Energi · Recension

Närgånget om kamp mellan liv och död

Dokumentären Greta  av Nathan Grossman hade biopremiär 20 november.

”Greta” är ett närgånget porträtt som ger en fördjupad inblick i människan Greta Thunberg. Vi får följa både den inre och yttre resa hon gjort på kort tid. Den största behållningen är scenerna med pappa Svante, som ständigt finns där genom hennes oförtrutna kamp för klimatet.

Filmens direktör Nathan Grossman har sagt att han ville bort ifrån berättelsen om Greta, och komma in i hennes huvud. Det lyckas han förvånansvärt bra med.

En del scener känner vi igen, inte minst talen i FN, EU och ifrån olika klimatdemonstrationer världen över. Men i detta närgångna porträtt får vi en fördjupad inblick i människan Greta. Filmen tar avstamp i när hon 15 år gammal satte sig alldeles ensam utanför riksdagen i augusti 2018 med den numer berömda skylten med texten: ”Skolstrejk för klimatet”.

Glädje övergår i uppgivenhet

Efter det går allt snabbt. Snart har hon hundratusentals anhängare över hela världen. Det är mäktigt och rörande att se hur barn i olika länder tar hennes budskap på allvar och själva börjar engagera sig.

Inledningsvis är Greta positivt överraskad över att det finns så många andra som också bryr sig om klimatet. Glädjen övergår dock i uppgivenhet när utsläppen fortsätter att öka och hon förstår att ledarna inte är beredda att agera. Hennes min blir alltmer besvärad när folk kommer fram och vill ta selfies med henne. Hon säger att besöken i palatsen och slotten känns oäkta, som rollspel där alla låtsas.

För att avreagera sig dansar Greta. Det gör hon på tåget, eller i en tom bibliotekssal. Dessa scener blottar en del av hennes inre som filmaren lyckats fånga på ett mycket skickligt sätt.

För mycket ansvar

Bland det mest givande är de närgångna scenerna med pappa Svante, som finns vid hennes sida genom all framgång, uppmärksamhet och motstånd. Vi får ta del av det som utspelar sig bakom kulisserna; den vånda Greta känner mellan talen, demonstrationerna och tågresorna. Vi får också inblick i hur hennes diagnos och bakgrunden med ätstörningar påverkar henne. Pappa Svante berättar öppenhjärtigt hur hon under tre år led av selektiv mutism och bara pratade med sin familj. Mamma Malena, som också är med på ett litet hörn, berättar hur Greta länge inte kunde äta i någon annans närvaro.

I ljuset av detta blir Gretas resa inte mindre gripande.

Scenen när hon sitter på segelbåten som ska föra henne över Atlanten till FN:s klimattoppmöte i New York, är kanske den allra mest drabbande. Vågorna är så stora att det är en utmaning bara att gå på toa. Greta sitter där medan vattnet sköljer in över däck och säger med dödsångest i blicken att hon längtar hem till vardagen och rutiner, och att det här är för mycket ansvar. Där kan jag som tittare verkligen leva mig in i det hon känner just då.

Den som redan är imponerad av Greta lär inte bli mindre imponerad efter att ha sett filmen. Kvar dröjer sig en komplex bild av en ung människa som tagit världen med storm och lär fortsätta att göra det.

Filmen hade biopremiär fredagen den 20 november men går att hyra digitalt på TriArtPlay och SF Anytime från och med idag, tisdag den 24 november med anledning av Regeringens beslut om att begränsa allmänna sammankomster till åtta personer – vilket i sin tur tvingar Filmstadens biografer att stänga den 24 november och i fyra veckor framåt.