Sveriges långvariga förtryck av samer återspeglas också i konsten. Det senaste decenniet har även begreppet kolonialism allt mer använts för att beskriva relationen mellan Sverige och Sápmi – det visar en ny avhandling av Moa Sandström, forskare i samiska studier.
I avhandlingen undersöker hon samtida artivism (konstaktivism) i relation till dekolonisering, utifrån fyra samiska konstnärers verk och verksamhet. Konstnärerna som deltar i projektet är Jenni Laiti som är talesperson för artivistkollektivet Suohpanterror som bland annat gör performativa aktioner och bildkonst, spoken wordartisten Timimie Märak, bildkonstnären Anders Sunna och jojkaren Jörgen Stenberg.
Att använda ordet kolonial har betydelse
– Det som fick mig att vilja göra det här projektet bottnar bland annat i den utbredda okunskapen om samiska frågor som råder i Sverige, vilket är en ständig utmaning när en försöker kommunicera samisk forskning, vilket jag jobbade med.
– Jag tyckte mig se att många samiska konstnärer tog ett tydligt och aktivt steg i att synliggöra samiska frågor och medvetandegöra specifika grupper eller en större allmänhet om sina perspektiv på samtiden, för att åstadkomma förändring, säger Moa Sandström på telefon från Umeå där hon bedriver sitt forskningsarbete.
Även om artivism är ett relativt nytt begrepp så är Moa Sandström noga med att påpeka att dekoloniseringsarbeten i Sápmi, och konsten som en viktig del i detta, har en lång historia. De senaste åren har dock många konstnärer och aktivister även belyst och betonat Sveriges relation till Sápmi som en kolonial sådan.
– Benämningen av problematiken som kolonial, och motståndet mot denna problematik i termer av dekolonisering, anser jag har haft betydelse. Det har för många förändrat bilden av och förståelsen för vad som pågått och pågår, och det öppnar även upp för alternativa vägar framåt.
Samtidigt är det här också en tid av ökad resursexploatering i Sápmi, parallellt med en större medvetenhet om och engagemang mot miljöförstöring. Så det är många saker som samspelar, säger Moa Sandström.
Det pågår ju en bred kamp för urfolks rättigheter på många håll i världen, vilken relation har samernas kamp till andra urfolksrörelser, och vilken betydelse spelar konsten i detta?
– Varje kolonial relation är ju unik, men det finns också många paralleller och gemensamma perspektiv. Flera av forskningsdeltagarna jobbar väldigt aktivt med andra urfolk världen över och det synliggörs även genom konsten. Det görs gemensamma manifestationer, det refereras till varandra i konstverk genom olika symbolspråk, och allianser synliggörs i sociala medier, exempelvis genom olika hashtaggar.
"Ett successivt övertagande av land och kultur"
Moa Sandström menar att den koloniala relationen avspeglas i konsten som ett successivt övertagande av land och kultur. Övertagandet av kultur kan både förstås i termer av ersättandet av det samiska med kolonialmaktens språk, filosofier, praktiker, förhållningssätt, politiska system, berättelser och så vidare, men också som ett bevarande av det samiska utifrån kolonialmaktens premisser, där ett exotiserande andra-görande, exempelvis i kommersiella syften, är en betydande del av det som forskningsdeltagarna lyfter fram.
– I övertagandet av berättelser så ingår också ett osynliggörande av Sveriges koloniala historia och samtid, genom att den generella berättelsen om Sverige, i stor utsträckning, exkluderar relationen till Sápmi och till kolonialism. De delarna finns sällan med, utan snarare fylls denna berättelse med ett innehåll som gör den svenska sidan av Sápmi till självklart svenskt territorium, Sverige till värnare av minoriteters rättigheter, och Sverige till ett land som vare sig varit eller är involverat i eller påverkat av kolonialism.
En mångfacetterad kamp
För de konstnärer som Moa Sandström har arbetat tillsammans med så har det varit viktigt att utmana den här bilden genom att lyfta fram andra perspektiv, berättar hon. Ett sådant är att visa att det som annars ofta benämns som Norrland kan förstås som en del av Sápmi, av ett större samiskt land, och att varje nytt exploateringsprojekt på dessa marker, som inte godkänts genom samiskt beslutsfattande, innebär en fortsättning på övertagandet av landet från samiska händer, och en fortsättning på fråntagandet av möjligheter till praktiker och levnadssätt som bygger på en hälsosam och livskraftig natur.
Det du beskriver i avhandlingen är, som jag tolkar det, en ganska radikal samisk rörelse. Kan det finnas en risk i att de som är verksamma som konstaktivister blir sedda som en slags talespersoner för samerna trots att alla samer kanske inte håller med i de frågor som de lyfter?
– Oavsett hur en som same framställer sig inför en icke-samisk allmänhet så kan det nog uppfattas som representativt för alla samer. Särskilt om majoritetsgruppen inte har så stor kunskap eller mångfacetterad bild av minoriteten. Deltagarna i det här projektet har varit noga med att framhålla att de representerar sig själva, samtidigt som de också för en kamp som är kollektiv, till exempel för stärkandet av urfolksrättigheter, säger Moa Sandström och fortsätter:
– Att inte alla samer känner sig hemma i de sätt eller de frågor som just de här artivisterna lyfter på det sätt de gör skulle inte jag beskriva som en risk för att de inte är representativa, utan snarare som ett kvitto på ett mångfacetterat Sápmi som inte bör generaliseras.
Hon menar att en viktig del i mobiliseringen av dekoloniseringsrörelsen också är att uppmana andra till stolthet i sitt samiska jag, att stå upp för och visa sitt samiska jag, oavsett hur det kommer till uttryck. Att visa att det går att vara same på väldigt många olika sätt.
En viktig förståelse för den här artivismen, säger hon, är att den långt ifrån enbart syftar till att påverka svenskars föreställningar, utan den handlar till stor del också om att sätta andra samer i rörelse.
– Att konsten trycker på knappar som verkar obekväma eller förlösande för samer är en viktig del av artivismens syfte.
