Under de senaste månaderna har jag reflekterat lite extra över sakernas tillstånd och den tid vi lever i. Det har dels handlat om egna fördjupningar, men också om reflektioner tillsammans med andra, likasinnade, världen över. Det har rört sig om läsupplevelser där både levande och döda tänkare trätt fram och inspirerat, men också om djuplodande samtal som på olika sätt bidragit till nya insikter. Av naturliga skäl har de flesta av dessa samtal ägt rum på nätet.

Att ta till sig det andra tänkt och gjort är i mångt och mycket att se sig själv, att bli speglad. Det kan handla om personliga val och ställningstaganden. Det kan handla om praktiska erfarenheter och kunskaper, men också om andliga förnimmelser av både mytisk och mystisk karaktär.

Oavsett hur vi känner igen oss i andra, bidrar ökade kontakter ofta till att knyta samman och överbrygga skillnader genom tid och rum, över språkbarriärer och kulturella gränser och över annars oöverstigliga geografiska avstånd. Insikten om att vi trots allt är ganska lika – att det djupt mänskliga går att känna igen, att våra grundläggande behov i stort sett är de samma – skapar en förståelse och en känsla av samhörighet. Det senare är inte minst betydelsefullt i tider som dessa.

Bland det viktigaste vi kan göra i dag är faktiskt att tänka själva, reflektera tillsammans och låta oss inspireras av varandra, dra nytta av andras erfarenheter och gemensamt försöka komma fram till vägar som leder mot de mål vi vill se förverkligade. Det är också viktigt att försöka se verkligheten som den är, att inte rygga tillbaka för det som är svårt och hotfullt, att försöka låta bli att vända bort blicken. I reflektioner och samtal om det som är riktigt svårt är stödet vi kan ge varandra extra viktigt.

I The Great Humbling, en av de poddar jag lyssnat på under senare tid och som bland annat handlar om hur vi agerar under de omständigheter vi nu befinner oss i, resonerar Ed Gillespie och Dougald Hine bland annat om hur viktigt det är att också våga vara i en tid av väntan. Hur viktigt det är att försöka förstå vad som ska ske innan man börjar agera. Jag tror att det här är något vi behöver ta till oss och öva oss på samtidigt som vi gör det nödvändiga, det som inte kan vänta. I ett avsnitt citeras T. S Eliots dikt ” Wait Without Hope” och det mångbottnade budskapet omfamnar verkligen den tid vi befinner oss i, som i dessa rader i dikten:

”I said to my soul, be still, and wait without hope / For hope would be hope for the wrong thing; wait without love / For love would be love of the wrong thing; there is yet faith / But the faith and the love and the hope are all in the waiting…”

Utöver att stanna upp och bara vara i det som sker behöver vi också i större utsträckning våga ”provprata”, som idéhistorikern och humanekologen Per Johansson brukar uttrycka det. Att utveckla tankar och idéer för en ny tid, en framtid vi vet väldigt lite om kräver att vi vågar möta varann, också över gränser som först kan te sig oöverstigliga, för att bygga en samhällsstruktur som resursmässigt måste rymmas inom planetens gränser, en samhällsstruktur där alla måste få plats. Klimaträttvisa och social hållbarhet måste gå hand i hand med ett ekonomiskt system som på ett helt annat sätt än i dag tar hänsyn till allt levande, där respekt och ekologisk resiliens är naturliga ledord som måste respekteras fullt ut.

I sin bok Ekologi, samhälle och livsstil, som ligger till grund för den djupekologiska rörelse som Arne Næss i högsta grad bidrog till att skapa, skriver han bland annat följande när han resonerar kring förutsättningar att påverka framtiden i en annan riktning:

”Utvecklingen av en ekologisk ansvarsmedveten filosofi kan inte överlåtas till en elit. För att den ska få slagkraft måste alla vara med, alla som har möjlighet att påverka utvecklingen lokalt eller i större sammanhang. Detta fordrar frimodighet och gåpåaranda i värderingsangelägenheter och i aktioner vilka tidigare varit förbehållna en minoritet.”

Tolkar man dessa formuleringar generöst och i den anda Arne Næss själv föreslår och dessutom mot bakgrund av den situation som råder i dag skulle man kunna säga att den väg mot en gemensam ansvarsmedveten livsstil som vi på allvar måste börja vandra inte heller kan överlåtas till en elit. Särskilt inte när eliten, i dag likväl som när Næss skrev sin bok 1971, utgörs av såväl ekonomiska som politiska maktstrukturer som i mångt och mycket ser sina privilegier hotade när det blir tal om att förändra samhället.

När Næss längre fram i boken talar om att vårt levnadssätt och vår levnadsstandard måste anpassas pekar han på att man inte kan ”vänta med att försöka förändra sitt levnadssätt till dess vi har en politik, vilken gör sådana förändringar mer eller mindre oundvikliga eller påtvingade utifrån”.

Om detta var sant den gång det skrevs är det definitivt inte mindre sant i dag, snarare tvärtom. Även om kunskapen om den ytterst komplexa situation vi befinner oss i har ökat betydligt, har också det politiska och ekonomiska motståndet ökat.

Den nedstängning av samhället vi nu befinner oss i på grund av pandemin är utöver allvaret och de personliga tragedier som drabbar människor världen över också ett ”window of opportunity” när det gäller alternativa lösningar sprungna ur ett brett gräsrotsengagemang.

Här har omställningsrörelsen en mycket tydlig uppgift som går ut på att i större utsträckning göra det vi är bra på. Det vill säga självorganiserande arbete på lokal nivå som tar tillvara på människors kunskaper och erfarenheter, och framför allt tar vara på människors vilja att bidra till berättelsen om ett samhälle vi alla kan längta till och där alla får plats. Ett samhälle vi alla sedan kan vara delaktiga i att försöka förverkliga.

”Jag vill understryka det egna ansvaret som var och en som idag befinner sig inne i Gaza själv har.”

Citatet är Tobias Billströms, och det påstås handla om regeringens inställning till de svenskar som sitter fast hos familj eller vänner, under Israels bomber.

Det är en motbjudande uppvisning i arrogans. Men det stannar tyvärr inte där. Citatet beskriver egentligen obehagligt väl regeringens politik mot alla som är instängda i världens största utomhusfängelse: Skyll er själva för att ni är födda där.

En miljon i Gaza, 40 procent av befolkningen, är under 40 år. 10 000 rapporteras döda, varav 4000 barn. Den svenska regeringen vill understryka deras eget ansvar för att vara födda på fel plats.

FN kräver ett omedelbart eldupphör. Men Sverige la ner sin röst när frågan skulle avgöras. Medan Macron kräver ett stopp för bombningarna säger Kristersson att han inte vill ”sätta sig till doms”. Skyll er själva, medmänniskor i Gaza.

Enligt WHO har 230 attacker träffat vårdinrättningar. Nästan hälften av sjukhusen är utslagna. Läkare utan Gränser rapporterar att bristen på bränsle och el är en ”dödsdom” för många patienter, ”till exempel spädbarn i kuvöser”. Den svenska regeringen vill understryka spädbarnens eget ansvar.

Man behöver inte ta de starkaste orden i sin mun. Det har andra redan gjort. FN:s expertgrupp skriver i att mot bakgrund av ”uttalanden från israeliska politiska ledare … i kombination med militära ingripanden … finns det risk för folkmord på palestinierna”. Att brott mot krigets lagar pågår är uppenbart för alla som kan se. Men Billström talar om proportionalitet.

Kanske handlar det om vapen. I oktober skrev Billströms Försvarsmakt under ett avtal med det största israeliska vapenföretaget Elbit Systems, nu med kontor i Göteborg. Medan bomberna föll över Gaza lovades 1,7 miljarder skattekronor till Elbit. Bolaget sysslar med drönare och övervakning, huvudsakligen till samma krigsmakt som nu begår folkrättsbrotten. Produkterna de säljer lovas vara ”stridstestade”. Men de som ofrivilligt blir testpersoner måste skylla sig själva.

Den svenska regeringen blundar, och kritiken borde vara öronbedövande. Istället hörs mest kritik mot de som faktiskt säger någonting alls.

Det är som att det införts en ny regel i debatten. Den som säger något om mördandet av palestinier, måste säga allt annat samtidigt. Varför kritiserar du Israels ockupation och bomber, men säger inget om Hamas? Varför kräver du eldupphör, men säger inte samtidigt att gisslan ska friges? Varför pratar du om palestiniernas lidande, men inget om de många bortglömda konflikterna i Afrika?

Jag har lite svårt för det där.

Jag kräver självklart att de som hålls gisslan hos Hamas ska friges. Det finns inte ord nog att fördöma Hamas vedervärdiga terrorattack. Jag håller med alla som säger det. Jag kräver inte ens av dem att säga något annat samtidigt. Vi kan vara oense om annat, men vi är eniga om detta.

På samma sätt kan man kräva ett stopp för bomberna, att inga fler barn i Palestina ska dödas, utan att samtidigt säga något mer.

Att kräva att någon säger allt eller inget, är enbart ett sätt att tysta.

Det kan kännas som ett krav på balans, men det blir ett relativiserande. Hamas terror var terror och fel alldeles oavsett Israels ockupationspolitik. Och på samma sätt är Israels bomber mot civila fel, alldeles oavsett hur Hamas agerar. Palestinas barns överlevnad ska inte vara avhängigt hur männen som styr Hamas resonerar. Den enda rimliga linjen är att vilja upprätthålla mänskliga rättigheter och den internationella rättsordningen, oavsett vem som begår brotten.

En bortsprängd arm, ett raserat hem eller ett förlorat barn känns likadant i en människa, oavsett religion eller medborgarskap. Sorgen och frustrationen kan nyttjas av maktrusiga män, oavsett vilken sida en gräns någon bor på. Ansvaret faller tungt på oss som inte befinner oss mitt i elden och hatet att inte vända bort blicken, inte ge utrymme för rasism mot judar eller muslimer att växa i konfliktens spår, inte släppa på principerna, inte göra det enkelt för oss. Tobias Billström talar gärna om andras ansvar. Men han verkar inte särskilt intresserad av att ta något själv.

Under hösten arbetar vi på tankesmedjan Cogito med fredsfrågan – närmare bestämt om hur vi ska förhålla oss till det stundande svenska Nato-medlemskapet. Det förvånar kanske en del som tror att gröna tankesmedjor bara sysslar med miljöfrågor. Men fredsfrågan har alltid varit central för den gröna rörelsen.

I och med att Turkiet nu verkar släppa på sitt motstånd mot det svenska medlemskapet blir det alltmer sannolikt att även Sverige snart är medlem. Hur ska progressiva partier förhålla sig till det? Bör man kräva ett utträde? Eller försöka påverka Nato? Går det ens att göra som progressiv rörelse?
Bland gröna i länder som redan är med i Nato är det få partier som kräver ett utträde. Strategin har istället varit att försöka påverka alliansen inifrån, oavsett hur man i grunden ser på militäralliansen.

Men för att detta ska lyckas betonar många gröna behovet av bättre samordning mellan progressiva aktörer. Regelbunden samordning, särskilt inför Natos toppmöten och att skapa en gemensam grupp inom Natos parlamentariska församling skulle kunna göra stor skillnad. Just en sådan samordning bidrog exempelvis till att flera Nato-länder stod kvar i sitt motstånd mot Irak-kriget.

Gröna skulle inom ramen för Nato kunna verka för en bredare syn på försvarspolitik som inkluderar mänsklig säkerhet i stort, inte bara att skydda statens gränser. Att lyfta in klimatfrågans påverkan på säkerheten vore en naturlig sådan uppgift och att stärka det civila försvaret.

Ur ett fredsperspektiv vore dock den viktigaste prioriteringen att fortsätta arbetet i en fråga som präglat den gröna rörelsen sedan starten – arbetet för kärnvapennedrustning. Ett sådant arbete skulle skaka om det rådande militära paradigmet i grunden. Om Sverige ändå ska in i Nato, bör man ta chansen att driva frågan framåt.

Den gröna rörelsen, ofta förlöjligad för sin naiva idealism, finner sig här i en fördelaktig position. Genom att förespråka ett kärnvapenfritt Europa förändras villkoren för försvarspolitiken och rörelsen hittar en fråga att samlas kring, som har brett stöd.

Risken att bli utskrattad av de andra är förstås överhängande – det lär bli en frontalkrock med den nakna realismen i global politik. Ändå är det just här de gröna måste placera sin flagga. Ska vi vara med i Nato, en allians smidd i det kalla krigets smältdegel, bör vi protestera mot arvet från kärnvapenkapplöpningen. En grön position kan aldrig vara att kollektiv säkerhet uppnås genom hotet om ömsesidig förintelse.

De gröna måste lobba för att Nato omvandlas till ett forum för ärliga och öppna diskussioner om hur detta kan gå till. Detta är inte en uppmaning till naivitet; det är en uppmaning till modig realism. Genom att trycka på för att alla medlemsstater ska ratificera och följa Icke-spridningsavtalet (NPT), kan villkoren för global säkerhet förändras i grunden. Att förespråka en ”No First Use”-policy vore ett bra första steg.

Att montera ner den rädslans doktrin som har överskuggat global politik i årtionden är en monumental uppgift. Men finns någon rörelse som är bättre skickad att påbörja den?

I Syre skrev Birger Schlaug tidigare en krönika om att han utropade sin tomt till en kärnvapenfri zon. En bra början tycker jag. Men om Sverige nu ändå ska gå med i Nato bör vi ha högre ambitioner än så.