I boken Om man älskar frihet av Nina Björk som släpptes tidigare i höst diskuterar hon meritokratin som en av de vägledande principerna i vårt samhälle. Vår position i samhället ska avgöras inte av hur vi ser ut eller vilka efternamn vi har men hur väl vi presterar, hur bra vi är på att till exempel skriva eller räkna eller andra saker som premieras i vår samtid. Det kan ju låta bra, kruxet är bara att alla inte har samma möjligheter att bli bra på detta – arv och miljö spelar en betydande roll för vilka vi blir.

Skolans uppdrag är bland annat att kompensera för detta. “Ett viktigt utbildningspolitiskt mål är att skolan ska minska betydelsen av hemmets påverkan” skriver till exempel Skolverket i en rapport från 2009. Men för att lyckas med det måste man börja tidigt. “Det ska böjas i tid det som krokigt ska bli” eller “Skolans uppgift är som sig bör att skola arbetskraften – om kvastarna ska sopa bra får man inte slarva med skaften” som Blå tåget sjöng på 70-talet. I dagens Sverige har vi verkligen tagit fasta på det, för inte så längesen kallades det som i dag heter förskola för dagis och gick mer ut på att avlasta föräldrarna och att ge barnen roliga och meningsfulla aktiviteter än att skola dem inför ett kommande arbetsliv. Men i dag finns läroplaner redan för de allra minsta och det pedagogiska uppdraget blir allt viktigare.

Det är i ljuset av detta man ska förstå att det nu alltmer talas om obligatorisk förskola, både från höger- och vänsterhåll. Nyligen kom en socialdemokratisk riksdagsmotion – vissa saker i den är bra, som att man vill göra förskolan avgiftsfri och att alla barn ska ha rätt till lika mycket tid i förskolan oavsett föräldrarnas ställning på arbetsmarknaden. Men de föreslår också obligatorisk förskola från två års ålder.

“Vägen till ett jämlikt samhälle börjar i sandlådan”, inleds motionen högtravande. Motionärerna skriver att visst kan det låta drastiskt med obligatorisk förskola från så unga år, men i praktiken så börjar redan de flesta barn i förskolan tidigare än så och de som inte gör det är ofta barn till föräldrar med utländsk bakgrund eller arbetarklassbakgrund. För att det verkligen ska bli jämlikt är det alltså viktigt att det blir samma för alla.

Jag förstår att det finns goda avsikter bakom den här motionen, men ett jämlikt samhälle betyder inte att det ska vara exakt samma för alla. Och framför allt tror jag inte att vi uppnår ett jämlikt samhälle genom tvång. Men i ett meritokratiskt system blir det här den logiska konsekvensen. Om målet är att så många som möjligt ska kunna få prestigefulla och högavlönade jobb så måste vi ju, i den mån det är möjligt, ge alla exakt samma möjligheter till det. Och där ingår alltså att placera barnen i institutioner där man slipar bort alla taggiga kanter.

Men jag tror att vi börjar i fel ände. Borde vi inte istället fråga oss varför vissa egenskaper, som att vara bra på att skriva och räkna, värderas så mycket högre än till exempel praktiska kunskaper? Och varför ska ens fallenhet och möjligheter att tillgodogöra sig vissa saker vara avgörande för hur mycket pengar vi tjänar? Vad händer om vi skulle erkänna att alla barn inte är lika och att det inte heller är önskvärt?

Men ska inte den som vill kunna studera vidare på högskola få möjlighet att göra det även om hen inte har svenska som modersmål eller kommer från något studerande hem, kanske någon invänder. Jo, absolut, och jag ifrågasätter inte att skolan kan ha en väldigt viktig betydelse för många och att den inte bara handlar om att tillfredsställa arbetsmarknadens behov. Men om vi anser att det är viktigt att de barn som i dag inte börjar tidigt i förskolan ska göra det så finns det bättre metoder att ta till än tvångsmedel. Det är också viktigt att se att alla barn inte trivs med, eller klarar av, den traditionella typen av undervisning.

Det är fantastiskt att förskolan och skolan finns som en möjlighet, men det borde vara just en möjlighet – inte ett tvång. Och den som av olika anledningar väljer andra vägar borde inte få en sämre lott i livet på grund av det. Små barn har ingen möjlighet att välja själva, det är deras föräldrar som gör det åt dem. Ibland kanske inte föräldrarnas val är det bästa för barnet och det är förstås olyckligt, men med förslaget om obligatorisk förskola från 2 års ålder utgår man från att ett institutionaliserat liv alltid är det bästa för alla barn. Det tror jag faktiskt inte.