Den mest oroväckande utvecklingen under de senaste åren är den potentiella roll som det svenska företaget Azelio, som är verksamma inom solenergi, kan ha i förnybar energi i Västsahara, menar Emmaus Stockholm.

Azelio har utvecklat ett omfattande samarbete med den marockanska byrån för hållbar energi (MASEN), som i sin tur har ägnat sig åt storskalig utveckling av energiinfrastruktur på ockuperad mark i Västsahara, enligt rapporten.

– Vi har frågat dem (Azelio) om de har planer på att förlägga sin verksamhet i Västsahara men de vägrar att klargöra sin roll i sitt samarbete med MASEN, säger Juan Obregon, programsamordnare på Emmaus Stockholm.

Avtal utan samtycke med befolkningen

På senare år har Marockos utveckling av förnybar energi i Västsahara ökat i takt med att efterfrågan ökar, inte minst i Europa. År 2019 var de nordiska ambassaderna värdar för en konferens i Casablanca där nordiska företag – inklusive Azelio – träffade marockanska företag. Ingen från Västsahara blev inbjuden att delta i konferensen, trots att det är där Marocko i allt högre grad placerar sina investeringar.

Enligt Juan Obregon erbjuder Marocko paketavtal till internationella företag, där de får bygga anläggningar för förnybar energi, som till exempel vindkraftparker, både i Marocko och Västsahara. Siemens, som svenska AP-fonderna investerar i, är ett exempel på ett sådant företag. Mot den bakgrunden misstänker man att Azelio erbjudits ett liknande avtal.

– Eftersom Marocko inte har några egna traditionella energikällor går de in och tecknar avtal med flera bolag inom energisektorn. Det är jättebra att de satsar på förnybart, men de kan inte göra det hursomhelst. Det är viktigt att det gagnar och sker i samtycke med folket som bor där, säger Juan Obregon.

Atlas Copco avslutar verksamheten

ABB är ett annat företag med verksamhet inom vindkraftverk i Västsahara.

– De har meddelat att de inte har gjort några ansträngningar för att få samtycke från Saharawi-folket att verka i området, vilket de måste göra enligt internationell rätt.

Rapporten lyfter även några positiva händelser. Det svenska företaget Epiroc, ett dotterbolag till Atlas Copco, meddelade i september att de avslutar sin verksamhet i Västsahara.  Tidigare levererade de borrutrustning till gruvverksamheten i det marockanska statliga företaget OCP i Västsahara. Verksamheten började redan 2008, men då under Atlas Copcos regi. Dotterbolaget Epiroc bildades 2018.

– Detta innebär att en 13 år lång tradition av att svensk utrustning skickas till de ockuperade områdena för gruvbrytning i strid med internationell rätt äntligen har upphört, säger Juan Obregon.

Han anser att den svenska regeringen och Utrikesdepartementet behöver vara tydligare i sina råd till svenska företag som verkar i området.

"UD borde vara tydligare"

– Tidigare har Sverige inom EU opponerat sig till avtal mellan EU och Marocko, men de senaste åren har man ofta lagt ned sin röst och blivit otydligare. När vi frågade 2017 vilka råd de ger till svenska finansinstitutioner eller hel och halvägda bolag som verkar i Västsahara sa de att de ska följa internationell rätt. Men deras position har varit att inte lägga sig i för mycket utan låta företagen själva avgöra.

I Norge, menar han, är regeringen tydligare och har gett direkta rekommendationer till norskt näringsliv att inte gå in i affärsverksamhet i Västsahara eftersom det kan bryta mot folkrätten.

– Om man gjorde på liknande sätt i Sverige skulle det bli svårare för svenska företag att som idag skapa sina egna tolkningar om vad som gäller. Istället bidrar företagen till att Marocko tar naturresurser från Västsahara, i strid med internationell humanitär rätt.

Årets klimattoppmöte äger rum i Dubai i oljestaten Förenade arabemiraten och leds av Sultan Al Jaber som är vd på ett oljebolag. Något aktivistnätverket Scientist rebellion, som består av forskare kommenterar så här: 

”Klimatomställningen hålls som gisslan av en elit vars intresse ligger i att förhindra eller fördröja reell omställning för att upprätthålla den fossilekonomi som byggt upp deras rikedom. Lösningarna finns men kommer inte bli av förrän dessa maktstrukturer bryts. För detta krävs en massiv mobilisering på gräsrotsnivå.”

Med civil olydnad och informationskampanjer protesterar forskare i hela världen mot klimattoppmötet. I Stockholm klistrade medlemmar i Scientist rebellion upp plakat med forskningsartiklar på fönstren till klimat- och näringslivsdepartementet.

– Världens elit och makthavare har nu visat i decennier att de sviker oss. Krisen blir värre för varje dag som går och det är de mest sårbara som kommer drabbas värst. Hur mycket mer klimatsvek kan vi acceptera innan var och en av oss reagerar? Nu är det dags att vi reser oss och agerar kollektivt, säger Aitzkoa Lopez de Lapuente Portilla, forskare i biomedicin och aktiv i Scientist rebellion i ett uttalande.

”Sverige har inget att komma med”

Organisationen lyfter att Sveriges regering för första gången lagt fram en politik som kommer att öka utsläppen. Vårt land har inget att komma med till förhandlingsborden, enligt Thomas Hörberg, docent i lingvistik och aktiv i Scientist Rebellion.

– Hur ska vi kunna övertyga fattigare länder med historiskt låga utsläpp att ta sin del av ansvaret när vi inte själva gör det? Det är en skam att ett rikt land som Sverige som dessutom har extremt goda förutsättningar för att ställa om till förnybart utgör en bromskloss när det kommer till internationella klimat- och miljöåtgärder, säger han.

Klimatministern: ”Jag har hög trovärdighet”

Men klimatminister Romina Pourmokhtari (L) tror inte att det faktum att regeringens politik ökar utsläppen sänker hennes trovärdighet i förhandlingarna på klimatmötet.

– Jag har en väldigt hög trovärdighet i kontrast till andra EU-länder och andra delar av världen, säger Pourmokhtari till TT, och tar upp att Sverige och Portugal har lägst utsläpp per capita i hela EU.

Att utsläppen i Sverige kommer att öka är en stor fråga i Sverige – inte internationellt, menar ministern.

– Det är aldrig någon som diskuterar svensk reduktionsplikt med mig på Cop-möten, utan tvärtom vill man veta hur vi lyckas med elektrifieringen av transportindustrin, man vill höra om det rena stålet, man frågar om Northvolt och man vill också veta om det svenska klimatpolitiska ramverket, säger hon till TT.

Radikal samhällsförändring

För att Sverige ska kunna uppnå sin del av Parisavtalet krävs en utsläppsminskning på 38 procent varje år. Något som kräver ”en radikal samhällsförändring mot en icke-tillväxtbaserad ekonomi som håller sig inom de planetära gränserna”, skriver Scientist rebellion.

– De som bär störst skuld till utsläppen är också de som har störst ansvar för att ta oss ur klimatkrisen. För att omställningen ska bli rättvis är det framför allt de rika som måste göra avkall på ohållbara livsstilar med överflöd. Det är inte rimligt att de som redan lever på marginalerna får ta notan av detta överflöd, säger Jeannette Eggers, forskare inom hållbart skogsbruk och aktiv i Scientist Rebellion.

– Demokratin behöver utveckla sina arbetsformer för att inte stelna. Samhället förändras snabbt, och det behövs nya kanaler för människor att delta. Vi tror att allmänheten har mycket mer klokskap att bidra med i klimatdiskussionen än vad som kommer fram idag, säger Tim Daw, docent i hållbarhetsvetenskap vid Stockholm resilience centre i ett uttalande.

Flera europeiska länder, däribland Frankrike, Danmark och Finland, har under de senaste åren använt sig av medborgarråd för få inspel från allmänheten i svåra politiska frågor. I mars 2024 är det dags för Sveriges första nationella medborgarråd för klimatet att träffas. 

Under åtta dagar ska 50 deltagare representativa för Sveriges befolkning få ta del av forskning och diskutera lösningar för klimatomställningen och för att få oss att nå upp till Parisavtalet.

– I dagens politiska debatt möts inte människor. Det gör att man har dålig förståelse för hur andra människor tänker, vilket skapar polarisering i samhället. Samtidigt är klimatet och klimatomställningen väldigt svåra frågor. Tanken med medborgarrådet är att skapa en viktig konversation om hur vi kan hantera och lösa de här frågorna tillsammans, säger Tim Daw till Miljö & utveckling.

Diskussionerna förs med stöd från experter inom klimatområdet, och ska utmynna i ett antal konkreta förslag eller synpunkter. I maj ska rådet rösta om dem, för att därefter förmedla resultatet till beslutsfattare.

Minsta gemensamma nämnaren

Förhoppningen från initiativtagarna är att diskussionerna kan vara mer nyanserade och konstruktiva när människor får chans att fördjupa sig i ämnet, och undvika partipolitiska ställningskrig.

– Vi ser det som ett sätt att få reda på vilken den minsta gemensamma nämnaren är i olika frågor, vilket kan vara till stor hjälp när beslutsfattare ska utforma nya förslag. Men vi vet ju inte alls vad det kommer att leda till, eftersom det är en öppen process, säger Tim Daw till DN.

Till skillnad från i länder som Frankrike drivs inte medborgarrådet för klimatet av regeringen, utan är ett samarbete mellan Stockholms universitet, Högskolan i Gävle, Uppsala universitet, Lunds universitet och IVL Svenska Miljöinstitutet.

Men Tim Daw hoppas ändå att regeringen ska ta emot medborgarrådets slutsatser, säger han til Miljö & utveckling.

– Klimatfrågan är jättesvår för politiker att hantera. Genom att skapa en ”miniversion av Sverige” hoppas vi att medborgarrådet kommer kunna stödja, ge input och komma med idéer som politiker kan fånga upp. Vi hoppas att rådet kan lista upp argument och vägar som är blinda fläckar i den politiska debatten i dag.