Än så länge vet vi inte mycket om de vacciner som snart ska börja sprutas in i människor över hela världen. Ja, åtminstone i de länder som har råd att inhandla de åtråvärda dropparna. Effekt, varaktighet och eventuella biverkningar. Det mesta står faktiskt skrivet i stjärnorna, till och med logistiken, även om motsatsen hävdas och de som tvekar att ta sprutan redan i förväg utmålas som varande osolidariska.
Apropå det här med solidarisk och osolidarisk förresten. Det börjar bli hög tid för oss som tror på alla människors lika värde att återta det vackra ordet.
Häromveckan skrev, till exempel, vår största morgontidning att det var osolidariskt mot svensk ekonomi att mana till bojkott av julklappsköp. Konsumtion framförallt och det ekonomiska systemet före natur och mångfald. Jodå, det handlar om samma tidning som några dagar senare slog sig för ”miljöbröstet” med Greta Thunberg som chefredaktör för en dag.
Men för att återvända till vaccinet, så tycks det mig som att en av de första biverkningarna med vaccinet är just att solidariteten slås ut. En biverkning som verkar drabba alla och envar redan innan man ens fått sitt åtråvärda skydd. Nu är det ingen som sjunger ”Internationalen” längre och hävdar allas lika rätt till vaccin, även om WHO jobbar med spridningen.
Istället landar vi i den orwellska cynismen från Djurfarmen att alla är lika, men att en del är mer lika än andra. Vi först och de andra sedan. Kanske… För det skulle ju kanske kunna vara så att vi måste ha en andra dos innan det blir deras tur. Sedan ytterligare en.
Dessutom är det faktiskt så illa att det inte räcker med att vi med rikemannens oförställda självklarhet ställer oss först i kön. Nej, vi offrar dessutom en och annan av de som är lika mycket värda som oss på papperet, men inte i verkligheten, när all uppmärksamhet riktas åt att få fram ett fungerande motmedel mot pandemin så snabbt som möjligt.
”140 miljoner barn har under coronapandemin hamnat i fattigdom – och det är bara början, varnar FN i en rapport som publiceras i dag.” (DN 3/12).
140 miljoner pojkar och flickor. Det är många det… 14 gånger fler än vad det finns människor i hela Sverige. Är inte de värda något? Ska de verkligen ”offras”?
Är det så den solidaritet vi manas till ser ut om vi tar en närmare titt på den? En solidaritet som bara är till för de utvalda. Den gemensamma kampen för rättvisa för alla har spätts ut till ett sunkigt ”rättvisa för mig”. Solidariteten i denna form har blivit egoistisk och är inte längre värd sitt vackra namn.
Klasskampen är död. Jo, jag vet. Skriver jag så får jag stora delar av vänstern på mig. Det är som att, likt Ebba Grön en gång gjorde, gå in i kyrkan och sjunga häng Gud. Så gör man bara inte. Alldeles oavsett om nu Gud existerar eller ej.
Men är det inte så att den kamp som förenade alla arbetare i hela världen har fått ge vika för nationell egoism. Våra gränser stänger inte bara ute de som flyr. De utgör också en bortersta linje för hur långt den solidaritet räcker som åkallas i pandemitider.
Jag tycker det borde vara tvärtom. Vi borde utvidga solidaritetsbegreppet till att inkludera också djuren och växterna. Naturen helt enkelt.
Det är ju genom att överutnyttja, försöka kontrollera och manipulera denna som vi undergräver möjligheterna till global rättvisa. Vi missbrukar naturtillgångar och människor som är så långt borta att vi kan låtsas att de inte finns, för att vi ska kunna överflödskonsumera här hemma. Det måste väl ändå vara så långt från ”arbetare i alla länder förenen eder” man kan komma.
Var solidarisk och vaccinera dig skriks det. Solidarisk med vem, undrar jag. Solidaritet är ett av de finaste och mest skönklingande ord jag vet. Nu är det dags att återerövra det och ge det dess ursprungliga innehåll igen. Ett innehåll som inkluderar istället för att exkludera.
Den starka känsla jag har av att möta fler och fler människor som verkligen vill skapa en förändring på djupet.
Den ständigt närvarande dubbelmoralen, som grundar sig på att vi inte vet vad vi står för. Vi reagerar istället för att reflektera.
