Drömmen om den gröna tekniken

Näringsminister Ibrahim Baylan (S) sa i en intervju på nyhetssajten Breakit i maj förra året att han är en obotlig teknikoptimist och att vi inte ska backa utvecklingen. Han har ingen klimatångest, är skeptisk till diskussionen om flygskam och säger i intervjun att Sas till exempel borde gå före och visa att det går att flyga med allt mindre utsläpp.

– Det skulle nog vara ett mycket starkare bidrag till klimatet än om vi lyckas halvera flyget i Sverige, säger näringsministern.

Hans syn verkar vara ganska representativ för den generella teknikoptimism som råder inom den politiska debatten just nu, där tron på satsningar på snabbtåg, elbilar, biobränslen till flyget och, från en del håll, ny kärnkraft ska åstadkomma de utsläppsminskningar som krävs.

I en enkät som SvD gjorde 2018 till exempel, ansåg en majoritet av riksdagsledamöterna att flygandet kunde fortsätta öka med hjälp av biobränslen. Och i Storbritannien har visionen om grön teknik fått fäste inom Labour-partiet, som pratar om att genomföra en ”grön industriell revolution”. 

"En snuttefilt för politiker"

Enligt författaren och journalisten David Jonstad dominerar den här hållningen hela det politiska spektrumet, inklusive vänstern, av den enkla anledningen att den inte utmanar några privilegier.

– Teknikvisionerna blir en sorts snuttefilt för politiker som å enda sidan kämpar med att inte blunda för de stora ekologiska utmaningar vi står inför, men samtidigt har gjort sig helt beroende av det nuvarande ekonomiska systemet. De måste framstå som att de vill göra stora förändringar, samtidigt som de försöker upprätthålla status quo.

I en krönika i Dala-Demokraten från slutet av förra året kritiserar David Jonstad vänstern för deras utopiska visioner om den teknologiska utvecklingen. Som exempel nämner han vänsterdebattören Aaron Bastanis Fully Automated Luxury Communism (Helautomatisk lyxkommunism på svenska) – där Bastani drömmer om billiga solpaneler, självkörande elbilar och annan grön infrastruktur. Råvarorna, menar han, ska hämtas från asteroider i rymden.

– Det är väldigt orealistiska visioner som målas upp, som bortser från det faktum att den här tekniken, hur häftig den än må vara, inte uppstår av sig själv. Tanken att vi kan fortsätta som vi gör idag men utan fossila bränslen bygger på önsketänkande. Kraften hos de fossila bränslena är så stark, det är naivt att tro att vi ska kunna ersätta dem med förnyelsebar energi.

All avancerad industriell högteknologisk teknik förutsätter, förutom drivmedel till elbilen till exempel, både ett kunskapssamhälle och en massa immateriell struktur för att bygga och underhålla tekniken, enligt David Jonstad.

Global resursfördelning

Tomas Kåberger, professor i förnybar energi vid Chalmers tekniska högskola, tidigare generaldirektör för Energimyndigheten och medlem i regeringens klimatpolitiska råd, har svårt att se hur vi ska hantera utfasningen av fossila bränslen på ett annat sätt än med bättre tekniska lösningar. De förnybara alternativen vi sett under de senaste åren är både billigare och bättre än fossila lösningar, menar han.

– Den stora frågan är om vi kommer att kunna ta i bruk de här lösningarna tillräckligt snabbt. Det finns goda möjligheter, men ägnar man alltför mycket tid åt att vara lamslagen och passiv i förhållande till möjligheterna kan klimatförändringarna få konsekvenser som vi kommer ha svårt att klara av.

Vad säger du till dem som menar att det är naivt att tro att vi kommer att klara av att ersätta det fossila bränslet med förnybar energi? 

– Det finns inget tekniskt, miljömässigt eller ekonomiskt som gör det omöjligt eller ens svårt. Men det finns viktiga argument bland skeptikerna, till exempel att mineralutvinning kan förstärka koloniala strukturer och att människor blir utnyttjade. Men att det går att göra på fel sätt betyder inte att det inte går att göra på rätt sätt.

Tomas Kåberger anser till exempel att argumentet att det saknas metall- och mineralresurser inte stämmer. Till exempel, påpekar han, baseras 95 procent av alla solceller som säljs idag på kisel, som är jordskorpans näst vanligast grundämne efter syre.

Dessutom, menar han, kan material som används för att omvandla eller lagra sol- eller vindenergi återvinnas, till skillnad från fossila bränslen.

Men för Tomas Kåberger är det också en fråga om global resursfördelning.

– Om vi ska klara av att undvika ohanterligt snabba klimatförändringar och samtidigt se till att alla 7–9 miljarder människor i världen kan leva ett någorlunda drägligt liv måste vi använda förnybara energikällor. Vi kan inte tro att människor, särskilt i de mindre rika delarna av världen, kommer att acceptera att få det sämre.

Tekniken tjänar kapitalintressen

Vad innebär det då, att få det sämre? Det är till stor del i den frågan hela grunden för argumentationen går isär. Hur ska vi leva våra liv på bästa möjliga sätt? Vad är det för samhälle vi vill leva i?

Enligt David Jonstad är det allra största problemet att vi utgår från idén om att vi just nu lever i den bästa av världar och att allt skulle vara frid och fröjd om vi bara kunde lösa problemen med koldioxidutsläppen. I själva verket, menar han, är det samhälle vi lever i destruktivt, både för människor och planeten.

– I det nuvarande konsumtionssamhället jagar vi efter pengar, status och snabba kickar. Det skapar inte bara sociala problem i form av ökade ekonomiska klyftor, utan också utbrändhet. Jag tycker frågan är felställd. Det handlar inte om hur vi ska driva vidare det här destruktiva maskineriet, utan snarare borde vi ta ett steg tillbaka och fundera på vilket samhälle vi egentligen vill ha.

All historisk erfarenhet, menar han, visar att det vi verkligen mår bra av är att vara mer med människor vi tycker om, ha mer tid, och att känna att det vi gör är meningsfullt. De gröna tekniker som förespråkas, anser han, tjänar inte vårt intresse utan snarare de kapitalintressen som finns idag.

Började med industrialiseringen

Kritiken delas av många, inte minst inom Omställningsrörelsen. En av dem som kanske driver den längst är Alf Hornborg, kulturantropolog och professor i humanekologi som skrivit flera böcker i ämnet, till exempel Nollsummespelet: Teknikfetischism och global miljörättvisa och Myten om maskinen.

Lösningar som vi nyligen hört talas om i olika medier om hur vi till exempel ska fånga in och lagra koldioxid i berggrunden, eller pumpa ner koldioxidutsläpp i norska havet avfärdar han helt. Dessa, bland andra högteknologiska lösningar, är bara ett led i en mycket större villfarelse, menar han.

– Vi drömmer om att tekniken ska rädda oss medan det till stor del är den som skapat den globala klimatkrisen. Det är klart att det känns mycket mer sympatiskt med vindkraft och sol, men då måste vi vara inställda på att konsumera en bråkdel av den energi vi konsumerar idag.

Problemet med teknikutvecklingen är, enligt Alf Hornborg, att den bygger på exploatering av resurser och arbetskraft i andra delar av världen. Hela vårt kapitalistiska system, med den fria marknaden och vårt globala valutasystem, är skapat för att förstärka den ojämna resursfördelningen.

Han menar att detta grundlades med industrialiseringen och hur England byggde upp sin industri genom att få in billiga råvaror från plantager som använde sig av slavlik arbetskraft.

– Då tyckte man att den tekniska utvecklingen var helt magisk, och vi lever fortfarande med villfarelsen att teknik är en slags magi. Inte ens Marx såg det här, utan hyllade ångmaskinen och tyckte att vi skulle ha mer och mer teknik.

Den gröna tekniken, menar han, bygger på samma ojämna resursflöden, där de rika fortsätter med samma livsstil på de fattigas bekostnad.

– Tanken är att vi genom elbilar till exempel ska ha kvar samma rörlighet och lika många bilar. Men varifrån ska all el komma? Det kräver att vi bygger ut kärnkraften. Och kobolten (som används till batteriet) och andra mineraler hämtas från gruvor som förstör miljön och  människors hälsa i Kongo och Mongoliet.

Krävs ett nytt system

Dessutom, menar han, finns det stora penningintressen i den nya tekniken och människor som gör sig förmögenheter på den.

– Resurserna kommer att sina. Vi står inför fruktansvärda hotbilder, det talas om att våra barnbarn inte kommer att ha en beboelig planet. Vi måste gå till grunden med problemen istället för att lappa på med elbilar. Det är bara att vidmakthålla ett system som håller på att ta död på planeten.

Alf Hornborg förespråkar istället ett system med separata valutor för saker vi inte klarar oss utan – som mat, kläder och husrum, parallellt med den konventionella valutan – som används för spekulation och långväga handel.

– Vi behöver skilja på lokal överlevnad och de globala kapitalflödena. Det gör inte marknaden idag. Vi hörde nyligen om en kines som bytte till sig en bostadsrätt mot sin njure. Reguljära pengar gör att allt blir utbytbart.

Ett sådant system skulle inte bara minska de globala transporterna radikalt, utan även minska incitamenten för storföretag att ägna sig åt industriell livsmedelsproduktion, eftersom mycket skulle kunna produceras lokalt inom en och samma räckvidd. Även det skulle minska koldioxidutsläppen rejält, eftersom industrijordbruket är en annan viktig källa till utsläppen, menar Alf Hornborg.

Hur realistiskt är det att vi får ett helt nytt pengasystem?

– I dagsläget skulle de flesta kanske småle men den dag vi råkar ut för en allvarlig finansiell kollaps eller klimatkris där skördarna slår fel och vi inte längre kan gå till Ica och handla det vi vill, kanske tanken känns mer realistisk.

"Vi lever på lånad tid"

David Jonstads framtidsspaning är, likt Alf Hornborgs, att vi kommer att få ett enklare samhälle där vi inte kan förlita oss på de globala varuflödena av mat och prylar på samma sätt som vi gör idag. Själv har han valt att lämna Stockholm och flytta ut på landsbygden – en resa han tror många fler kommer att göra framöver när städerna krymper.

– De stora stadsbyggen vi har är en produkt av hundra års fossil energianvändning. Utan samma energisubvention i framtiden har jag svårt att se hur vi ska kunna ha så många människor boende i städerna, inte minst hur vi ska kunna försörja oss med mat.

Grogrunden för alternativen kring hur vi kan leva ett bra liv utan att konsumera så mycket, kommer att bli bättre när det börjar knaka i fogarna på det globala finansiella systemet, tror han.

– Många börjar se redan nu att vi lever på lånad tid, men förmodligen måste det bli lite mer uppenbart innan vi kan bryta med tillväxthegemonin. Det vi kan göra nu är att börja skissa på alternativa berättelser för hur vi ska leva våra liv och ha dem som utgångspunkt när yttre omständigheter tvingar oss att tänka om, säger David Jonstad.