Kor som får sova och vada i sin egen avföring, kor som är så magra att revbenen och benknotorna syns för att de får mat som är möglig och rutten, kor med djupa sår som inte behandlas och till slut gör att de inte kan resa sig… Det är bara några av de fasansfulla bilder som visas i Uppdrag gransknings och SVT Gävleborgs reportage om en gård i Hälsingland som levererar tiotusentals liter mjölk i veckan till Arla.

Det är förstås bra och viktigt att SVT gör den här granskningen av mjölkindustrin. Samtidigt saknar jag en övergripande analys av det system som gör att det här kan ske. Det är framför allt en bonde som målas upp som skurken i dramat i Uppdrag gransknings reportage. Det gör att det enkelt kan avfärdas som ett enskilt fall, ett ruttet äpple i en korg som är lätt att rensa ut. Det enda Arla behöver göra är att skriva kontrakt med en annan mjölkbonde och vips är lugnet i Bregottfabriken återställt.

Men ägaren till den så kallade ”Arlagården” är långt ifrån ensam om att behandla kor illa. Som Syre tidigare har kunnat avslöja så bröt nästan hälften av de mjölkbönder som blivit tilldelade LRF:s guldmedalj – och därmed ska vara i toppklass – mot djurskyddslagstiftningen vid länsstyrelsens senaste besök på gården. Några av bristerna var att de saknade torra och rena liggytor, att kalvarnas stall hade för hög ammoniakhalt och att ytorna var för små för att korna skulle kunna ligga ordentligt. 60 procent av de svenska mjölkkorna drabbas av juverinflammation och många släpps inte ut på bete överhuvudtaget.

Det kan hända att förhållandena på just den här gården är ännu värre än på de flesta andra gårdar i Sverige. Men det förtar inte faktumet att vi har ett system där djur ses som produktionsenheter istället för de individer de är och där vinst alltid sker på bekostnad av djurens välfärd.

I Uppdrag gransknings reportage framkommer att länsstyrelsen i Gävleborg sedan 2010 har tagit emot 38 anmälningar mot gården. Trots det har ägaren kunnat fortsätta med sitt hänsynslösa djurplågeri. Enligt enhetschefen på länsstyrelsen, Jenny Larsson, finns det ingen tidsgräns för när brister måste vara åtgärdade, även om de kan komma att ställa hårdare krav om ingenting görs. Som Syres artikelserie visade så har även andra gårdar i Sverige fortsatt att missköta djuren år efter år trots att de fått förelägganden från länsstyrelsen. Länsstyrelsen har som mål att besöka 10 procent av djurgårdarna varje år, något som de sällan når upp till, men om de gjorde det skulle det ändå bara innebära att varje gård skulle få ett besök var tionde år. Som exempel kan nämnas att av de gårdar som tilldelades LRF:s guldmedalj 2018 hade 23 procent aldrig haft någon kontroll.

Det är inte bara länsstyrelserna som ska granska gårdarna, även Arla ska kontrollera att mjölkproduktionen går rätt till. Nyligen gjorde de en revision av gården i UG:s reportage utan att upptäcka ”några allvarliga brister” och i reportaget vill de inte ens kommentera bilderna och videoupptagningarna från gården. Inte heller LRF:s pressansvarige vill kommentera bilderna men konstaterar ändå att ”vi har ett kontrollsystem som fungerar i det här landet”.

Uppdrag gransknings reportage och liknande reportage som har gjorts tidigare av andra medier och av djurrättsaktivister tyder snarare på motsatsen. Vad de visar är att det inte bara är den här gården som det är fel på utan hela det system som ska garantera att djuren mår bra och får den tillsyn de behöver. Det är heller inte konstigt att korna i Sverige inte mår bra. Det naturliga för en ko är att producera 5–10 liter mjölk om dagen, men i den moderna mjölkindustrin får många producera över 50 liter om dagen vilket givetvis sliter hårt på deras juver.

Det bästa vore om mjölkproduktionen upphörde helt så att kor slapp utnyttjas flera gånger om dagen. Men i väntan på det behöver vi mycket hårdare djurskyddslagar och en tillsynsmyndighet som faktiskt ser till att lagarna efterlevs.