”Vi vet så lite om immuniteten för covid-19. Vaccinet kanske bara skyddar sex månader åt gången, så det kanske inte finns något ’efter coronan’. Det kanske är som att säga ’efter klamydian’ … Vissa smittor har vi människor bara inte rått på.”
Det finns få saker som skrämmer mig så mycket som rädsla. Jo, jag hör motsägelsen i det jag just skrev, men icke desto mindre.
Den rädsla som i och för sig kan vara befogad underblåses av okunskap och är sedan ett lätt byte för den som vill sprida rykten och skapa oro som i förlängningen riskerar att bli hat och våld.
Är vi där nu?
Jag hoppas inte det, men det känns som om media nu är på väg att piska upp en polariserad och konstruerad stämning mellan dem som vill vaccinera sig och de som inte självklart vill.
Att det finns en stor mellangrupp som reflekterar och inte alls är fientliga till vaccin, utan just undrande, har inget nyhetsvärde när kvällstidningarnas rubrikmakare ska sälja lösnummer.
Ett riktigt lågvattenmärke stod Aftonbladet för häromdagen när man i en rubrik antydde att antisemitism och vaccinmotstånd skulle hänga ihop, när det i själva verket handlade om en ensam kvinnas fanatiska åsikter.
Adolf Hitler hade hund, men det säger knappast något om hundägare i allmänhet. Själv är jag Brynäsare sedan barnsben. En av lagets största sponsorer är varghatare, men det berättar givetvis inte något om mina preferenser för vilda djur.
På nyheterna, just innan jag somnar, hör jag att Kanada köpt in fyra doser vaccin per invånare. Minns jag rätt är det två som gäller för Sverige. De fattigare länderna kan, i bästa fall, få sina vaccin 2024, eftersom de inte hade några pengar att satsa, varken på forskning eller inköp.
Om nu vaccinet skulle vara så bra som forskarna hävdar är det här naturligtvis en fruktansvärd orättvisa som visar hur bräcklig den globala solidariteten är när det handlar om att skydda egna intressen.
Samma fenomen har vi nyss upplevt skjuta fart när det gäller flyktingar och vapenexport. Vi stoppar de förstnämnda, men fortsätter obekymrat med det andra.
Om vi verkligen på allvar vore intresserade av att stoppa pandemin globalt och tror på alla människors lika värde, skulle vi naturligtvis börja med vaccineringen i de länder med sämst sjukvård, där det är svårast med hygien och att hålla avstånd och där man redan är drabbad av sjukdomar som nu eskalerar när all kraft läggs på att rädda invånarna i Kanada, i Storbritannien eller i Sverige.
Något sådant lär aldrig ske.
Att reflektera över det vaccin som tagits fram under stor press och som nu ska börja spridas med en tidigare aldrig skådad hastighet, är inte att vara vaccinmotståndare.
Det är högst rimligt att vilja veta mer om varaktighet, biverkningar, vad som händer när viruset muterar och hur det påverkar människans naturliga immunitet på lång sikt med all medicinering, allt penicillin och all vaccinering.
Men vem är det då som uttalar sig i citatet inledningen av den här texten? Jo, det är Niklas Rosling, son till Hans Rosling, författaren till Factfulness. Den bok som nog är den jag kritiserat mest av alla. Inte för att den är för dålig, utan för att den framställdes som varande faktabok när den i själva verket är ett debattinlägg som vill visa att allt går bra och att framtida teknik kommer att lösa det mesta.
Min önskan och förhoppning är att vi inte låter rädslan styra över förnuftet, utan istället vågar ställa de frågor som dyker upp. Om kvalité. Om alternativa metoder. Om framtiden. Om solidaritet. Om vad det är för värld vi vill att kommande generationer ska leva i.
Reflektion och tolerans.
Reaktion och fördömande.
