I filosofiska rummet den 9 februari samtalar Torbjörn Tännsjö (professor emeritus i praktisk filosofi vid Stockholms universitet) och Elena Namli (professor i teologisk etik vid Uppsala universitet) med programledare Tithi Hahn om lögnen som filosofiskt begrepp.
Under samtalet gör Tännsjö en distinktion mellan lögn och det moralfilosofen Harry G Frankfurt kallar ”bullshit”. Tännsjö menar att mycket av det som idag sägs i den offentliga debatten och som uppfattas som lögner istället är just bullshit. Och att detta skitpratande på många sätt är farligare för den politiska trovärdigheten än den rena lögnen. Detta eftersom avsändaren ofta fullständigt tycks strunta i vad som är sant och inte.
Det här skapar ett ökat behov av att reflektera över sanning och trovärdighet i samhällsdebatten; vem säger vad och varför? Hur är budskapet tänkt att uppfattas? Är skitsnacket en medveten undanmanöver för att dölja avsändarens verkliga syften. Det är säkert ingen som förvånas över att Donald Trump i detta sammanhang får exemplifiera de politiska företrädare som satt skitsnacket i system.
Och vad värre är, vi har slutat förvånas över de grodor som hoppar ur munnen på honom. Det som för bara några år sedan hade varit fullständigt förödande passerar nu utan nämnvärd reaktion; skitsnacket har normaliserats på högsta politiska nivå.
Om det här är ett sätt att föra mottagaren bakom ljuset, eller distrahera och försöka styra bort fokus från den egentliga agendan, hur påverkar det då samhällsdebatten? Går det längre att föra seriösa samtal? Om skitsnacket får ökad spridning, kommer det till slut att helt fördumma det offentliga samtalet?
Mycket handlar om hur motkrafterna ser ut. Men för att vi ska kunna genomskåda och hantera det trixande med sanningen som består av såväl skitsnack som rena lögner är det viktigt att vi är uppmärksamma och inte blir avtrubbade och lockas in i en retorisk härdsmälta där allt är tillåtet för att vinna billiga politiska poäng.
Motkraften måste bygga på ett ökat demokratiskt inflytande och ett större medborgerligt samhällsengagemang. I dag överlåts allt för mycket makt åt politiska företrädare som långt ifrån alltid har det allmänna bästa för ögonen utan snarare styrs av dunkla ideologiska motiv.
Andra viktiga pusselbitar är oberoende journalistik, självständiga kulturinstitutioner, ett fritt konstskapande och ett välutvecklat kulturliv. Det är när media tystnar, kulturinstitutionerna utsätts för påtryckningar och konstnärer och författare angrips och ifrågasätts som demokratin på allvar är hotad. Här spelar det ingen roll om det sker via utstuderat skitsnack eller via tydliga propåer med syfte att tysta, korrigera, trycka ner och skrämma. Effekterna blir de samma.
Efter en utvecklingsmässig parentes av gränslös optimism och en övertro på människans förmåga att styra naturen ser vi nu hur ett ohållbart samhällssystem håller på att död. I bästa fall befinner vi oss i det J. R. R. Tolkien kallade en eukatastrof, det dramatiska uppvaknande som på allvar ska få oss att ändra riktning för att framtiden ska ta en annan vändning. Låt oss hoppas att det är sant. Låt oss hoppas att det är så.
Människor med moralisk resning som följer sin inre övertygelse och står upp för det de tror på.
Politiker som försöker inskränka yttrandefriheten genom att påverka samhällets demokratiska institutioner.
