När blev Sverige synonymt med Stockholm, Göteborg och Malmö? Vi är ett par miljoner människor som gärna vill ha svar på frågan, men som dessvärre insett att ingen vill svara.
SCB:s prognoser inför 2040 är tydliga. Författaren och journalisten Arne Müllers analyser av statistiken visar att om lika lite görs som förut, kommer 87 procent av framtidens befolkningsökning på mer än 1,5 miljon människor, att hamna i våra tre största städer. Ett fåtal av våra andra storstäder, står för de sista 13 procenten. Resten är förlorare. För huvuddelen av Sverige väntar avfolkning. Färska siffror visar att läget blir så svårt att de norrländska kuststäderna, förutom möjligen Umeå, inte längre kan väga upp inlandskommunernas befolkningsminskning. Norrbottens län förväntas exempelvis tappa 4,5 procent av sina invånare.
Utvecklingen är en katastrof. Alla blir förlorare. För medan husen töms i lands- och glesbygder kommer parker och grönområden i storstäderna att förvandlas till villa- radhus- och lägenhetsområden. Ridvägarna kommer att asfalteras och i bästa fall bli cykelvägar. Åkrar blir motorvägar. Det är svårt att ens föreställa sig de enorma ingrepp som krävs för att drygt 750 000 människor till, ska kunna bosätta sig i Stockholmsregionen. De drabbar definitivt de som redan bor där. Och jag undrar, finns det egentligen någon som vill se den här utvecklingen?
Priset blir också extremt högt. Förtätning är inte bra för klimatet. Forskning visar att städer står för en oproportionellt stor andel av miljöförstöringen. Därutöver är städer bräckliga organismer, helt utan möjlighet att existera utan levande kringområden som genererar mat, el och andra förnödenheter.
Att klyftorna ökar mellan stad och land är ingen naturlag, utan resultat av politisk flathet kombinerat med ett kolonialt synsätt på framför allt glesbygdskommuner. Befolkningsökningen följer penningflödena och deras slutstation är i huvudsak Stockholm. 73 procent av de största börsbolagen har sina huvudkontor i vår huvudstad, 10 procent i Göteborg och 7 procent i Malmö/Lund. Skatten från 90 procent av våra mest inkomstbringande företag hamnar i våra storstadsområden, inte där skog, malm och elkraft produceras.
Lands- och glesbygd är grunden för allt liv, Sveriges gödkalvar, men tacken är fortsatta exploateringar utan att något ges tillbaka. Särskilt tydlig blir rovdriften i små glesbygdskommuner. Men istället för att gå samman och säga: ”Nu får det fan i mig vara nog” tackar avfolkningsbygderna för smulorna och fortsätter nedskärningarna av vård, skola och omsorg. Lokala politikers lydnads- och duktighetskomplex gör att de slutar representera sina egna medborgare och därtill tappar både perspektiv och rättspatos. Demokratin urholkas av förtroendevalda.
Rimligen borde SCB:s välgrundade prognoser ligga högst upp på våra rikspolitikers agendor, men därifrån hörs inte ett knyst. Varför är förtätning respektive förglesning, med allt elände som det medför, inte en rättvise- och solidaritetsfråga för Socialdemokraterna och Vänsterpartiet? Individernas valfrihet borde vara skäl nog för liberaler och moderater att ifrågasätta utvecklingen. Var finns Miljöpartiets miljötänkande och varför är Sverigedemokraterna inte på tårna? Kristdemokraterna har bevisligen glömt etiken och Centerpartiet har dessvärre tappat talförmågan när det gäller lands- och glesbygders väl och ve. Skärpning!
Det här är viktiga frågor som handlar om hela Sverige och som borde kallas för Sverigepolitik istället för att förminskas till landsbygdsfrågor. Tänk själv. Om det fria valet verkligen fanns, hur många skulle välja betongområden istället för ett mer naturnära liv?
Arne Müller som gör de faktaanalyser som statens utredare nästan alltid ”missar”.
Partiledardebatternas evinnerliga snuttifiering av lands- och glesbygdsperspektiven.
