2012 var ett år då kriget i Syrien eskalerade. Som en följd av detta bestämdes att de fröer som förvarades på ett internationellt fröforskningscenter i Aleppo skulle förflyttas till Libanon. Det visade sig dock inte vara helt lätt att flytta fröerna mitt under brinnande krig, så istället gjorde man ett ”uttag” från det globala frövalvet på Svalbard där fröer från hela världen ligger nedfrysta för att kunna bevaras i framtiden. Fröerna planterades och plantorna skördades i Libanon och sedan tog man nya fröer och frös ner på nytt.

Om detta gjorde Jumana Manna, som är uppvuxen i Jerusalem men som även har studerat i Norge och numera är bosatt i Berlin, en film 2018. När jag når henne på telefon, dagen innan utställningen på Tensta konsthall ska invigas, har hon precis landat i Sverige.

Den här filmen tycks vara ganska annorlunda från de verk du har gjort tidigare, vad var det som fick dig att vilja göra en film om fröer?

– Det började med att jag läste om det i media. Jag insåg också att detta skulle kunna vara ett sätt att prata om kriget i Syrien på ett nytt sätt och även visa hur det relaterar till en vidare global kris. Jag har också velat utforska hur bevarande av något även kan kopplas samman med eliminering av just det man har tänkt sig att bevara.

I presentationen av filmen står det bland annat att den handlar om maktrelationer, kan du förklara hur du tänker att makt kan kopplas till fröer?

– Fröer är en förutsättning för mänsklighetens överlevnad. Historien visar hur stater alltid har velat äga och kontrollera länder och de har också velat kontrollera råvaror. I dag är fröerna en viktig del av den globala världsekonomin. De går inte längre i arv från generation till generation utan säljs som vilken vara som helst.

I filmen får vi följa hur fröerna transporteras från Svalbard till Libanon, kan du berätta något om den resan?

– De fraktas i lådor på ett flygplan, säger Jumana Manna med ett skratt.

Hon fortsätter: 
– Filmen handlar inte så mycket om själva transporten i sig utan snarare om avstånden och de frågor de väcker. De som planterar fröerna sitter fast i flyktingläger och kan inte röra sig, men däremot kan vi skicka fröerna över hela världen.

Jumana Manna förklarar att den norska staten äger den byggnad på Svalbard där fröerna förvaras. Men däremot, poängterar hon, äger de inte själva fröerna utan det fungerar som en bank där man kan sätta in fröer som ska bevaras till eftervärlden.

Ser du något problematiskt i det här?

– Det finns en djup ironi i att fröerna förvaras på en så avlägsen plats långt från där människor lever. Det passar även in i det narrativ som säger att Norge ska stå för fred och stabilitet i världen.

Tänker du att det finns något annat sätt att bevara fröerna som är mer demokratiskt?

– Jag anser att de borde ges till bönderna. Det är bönderna som genom historien har hållit fröerna levande. Därför tycker jag att det viktigaste är att skapa skydd för bönderna genom att reglera ekonomin.

– Jag är ingen expert på de här frågorna, fortsätter hon, men jag tror att det behövs en mycket hårdare reglering för vad de stora företagen tillåts att göra. Och att det behövs en mix av både lokala och globala avtal.