Krönika

Kärleksfullt motstånd mot utrotning belönas

Ibland kan det kännas meningslöst att engagera sig; situationen ser hopplös ut, motståndet är övermäktigt, de egna resurserna obetydliga och chansen att lyckas löjligt liten. Inte nog med det, risken att få kritik för att man sticker ut hakan är uppenbar. Det är lätt att fråga sig om det är värt allt detta. Och om drivkraften bara vore avhängig chansen att lyckas skulle säkert många fler tveka och låta bli.

Men äkta engagemang värderar sällan möjligheten att nå eventuell framgång. Drivkraften handlar snarare om något helt annat; om moralisk resning, om en inneboende vilja att göra rätt, om ett inre ”tvång” som gör att det inte går att låta bli att agera i en riktning man vill se förverkligad.

Genom historien har engagemang som grundar sig på allt från gudomligt tilltal till inre övertygelse och moral fått människor att gå samman och göra betydande insatser. I många fall har omvälvande förändringar åstadkommits, särskilt när stark drivkraft kombinerats med en självuppoffrande vilja att äventyra sin egen bekvämlighet för att nå målet. Kampen mot slaveri och rasism, liksom kampen för rösträtt, självständighet och medborgerliga rättigheter är bara några av de mest kända exemplen.

Rörelser som vuxit fram med enskilda människors inre övertygelse som grund, med fredliga metoder och icke-våld som ideologi och civil olydnad som metod har med tiden i regel också vunnit allmänhetens stöd. Detta eftersom det finns något tilltalande i att agera altruistiskt för en god sak; det slår an något i oss när vi ser andra människor stå upp mot orättvisor och missförhållanden – delar vi samma övertygelse vill vi också gärna dela deras engagemang.

Eftersom vi är inne i en eskalerande klimatkris som de traditionella parlamentariska systemen inte förmår hantera är framväxten av demokratiska och fredliga massrörelser som Fridays For Future och Extinction Rebellion tydliga tecken i tiden. Dessa rörelser är inte bara en garant för att sätta ökad press på världens makthavare, de kan också bidra till en demokratisering av de samhällssystem där de verkar. Det senare eftersom en bred, växande miljörörelsen utgör tydliga motkrafter mot de nationalistiska strömningar som ofta förnekar klimatkrisen och dessutom vill ställa människor mot varandra och inskränka deras frihet.

Fridays For Future har fått uppmärksamhet och utmärkelser för sitt arbete i såväl Sverige som runt om i världen. Extinction Rebellion har också fått mycket uppmärksamhet, och kanske främst för att man valt civil olydnad som metod vid sina aktioner. Trots att protesterna alltid är fredliga och utgår från icke-våld väckte detta, främst initialt, viss misstro. En misstro som med tiden avtagit betydligt.

I takt med att klimatkrisen förvärras inser alltfler allvaret. Detta gör att människor som aldrig tidigare varit engagerade söker sig till växande rörelser som Extinction Rebellion. Att Equmeniakyrkan, Kristna Fredsrörelsen och Sveriges kristna råd väljer att dela ut 2020 års Martin Luther King-pris till Extinction Rebellion Sverige är inte bara stort, det visar också exempel på betydande insikt; att vi tillsammans kan åstadkomma förändring, att vår
överlevnad ligger i våra egna händer. Och kanske framför allt, att det alltid är meningsfullt att engagera sig för det man tror på!

Priskommitténs motivering till val av pristagare där man skriver: "Genom kreativ civil olydnad och välplanerade aktioner visar de att vi måste sluta släcka bränder och istället ändra våra klimatfarliga system."

Klimatförnekande makthavare som trots entydiga vetenskapliga rön om fossilsamhället negativa påverkan framhärdar i sin förnekelse.

Krönika

Att kräva att någon säger allt eller inget är enbart ett sätt att tysta

”Jag vill understryka det egna ansvaret som var och en som idag befinner sig inne i Gaza själv har.”

Citatet är Tobias Billströms, och det påstås handla om regeringens inställning till de svenskar som sitter fast hos familj eller vänner, under Israels bomber.

Det är en motbjudande uppvisning i arrogans. Men det stannar tyvärr inte där. Citatet beskriver egentligen obehagligt väl regeringens politik mot alla som är instängda i världens största utomhusfängelse: Skyll er själva för att ni är födda där.

En miljon i Gaza, 40 procent av befolkningen, är under 40 år. 10 000 rapporteras döda, varav 4000 barn. Den svenska regeringen vill understryka deras eget ansvar för att vara födda på fel plats.

FN kräver ett omedelbart eldupphör. Men Sverige la ner sin röst när frågan skulle avgöras. Medan Macron kräver ett stopp för bombningarna säger Kristersson att han inte vill ”sätta sig till doms”. Skyll er själva, medmänniskor i Gaza.

Enligt WHO har 230 attacker träffat vårdinrättningar. Nästan hälften av sjukhusen är utslagna. Läkare utan Gränser rapporterar att bristen på bränsle och el är en ”dödsdom” för många patienter, ”till exempel spädbarn i kuvöser”. Den svenska regeringen vill understryka spädbarnens eget ansvar.

Man behöver inte ta de starkaste orden i sin mun. Det har andra redan gjort. FN:s expertgrupp skriver i att mot bakgrund av ”uttalanden från israeliska politiska ledare … i kombination med militära ingripanden … finns det risk för folkmord på palestinierna”. Att brott mot krigets lagar pågår är uppenbart för alla som kan se. Men Billström talar om proportionalitet.

Kanske handlar det om vapen. I oktober skrev Billströms Försvarsmakt under ett avtal med det största israeliska vapenföretaget Elbit Systems, nu med kontor i Göteborg. Medan bomberna föll över Gaza lovades 1,7 miljarder skattekronor till Elbit. Bolaget sysslar med drönare och övervakning, huvudsakligen till samma krigsmakt som nu begår folkrättsbrotten. Produkterna de säljer lovas vara ”stridstestade”. Men de som ofrivilligt blir testpersoner måste skylla sig själva.

Den svenska regeringen blundar, och kritiken borde vara öronbedövande. Istället hörs mest kritik mot de som faktiskt säger någonting alls.

Det är som att det införts en ny regel i debatten. Den som säger något om mördandet av palestinier, måste säga allt annat samtidigt. Varför kritiserar du Israels ockupation och bomber, men säger inget om Hamas? Varför kräver du eldupphör, men säger inte samtidigt att gisslan ska friges? Varför pratar du om palestiniernas lidande, men inget om de många bortglömda konflikterna i Afrika?

Jag har lite svårt för det där.

Jag kräver självklart att de som hålls gisslan hos Hamas ska friges. Det finns inte ord nog att fördöma Hamas vedervärdiga terrorattack. Jag håller med alla som säger det. Jag kräver inte ens av dem att säga något annat samtidigt. Vi kan vara oense om annat, men vi är eniga om detta.

På samma sätt kan man kräva ett stopp för bomberna, att inga fler barn i Palestina ska dödas, utan att samtidigt säga något mer.

Att kräva att någon säger allt eller inget, är enbart ett sätt att tysta.

Det kan kännas som ett krav på balans, men det blir ett relativiserande. Hamas terror var terror och fel alldeles oavsett Israels ockupationspolitik. Och på samma sätt är Israels bomber mot civila fel, alldeles oavsett hur Hamas agerar. Palestinas barns överlevnad ska inte vara avhängigt hur männen som styr Hamas resonerar. Den enda rimliga linjen är att vilja upprätthålla mänskliga rättigheter och den internationella rättsordningen, oavsett vem som begår brotten.

En bortsprängd arm, ett raserat hem eller ett förlorat barn känns likadant i en människa, oavsett religion eller medborgarskap. Sorgen och frustrationen kan nyttjas av maktrusiga män, oavsett vilken sida en gräns någon bor på. Ansvaret faller tungt på oss som inte befinner oss mitt i elden och hatet att inte vända bort blicken, inte ge utrymme för rasism mot judar eller muslimer att växa i konfliktens spår, inte släppa på principerna, inte göra det enkelt för oss. Tobias Billström talar gärna om andras ansvar. Men han verkar inte särskilt intresserad av att ta något själv.

Krönika

Kan man driva nedrustningspolitik i Nato?

Under hösten arbetar vi på tankesmedjan Cogito med fredsfrågan – närmare bestämt om hur vi ska förhålla oss till det stundande svenska Nato-medlemskapet. Det förvånar kanske en del som tror att gröna tankesmedjor bara sysslar med miljöfrågor. Men fredsfrågan har alltid varit central för den gröna rörelsen.

I och med att Turkiet nu verkar släppa på sitt motstånd mot det svenska medlemskapet blir det alltmer sannolikt att även Sverige snart är medlem. Hur ska progressiva partier förhålla sig till det? Bör man kräva ett utträde? Eller försöka påverka Nato? Går det ens att göra som progressiv rörelse?
Bland gröna i länder som redan är med i Nato är det få partier som kräver ett utträde. Strategin har istället varit att försöka påverka alliansen inifrån, oavsett hur man i grunden ser på militäralliansen.

Men för att detta ska lyckas betonar många gröna behovet av bättre samordning mellan progressiva aktörer. Regelbunden samordning, särskilt inför Natos toppmöten och att skapa en gemensam grupp inom Natos parlamentariska församling skulle kunna göra stor skillnad. Just en sådan samordning bidrog exempelvis till att flera Nato-länder stod kvar i sitt motstånd mot Irak-kriget.

Gröna skulle inom ramen för Nato kunna verka för en bredare syn på försvarspolitik som inkluderar mänsklig säkerhet i stort, inte bara att skydda statens gränser. Att lyfta in klimatfrågans påverkan på säkerheten vore en naturlig sådan uppgift och att stärka det civila försvaret.

Ur ett fredsperspektiv vore dock den viktigaste prioriteringen att fortsätta arbetet i en fråga som präglat den gröna rörelsen sedan starten – arbetet för kärnvapennedrustning. Ett sådant arbete skulle skaka om det rådande militära paradigmet i grunden. Om Sverige ändå ska in i Nato, bör man ta chansen att driva frågan framåt.

Den gröna rörelsen, ofta förlöjligad för sin naiva idealism, finner sig här i en fördelaktig position. Genom att förespråka ett kärnvapenfritt Europa förändras villkoren för försvarspolitiken och rörelsen hittar en fråga att samlas kring, som har brett stöd.

Risken att bli utskrattad av de andra är förstås överhängande – det lär bli en frontalkrock med den nakna realismen i global politik. Ändå är det just här de gröna måste placera sin flagga. Ska vi vara med i Nato, en allians smidd i det kalla krigets smältdegel, bör vi protestera mot arvet från kärnvapenkapplöpningen. En grön position kan aldrig vara att kollektiv säkerhet uppnås genom hotet om ömsesidig förintelse.

De gröna måste lobba för att Nato omvandlas till ett forum för ärliga och öppna diskussioner om hur detta kan gå till. Detta är inte en uppmaning till naivitet; det är en uppmaning till modig realism. Genom att trycka på för att alla medlemsstater ska ratificera och följa Icke-spridningsavtalet (NPT), kan villkoren för global säkerhet förändras i grunden. Att förespråka en ”No First Use”-policy vore ett bra första steg.

Att montera ner den rädslans doktrin som har överskuggat global politik i årtionden är en monumental uppgift. Men finns någon rörelse som är bättre skickad att påbörja den?

I Syre skrev Birger Schlaug tidigare en krönika om att han utropade sin tomt till en kärnvapenfri zon. En bra början tycker jag. Men om Sverige nu ändå ska gå med i Nato bör vi ha högre ambitioner än så.