Krönika

Vem i hela världen kan man lita på?

Den ene är en 93-årig världsresenär som ägnat större delen av sitt liv åt att utforska vår planet. Med darr på stämman berättar han i filmen Ett liv på vår planet om hur, allt eftersom decennium lagts till decennium, vildmarken trängts undan av den hämningslöst konsumerande människan.

Den andre är ledare för Sveriges mäktigaste – och mest erkända – företagsimperium. En man som anser sig verka för både sina företags bästa och Sveriges väl. Något som, bland annat, innefattar att exportera vapen till krigförande diktaturer, eftersom vårt eget lands försvarsmakt sägs behöva egentillverkad militär utrustning.

David Attenborough eller Marcus Wallenberg, det är frågan. För visst måste vi väl välja?

Den förstnämnde menar att om människan ska ha någon framtid måste vi dels lämna utrymme för vildmarken, dels verka för global rättvisa. Lösningen ryms i naturens egen harmoni.

Den andre satsar tre miljarder på forskning inom något som kallas ”datadriven livsvetenskap” och som innefattar begrepp som ”precesionsmedicin”.
Grundtanken är att man, genom att förena superdatorer, artificiell intelligens och bioteknik, ska hitta sjukdomar – som cancer – innan de brutit ut.
Givetvis kan det här låta fantastiskt för den enskilda människan. Vem vill inte göra allt för att rädda en kär vän undan såväl lidande som död?

Men vad är det vi får för värld med detta tänkesätt? Vad är det vi är ute efter? På lång sikt, menar jag. Den totala perfektionen? Kontroll? Evigt liv?

Attenborough eller Wallenberg? Det vilda eller kontroll? Hela planetens rätt till liv eller en utvald skara människors möjlighet till en tillvaro utan bekymmer?

Jo, jag vet… Det är klart jag förenklar och helst skulle man kanske vilja förena de två till en lycklig symbios som verkar för allt och alla på vårt jordklot.
Frågan är bara om det är möjligt.

”Vi ska vara tacksamma för alla som vill satsa stort på vetenskap”, skriver Maria Gunther i morgontidningen (DN 20/10) med anledning av att familjen Wallenberg satsar en del av sin förmögenhet på vad som i rubriken kallas ”turboladdad bioteknik”.

En given fråga som borde och måste ställas i den tid vi lever i, är om det verkligen stämmer. Kanske är somlig forskning både onödig och, till och med, kontraproduktiv. Oavsett vilken ståndpunkt man intar, behövs journalister med gedigen kunskap, som ställer de obekväma frågorna och inte bara placerar sig bredvid och naivt hurrar.

David Attenborough bejakar den syn på tillvaron som tror på naturen och dess inneboende kraft. Han bejakar mångfalden i haven, på slätterna och i skogarna. Lösningen finns i själva verket i det som människan i snabb takt håller på att förgöra.

Marcus Wallenberg i sin tur fortsätter den tradition som man får säga sköt fart på allvar under 1700-talets upplysningstid. Här kliver människan ut ur skapelsen och gör sig till herre över det vi tidigare varit en del av. Nu ska vi inte längre bara förvalta utan också förbättra, effektivisera och, framförallt, kontrollera.

Vilket av detta vill vi? Vad tycker du låter bäst? För visst måste vi väl välja och visst måste vi göra det nu…

David Attenboroughs film. Det finns kunskap, det finns erfarenhet och det finns förslag till lösningar. Lyssna på de äldre!

Den nationella egoismen och tunnelseendet. Vi i Sverige tycks tyvärr tro att vi har större rätt än andra att leva goda liv, även om vi aldrig skulle medge det.