Cirka 43 minuter in i partiledardebatten i söndags skedde något ganska intressant. Ämnet var klimatet och programledarna undrade hur vår livsstil behöver förändras för att Sverige ska nå nollutsläpp om 25 år. Såvitt jag kan minnas är det första gången den frågan tas upp i en partiledardebatt och partiledarna hade här chansen att prata om hur vi alla tillsammans kan bidra till omställningen, men istället valde många att ducka för frågan. Det verkade först som att de knappt förstod frågeställningen och när de väl gjorde det så svarade de i stort sett samstämmigt att vi kommer kunna leva nästan exakt som vi har gjort tidigare, med enda skillnaden att vi kör runt i elbilar och bilar med biodrivmedel istället för bensinbilar. Eller att vi åker till Thailand i elflygplan istället för vanliga flygplan (än så länge en utopi).

“Poängen är inte att vi ska ändra vår livsstil”, sa Ulf Kristersson (M).
“Vill du kunna resa och se andra delar av världen ska du kunna göra det, men det ska vara rent och smart”, sa Stefan Löfven (S).

Annie Lööf (C) och Jonas Sjöstedt (V) var de enda som vågade prata om att klimatomställningen också kan kräva att vi gör vissa förändringar. Sjöstedt lyfte köttkonsumtionen och Lööf pratade om att vi måste äta mer närodlat. Men Sjöstedt sa också:
“Jag tror de flesta kommer leva ungefär som i dag men med en annan motor i bilen och solceller på taken.” Istället menade han att det är de stora företagen och den globala överklassen, “Carl Bildtarna”, som måste förändra sig.

Det är ett viktigt påpekande att det är företagen och de med mest pengar som släpper ut mest och att det är helt avgörande att de förändrar sig. Men sanningen är ju att det räcker inte. Menar vi allvar med klimatomställningen räcker det inte att det säljs fler elbilar eller att Carl Bildt susar runt i ett elflygplan (som Ebba Busch (KD) föreslog). Vi måste alla bidra på alla sätt vi kan.

Per Bolund (MP) återkom under hela kvällen till hur bra det går för Sverige, att vi ligger i framkant, att vi är ett föredöme för världens länder och så vidare. Ja, det lät nästan som att klimatkrisen redan var löst. Trots det minskar ju inte alls utsläppen i den takt som behövs för att vi ska nå klimatmålen.

Jag förstår att det anses vara politiskt självmord att prata om livsstilsförändringar. Många människor är bekväma och vill fortsätta att leva som de alltid har gjort. Men ändå tror jag att de flesta tittare märker att det är någonting som skorrar här. Om det nu går så himla bra och att allt bara är en fråga om att vi behöver fler elbilar, varför har då Greta Thunberg fått så stor uppmärksamhet? Varför är en person som David Attenborough väldigt bekymrad för framtiden?

Det var förvisso förväntat, men det är ändå värt att konstatera, att ingen av partiledarna tog upp tillväxtproblematiken. Att vi har ett samhälle som går ut på att vi helst bara ska jobba, producera och konsumera – allt sådant som ökar utsläppen. Ingen pratade om att det också finns stora problem med produktionen av biobränsle, till exempel avverkning av skog som binder kol. Ingen lyfte att en värld där allting ska gå på el inte bara kräver en massiv utbyggnad av förnyelsebara energikällor utan också en mängd sällsynta mineraler och att upptaget av dem är förknippade med en rad miljöproblem.

Det finns ingen quick fix på klimatfrågan men det var ändå det intryck man fick när man lyssnade på debatten. Det handlar om en grundläggande samhällsomställning där både vårt ekonomiska system och vår livsstil behöver förändras radikalt.

Men – om man ändå vill förmedla något slags hopp – den här förändringen behöver inte bara vara negativ. Vi kan se coronapandemin som något av en övning, under de här månaderna har de flesta människor accepterat att vi behöver leva våra liv på andra sätt än vi är vana vid, för allas bästa. En del saker har förstås varit svårt och jobbigt för många, som att inte kunna träffa sina äldre släktingar eller umgås i stora sällskap. Men jag tror också att många har fått en del positiva överraskningar och aha-upplevelser.

Det kan faktiskt vara ganska skönt att jobba hemifrån, digitala möten kanske inte är så dåliga och man kan ha en jättetrevlig semester utan att flyga utomlands. Ungefär så tror jag vi kommer behöva tänka kring klimatfrågan också, men då krävs det politiker som talar klarspråk. En statsminister som talar lika allvarligt om klimatkrisen som han gjorde om coronakrisen under sitt tal till nationen i våras, som talar om vikten av uppoffringar och solidaritet med sina medmänniskor. Men partiledardebatten visade tyvärr med all tydlighet att vi är väldigt långt därifrån. Det var mest, för att låna statsministerns favorituttryck, väldigt mycket käbbel.