Under förra veckan högtidlighölls minnesdagen för Förintelsens offer. En fasansfull och på samma gång en otroligt viktig tillbakablick på alla sätt. Samtidigt debatteras det om vad det kommer att innebära för oss alla, när de sista överlevarna från koncentrationslägren nu lämnar oss i sin ålderdom. Hur ska vi kunna föra den kulturella berättelsen om fasa och överlevnad vidare?
Vi vet alla att direkta berättelser om något självupplevt har en mycket större möjlighet att påverka än det som berättas i andra eller kanske till och med i tredje hand. Inlevelsen och kraften i självupplevda berättelser kan vara oerhörd. Hur kan då berättelsen om Förintelsen, och om de som överlevde den, fortleva i en samtid där folkmord och fasa kan svepas förbi eller klickas bort till glömska på en millisekund? Det är verkligen inte svårt att se att berättelsen om Förintelsen eroderar och vittrar bort, ju längre tiden går.
Men berättelser lever inte separata liv. De ingår i en väv av social information, i en ekologi. Om något trängs ut så tar något annat plats. Men vilka berättelser är det då som kliver in, konkurrerar och tar denna platsen? Vilken är den rationalitet som är en mer effektiv berättare?
Berättelsen som kör över allt annat i vår samtid, är den som inte bara sätter människor mot människor, eller kulturer mot kulturer. Den sätter i allt högre grad också upp människan mot hela hennes levnadsmiljö – den naturliga världen.
Det är den gamla koloniala berättelsen om extraktivism och exploatering som växer sig starkare och blir global. Det är en berättelse där både ekologiska och sociala resurser ska utvinnas och optimeras för den globala marknaden. Där resurser förflyttas från sociala och ekologiska sammanhang, till den ekonomiska sfären. Från periferin till centrum. Det är kort och gott vårt hem och vår tid tillsammans som är till salu. Vi följer numera priserna för våra egna boplatser i valfri app, och vi hinner nästan aldrig umgås eftersom vi ska kunna betala och konsumera för att leva. Detta är Förintelsen av inte bara människor, utan av hela vår naturliga livsmiljö. Idén bakom denna förintelsen är oändlig utvinning. Verktyget som genomför idén i dag är en konsumtionsdriven arbetslinje.
Det är tydligt att vi kan inte fortsätta med en “arbetslinje” som i ett rasande tempo hetsäter på hela vår existens – på livet självt! Vi behöver en mångfald av meningsfulla sociala, ekologiska och ekonomiska sammanhang. Sammanhang där vi bygger varandra. Där vi försörjer varandras behov i första hand, inte marknaden.
Vilka är det då som ska peka på lösningarna och ta ansvar för att vi väljer livet och överlevnad istället för förintelse? Vilka är det som måste se till att vi skapar regenerativa jordbruk, kretsloppsanpassad produktion, delningsekonomier och basinkomster? Jo, det är samma personer som säger att den nuvarande “arbetslinjen” förintar allt liv runt oss. Det är samma personer som läser på skylten som hänger kvar ovanför Auschwitz och känner igen den berättelsens slutpunkt. Förintelse. Det är du och jag som ska berätta att Arbeit macht NICHT Frei! Med inlevelse och kraft om det som är självupplevt.
Berättelsen om vårt urfolk får större utrymme med nationaldagsfirande 6:e februari. Vuorbbe biejvijn! Lihkku beivviin! Læhkoeh biejjine!
Regeringen går vidare med snabbtågsplanerna, trots att dessa i likhet med flyget, bara kopplar ihop oilka maktcentra och skiter fullständigt i periferin.
