Under nätterna är Chicagos tunnelbanor fyllda av hemlösa. Rad efter rad av människor placerar gamla kundvagnar från matvarubutiker framför sig, där sovsäckar, trasiga filtar och slitna kläder blandas med alkoholflaskor. Jag sitter mitt bland dem, i tron att tunnelbanan från flygplatsen i Chicago är lika säker som Stockholms. Det är tidig vår 2017 och jag ska besöka bekanta i USA. Trump, ansiktet för kapitalismens baksida, har varit president i några månader. Hela besöket visar sig bli en ögonöppnande skildring av drömmarnas land.

Att se ett land från dess tunnelbana – om det finns någon – kan ge nya perspektiv. Från en natt med vagnar fyllda av hemlösa som flyr undan Chicagos isande kyla till en dag då jag möter en tiggare vid utgången, vars ansikte är täckt av en stor tumör. Utanför väntar ett hav av taxibilar som för en övre klass mot deras kontor. Ovanför tunnelbanorna syns också det höga svarta tornet som sträcker sig mot himlen, längst ner glittrar Tiffany & Co:s diamanter, framför står ett gäng vakter med militärvapen. Ingången markeras med stora guldiga bokstäver; TRUMP. Jag får höra att hans lägenhet i Trump-tornet i New York är helt täckt av guld.  

Syner som jag tidigare bara mött i länder med utbredd fattigdom kännetecknar idag ett av världens främsta industriländer, här är skillnaden mellan fattig och rik barbarisk. Ironin är påtaglig då möjligheterna propageras vara lika. Jag tänker på FN:s globala mål för minskad ojämlikhet och slagorden ”leave no one behind”. USA, vare sig landet har en republikan eller demokrat i spetsen, kommer inte i närheten av att uppfylla detta mål.   

Under 2020 ägde USA:s rikaste procent hela 40 procent av landets samlade rikedomar, medan de rikaste 5 procenten ägde runt 70 procent (siffror från organisationen Washington Center for Equitable Growth). Inkomstklyftorna har växt under de senaste decennierna. Med pandemin förstärktes detta, då miljardärernas förmögenheter statistiskt sett ökade, medan de fattiga blev desto fattigare. Bristen på skyddsnät i landet har aldrig varit så tydlig. I dag kämpar var femte barnfamilj med att få tillräckligt med mat på bordet, medan Elon Musk, USA:s och världens rikaste man, är nära att slå ett förmögenhetsrekord. Ta från de fattiga och ge till de rika hade varit en mer passande slogan för landet än ”leave no one behind”. 

Nu är tiden med Trump äntligen förbi, men det fientliga och konservativa klimat han eldat på stannar kvar. Joe Biden tar över, vilket visserligen förbättrar situationen någorlunda, men faktum är att även Biden har en imponerande förmögenhet. I ärlighetens namn är det svårt att se hur de systemförändringar som behövs för att en dag se ett mer jämlikt USA, kommer att komma på initiativet från någon av landets miljardärer. Demokrat eller ej, det är fortfarande kapitalet som styr.  

Den riktiga orättvisan är den som tillåter att människor flyr undan Chicagos kyla genom att åka tunnelbana, eller den som möjliggör ett möte med en person vars ansikte är täckt av en stor tumör, i ett av världens rikaste länder. Den riktiga orättvisan ligger i landets grundläggande extrema individualism, där den amerikanska drömmen fortsätter att vagga invånarna till sömns.