Frågan om språkkrav för nyanlända för att de ska erhålla olika rättigheter i Sverige är gammal. Jag minns till exempel hur dåvarande Folkpartiet drev frågan redan i valrörelsen 2002. Socialdemokraterna var motståndare till förslaget på den tiden men som i så många andra frågor har de svängt sedan dess. När Januariavtalet presenterades i början av 2019 fanns språkkunskaper med i två punkter. Dels språkkrav för att erhålla medborgarskap (punkt 41) och dels “språkplikt för den som söker asyl eller erhåller försörjningsstöd” (punkt 40). Den andra av dessa två punkter har nu resulterat i ett konkret förslag som socialminister Lena Hallengren och utbildningsminister Anna Ekström presenterade på en pressträff igår. 

För att få försörjningsstöd som nyanländ kommer det framöver att krävas att du deltar i SFI-undervisning eller motsvarande folkhögskoleundervisning. På pressträff sades inget om ifall det även kommer ställas krav på att man ska uppnå vissa kunskaper. I Januariavtalet står det dock att “kraven på deltagande och resultat måste öka och kopplas till ersättningar”. Skillnaden är viktig. Att ställa krav på att man ska infinna sig på SFI-lektioner för att få stöd är illa nog – precis som kraven på att man ständigt ska vara aktiv och “stå till arbetsmarknadens förfogande” för att få a-kassa. Men att ställa kunskapskrav på något så grundläggande som försörjningsstöd är än värre. 

Från politiskt håll verkar de flesta övertygade om att språkkrav leder till bättre integration, men bland språkforskare tror många att det tvärtom kan ha motsatt effekt. ”Språktest ger inte bättre integration” var rubriken på en artikel från tre norska språkforskare som publicerades i SvD för ett och ett halvt år sedan. De konstaterar där det ganska självklara, att människor har olika förutsättningar för språkinlärning. ”Dessa skillnader beror inte på olika motivation till att lära sig språket, utan olika bakgrunder och förutsättningar: Vissa invandrare, särskilt äldre, flyktingar, traumatiserade, de med kort eller ingen skolgång och låg grad av skrivkunnighet och ett modersmål som är mycket olikt vårt, har en längre väg att gå för att lyckas”, skriver forskarna. De hänvisar också till studier på införandet av språkkrav för att erhålla medborgarskap i Danmark och Norge. I båda dess länder minskade antalet nya medborgare per år efter att språkkraven infördes, vilket i sin tur har lett till mer exkludering och segregation. 

Nu var det ju förvisso inte språktest för medborgarskap som det aktuella förslaget handlade om, men båda finns som sagt med i Januariavtalet, och frågorna hänger ihop såtillvida att det ena lätt öppnar upp för det andra. Går vi med på att det krävs piskor för att människor ska lära sig svenska så blir det lättare att även sälja in idén om språktest för att bli medborgare. 

På ett seminarium i Lund i fjol sa språkforskaren Kenneth Hyltestam att varken piska eller morot gör någon nämnvärd skillnad i hur snabbt man lär sig ett nytt språk. Däremot kan det finnas politiska poänger att vinna. Tre av fyra svenskar är positiva till språktest, konstaterade han. Här kan man dock diskutera vad som är hönan och ägget – är många positiva för att vi genuint tror att det behövs fler test eller är det för att det politiska budskapet i decennier har varit att vi måste ställa högre krav på invandrare?

Alla som har försökt lära sig ett nytt språk vet hur svårt det kan vara om man inte känner någon lust. Särskilt svårt kan det vara att känna lust om man just har flytt från ett krig och känner en konstant stress och oro och har tusen andra saker som maler i huvudet. Den oron blir knappast mindre av att man hotar med att dra in försörjningsstödet. Det är, på ren svenska, en jävligt dålig idé.