Än så länge vet vi inte mycket om de vacciner som snart ska börja sprutas in i människor över hela världen. Ja, åtminstone i de länder som har råd att inhandla de åtråvärda dropparna. Effekt, varaktighet och eventuella biverkningar. Det mesta står faktiskt skrivet i stjärnorna, till och med logistiken, även om motsatsen hävdas och de som tvekar att ta sprutan redan i förväg utmålas som varande osolidariska.

Apropå det här med solidarisk och osolidarisk förresten. Det börjar bli hög tid för oss som tror på alla människors lika värde att återta det vackra ordet.
Häromveckan skrev, till exempel, vår största morgontidning att det var osolidariskt mot svensk ekonomi att mana till bojkott av julklappsköp. Konsumtion framförallt och det ekonomiska systemet före natur och mångfald. Jodå, det handlar om samma tidning som några dagar senare slog sig för ”miljöbröstet” med Greta Thunberg som chefredaktör för en dag.

Men för att återvända till vaccinet, så tycks det mig som att en av de första biverkningarna med vaccinet är just att solidariteten slås ut. En biverkning som verkar drabba alla och envar redan innan man ens fått sitt åtråvärda skydd. Nu är det ingen som sjunger ”Internationalen” längre och hävdar allas lika rätt till vaccin, även om WHO jobbar med spridningen.

Istället landar vi i den orwellska cynismen från Djurfarmen att alla är lika, men att en del är mer lika än andra. Vi först och de andra sedan. Kanske… För det skulle ju kanske kunna vara så att vi måste ha en andra dos innan det blir deras tur. Sedan ytterligare en.

Dessutom är det faktiskt så illa att det inte räcker med att vi med rikemannens oförställda självklarhet ställer oss först i kön. Nej, vi offrar dessutom en och annan av de som är lika mycket värda som oss på papperet, men inte i verkligheten, när all uppmärksamhet riktas åt att få fram ett fungerande motmedel mot pandemin så snabbt som möjligt.

”140 miljoner barn har under coronapandemin hamnat i fattigdom – och det är bara början, varnar FN i en rapport som publiceras i dag.” (DN 3/12).

140 miljoner pojkar och flickor. Det är många det… 14 gånger fler än vad det finns människor i hela Sverige. Är inte de värda något? Ska de verkligen ”offras”?

Är det så den solidaritet vi manas till ser ut om vi tar en närmare titt på den? En solidaritet som bara är till för de utvalda. Den gemensamma kampen för rättvisa för alla har spätts ut till ett sunkigt ”rättvisa för mig”. Solidariteten i denna form har blivit egoistisk och är inte längre värd sitt vackra namn.

Klasskampen är död. Jo, jag vet. Skriver jag så får jag stora delar av vänstern på mig. Det är som att, likt Ebba Grön en gång gjorde, gå in i kyrkan och sjunga häng Gud. Så gör man bara inte. Alldeles oavsett om nu Gud existerar eller ej.
Men är det inte så att den kamp som förenade alla arbetare i hela världen har fått ge vika för nationell egoism. Våra gränser stänger inte bara ute de som flyr. De utgör också en bortersta linje för hur långt den solidaritet räcker som åkallas i pandemitider.

Jag tycker det borde vara tvärtom. Vi borde utvidga solidaritetsbegreppet till att inkludera också djuren och växterna. Naturen helt enkelt.

Det är ju genom att överutnyttja, försöka kontrollera och manipulera denna som vi undergräver möjligheterna till global rättvisa. Vi missbrukar naturtillgångar och människor som är så långt borta att vi kan låtsas att de inte finns, för att vi ska kunna överflödskonsumera här hemma. Det måste väl ändå vara så långt från ”arbetare i alla länder förenen eder” man kan komma.

Var solidarisk och vaccinera dig skriks det. Solidarisk med vem, undrar jag. Solidaritet är ett av de finaste och mest skönklingande ord jag vet. Nu är det dags att återerövra det och ge det dess ursprungliga innehåll igen. Ett innehåll som inkluderar istället för att exkludera.

”Jag vill understryka det egna ansvaret som var och en som idag befinner sig inne i Gaza själv har.”

Citatet är Tobias Billströms, och det påstås handla om regeringens inställning till de svenskar som sitter fast hos familj eller vänner, under Israels bomber.

Det är en motbjudande uppvisning i arrogans. Men det stannar tyvärr inte där. Citatet beskriver egentligen obehagligt väl regeringens politik mot alla som är instängda i världens största utomhusfängelse: Skyll er själva för att ni är födda där.

En miljon i Gaza, 40 procent av befolkningen, är under 40 år. 10 000 rapporteras döda, varav 4000 barn. Den svenska regeringen vill understryka deras eget ansvar för att vara födda på fel plats.

FN kräver ett omedelbart eldupphör. Men Sverige la ner sin röst när frågan skulle avgöras. Medan Macron kräver ett stopp för bombningarna säger Kristersson att han inte vill ”sätta sig till doms”. Skyll er själva, medmänniskor i Gaza.

Enligt WHO har 230 attacker träffat vårdinrättningar. Nästan hälften av sjukhusen är utslagna. Läkare utan Gränser rapporterar att bristen på bränsle och el är en ”dödsdom” för många patienter, ”till exempel spädbarn i kuvöser”. Den svenska regeringen vill understryka spädbarnens eget ansvar.

Man behöver inte ta de starkaste orden i sin mun. Det har andra redan gjort. FN:s expertgrupp skriver i att mot bakgrund av ”uttalanden från israeliska politiska ledare … i kombination med militära ingripanden … finns det risk för folkmord på palestinierna”. Att brott mot krigets lagar pågår är uppenbart för alla som kan se. Men Billström talar om proportionalitet.

Kanske handlar det om vapen. I oktober skrev Billströms Försvarsmakt under ett avtal med det största israeliska vapenföretaget Elbit Systems, nu med kontor i Göteborg. Medan bomberna föll över Gaza lovades 1,7 miljarder skattekronor till Elbit. Bolaget sysslar med drönare och övervakning, huvudsakligen till samma krigsmakt som nu begår folkrättsbrotten. Produkterna de säljer lovas vara ”stridstestade”. Men de som ofrivilligt blir testpersoner måste skylla sig själva.

Den svenska regeringen blundar, och kritiken borde vara öronbedövande. Istället hörs mest kritik mot de som faktiskt säger någonting alls.

Det är som att det införts en ny regel i debatten. Den som säger något om mördandet av palestinier, måste säga allt annat samtidigt. Varför kritiserar du Israels ockupation och bomber, men säger inget om Hamas? Varför kräver du eldupphör, men säger inte samtidigt att gisslan ska friges? Varför pratar du om palestiniernas lidande, men inget om de många bortglömda konflikterna i Afrika?

Jag har lite svårt för det där.

Jag kräver självklart att de som hålls gisslan hos Hamas ska friges. Det finns inte ord nog att fördöma Hamas vedervärdiga terrorattack. Jag håller med alla som säger det. Jag kräver inte ens av dem att säga något annat samtidigt. Vi kan vara oense om annat, men vi är eniga om detta.

På samma sätt kan man kräva ett stopp för bomberna, att inga fler barn i Palestina ska dödas, utan att samtidigt säga något mer.

Att kräva att någon säger allt eller inget, är enbart ett sätt att tysta.

Det kan kännas som ett krav på balans, men det blir ett relativiserande. Hamas terror var terror och fel alldeles oavsett Israels ockupationspolitik. Och på samma sätt är Israels bomber mot civila fel, alldeles oavsett hur Hamas agerar. Palestinas barns överlevnad ska inte vara avhängigt hur männen som styr Hamas resonerar. Den enda rimliga linjen är att vilja upprätthålla mänskliga rättigheter och den internationella rättsordningen, oavsett vem som begår brotten.

En bortsprängd arm, ett raserat hem eller ett förlorat barn känns likadant i en människa, oavsett religion eller medborgarskap. Sorgen och frustrationen kan nyttjas av maktrusiga män, oavsett vilken sida en gräns någon bor på. Ansvaret faller tungt på oss som inte befinner oss mitt i elden och hatet att inte vända bort blicken, inte ge utrymme för rasism mot judar eller muslimer att växa i konfliktens spår, inte släppa på principerna, inte göra det enkelt för oss. Tobias Billström talar gärna om andras ansvar. Men han verkar inte särskilt intresserad av att ta något själv.

Under hösten arbetar vi på tankesmedjan Cogito med fredsfrågan – närmare bestämt om hur vi ska förhålla oss till det stundande svenska Nato-medlemskapet. Det förvånar kanske en del som tror att gröna tankesmedjor bara sysslar med miljöfrågor. Men fredsfrågan har alltid varit central för den gröna rörelsen.

I och med att Turkiet nu verkar släppa på sitt motstånd mot det svenska medlemskapet blir det alltmer sannolikt att även Sverige snart är medlem. Hur ska progressiva partier förhålla sig till det? Bör man kräva ett utträde? Eller försöka påverka Nato? Går det ens att göra som progressiv rörelse?
Bland gröna i länder som redan är med i Nato är det få partier som kräver ett utträde. Strategin har istället varit att försöka påverka alliansen inifrån, oavsett hur man i grunden ser på militäralliansen.

Men för att detta ska lyckas betonar många gröna behovet av bättre samordning mellan progressiva aktörer. Regelbunden samordning, särskilt inför Natos toppmöten och att skapa en gemensam grupp inom Natos parlamentariska församling skulle kunna göra stor skillnad. Just en sådan samordning bidrog exempelvis till att flera Nato-länder stod kvar i sitt motstånd mot Irak-kriget.

Gröna skulle inom ramen för Nato kunna verka för en bredare syn på försvarspolitik som inkluderar mänsklig säkerhet i stort, inte bara att skydda statens gränser. Att lyfta in klimatfrågans påverkan på säkerheten vore en naturlig sådan uppgift och att stärka det civila försvaret.

Ur ett fredsperspektiv vore dock den viktigaste prioriteringen att fortsätta arbetet i en fråga som präglat den gröna rörelsen sedan starten – arbetet för kärnvapennedrustning. Ett sådant arbete skulle skaka om det rådande militära paradigmet i grunden. Om Sverige ändå ska in i Nato, bör man ta chansen att driva frågan framåt.

Den gröna rörelsen, ofta förlöjligad för sin naiva idealism, finner sig här i en fördelaktig position. Genom att förespråka ett kärnvapenfritt Europa förändras villkoren för försvarspolitiken och rörelsen hittar en fråga att samlas kring, som har brett stöd.

Risken att bli utskrattad av de andra är förstås överhängande – det lär bli en frontalkrock med den nakna realismen i global politik. Ändå är det just här de gröna måste placera sin flagga. Ska vi vara med i Nato, en allians smidd i det kalla krigets smältdegel, bör vi protestera mot arvet från kärnvapenkapplöpningen. En grön position kan aldrig vara att kollektiv säkerhet uppnås genom hotet om ömsesidig förintelse.

De gröna måste lobba för att Nato omvandlas till ett forum för ärliga och öppna diskussioner om hur detta kan gå till. Detta är inte en uppmaning till naivitet; det är en uppmaning till modig realism. Genom att trycka på för att alla medlemsstater ska ratificera och följa Icke-spridningsavtalet (NPT), kan villkoren för global säkerhet förändras i grunden. Att förespråka en ”No First Use”-policy vore ett bra första steg.

Att montera ner den rädslans doktrin som har överskuggat global politik i årtionden är en monumental uppgift. Men finns någon rörelse som är bättre skickad att påbörja den?

I Syre skrev Birger Schlaug tidigare en krönika om att han utropade sin tomt till en kärnvapenfri zon. En bra början tycker jag. Men om Sverige nu ändå ska gå med i Nato bör vi ha högre ambitioner än så.