Bostäder och självorganisering i fokus i skildring av landsbygden

I boken, som också har legat till grund för en utställning på Rian Designmuseum i Falkenberg, intervjuas ett antal eldsjälar både om de problem de ser på den plats de befinner sig på men också om de initiativ som de har varit med och skapat. Den inleds dock med en kort text där Åkerman går igenom den centraliseringspolitik som har ägt rum under det senaste århundradet och hur gapet mellan stad och landsbygd har vuxit. Det är en nyttig genomgång som också kompletteras av en tidslinje.

Endast exempel från södra Sverige

Eftersom Angelica Åkerman själv är arkitekt så ligger fokus i boken naturligt nog till stor del på olika modeller för bostadsbyggande och många av de intervjuade är också arkitekter. I inledningen står det att boken bland annat riktas till samhällsplanerare, arkitekter, fastighetsägare, kommuner och föreningar – men jag tror absolut att alla som är intresserade av landsbygdsutveckling och bostäder kan ha stor glädje av att läsa den. Dock ska sägas att flera av intervjuerna känns lite väl ingående och att språket emellanåt är något tungrott.

Mot slutet finns några sidor med reflektioner, jag hade gärna sett att denna del hade fått ta mer plats i boken och att de olika exemplen på ett tydligare sätt vävdes samman. Ett annat litet minus är möjligen att alla exempel är hämtade från södra Sverige, och mestadels från Västkusten. Det hade varit intressant att exempelvis jämföra med något exempel från Norrlands inland.

Både likheter och skillnader

Men detta är små anmärkningar, för på det hela taget är det en intressant och dessutom väldigt fin bok. Förutsättningarna på de olika platser som Åkerman har besökt skiljer sig åt ganska mycket, på Kosteröarna och i Bottna är ett av de stora problemen att det finns få året runt-bostäder eftersom många hus köps upp och görs om till fritidsboenden. I Uddebo var förhållandet fram tills för inte så länge sedan det motsatta – ingen ville bo där vilket gjorde att huspriserna sjönk. Detta ledde dock senare till att många personer som såg fördelarna i att bo billigt och ha en kollektiv bygemenskap flyttade dit. Nu har området blivit populärt och huspriserna har stigit.

Även om det råder olika förutsättningar så finns det också många likheter mellan platserna. De flesta är små samhällen där kommunen har dragit sig tillbaka och där invånarna har fått göra saker på egen hand för att något ska hända. Självorganisering och föreningsliv har fått spela en stor roll, vilket kan ses som både bra och dåligt. För visst är det roligt när människor går samman och gör saker, men samtidigt finns det också en besvikelse hos många att de har tvingats axla kommunens ansvar själva.

”Samhället sviker”

I den avslutande reflektionen refererar Åkerman till en annan bok med liknande tematik, nämligen Po Tidholms Läget i landet där han skriver: ”Vad som är viktigt att komma ihåg är att det på många sätt är en motståndshandling att bo kvar, att skapa mening och liv i en landsbygd och att det är just för att det omgivande samhället sviker som människorna måste mobilisera och själva utföra det arbete som det offentliga tar hand om i mer tättbebyggda delar.” Det ringar in mycket av det som problemet handlar om. Det bästa vore onekligen om de småskaliga initiativen kunde finnas, samtidigt som kommunen och staten också tog sitt ansvar.