Häromveckan skrev 39 nuvarande och före detta medarbetare på Sverige radio ett upprop mot rasism och för representation inom organisationen. I uppropet kritiserar de SR för att – genom arbetsmiljön, journalistiken och rekryteringarna – förstärka rasistiska stereotyper och inte spegla hela Sverige. Uppropet har därefter fått stöd från ett antal profilerade SR-medarbetare, men det har också fått kritik, kanske framför allt på liberala ledarsidor.

Jag tycker att både de som skrivit under eller stödjer uppropet och de som kritiserar det har viktiga poänger. Utifrån de vittnesmål som radas upp i uppropet är det tydligt att det har förekommit en hel del grova och rasistiska övertramp. En person berättar till exempel om hur hen fått frågan om hen ”känner personer som är med i al-Qaida”, en annan har blivit hånad för sitt modersmål, en tredje har fått ett skämt om ”tio små negerpojkar” draget för sig under lunchen och så vidare. Det här är i sig kanske inte konstigt, rasism förekommer som bekant överallt i samhället och det hade nog snarare varit märkligt om SR, som är ett stort företag, skulle vara förskonat från det. Men likväl är det förstås viktigt att det uppmärksammas. 

Det är heller inte så konstigt om SR har problem med representation, det är i så fall ett problem som de delar med stora delar av Mediesverige. När jag gick på journalistprogrammet för tio år sen var det ytterst få i min klass som hade utländsk bakgrund (det var också ytterst få som kom från arbetarklassen). Problemet ligger alltså inte bara hos SR, även om de säkert skulle kunna göra mer än de gör i dag för att få in personer med olika bakgrunder. 

Men det finns också problem med det sätt man talar om representation i uppropet och vad de verkar vilja sträva efter. I uppropet står det ordagrant att de kräver ”en inventering av Sveriges Radios anställda för att fastställa hur många som har utländsk respektive utomeuropeisk bakgrund. Sedan en vidare inventering av hur många av dessa som är svarta/afrosvenska. Denna inventering ska även inkludera andelen med utländsk resp. utomeuropeisk bakgrund inom olika anställningsformer, samt andelen med ledande positioner.” De vill också att SR sätter upp ett mål om att minst 25 procent av alla anställda ska ha utländsk bakgrund och minst 15 procent utomeuropeisk bakgrund. 

För det första så skulle en sådan här inventering innebära att SR skulle behöva börja föra etnisk statistisk, vilket, som Adam Cwejman har påpekat i GP, är förbjudet enligt svensk lag. “Syftet helgar medlen”, kanske vissa skulle invända – men vad är egentligen syftet här? Är det att andelen svarta anställda exakt ska motsvara den svarta befolkningen i Sverige? Varför i så fall? Är det för att alla svarta har vissa egenskaper som vita saknar? Är i så fall inte också den tankestrukturen rasistisk? 

Mångfald är bra, och det är självklart viktigt att se till att personer inte diskrimineras på grund av sitt utseende. Jag tycker också att det ibland kan finnas anledning att använda positiv särbehandling inom yrkesgrupper där det är en väldigt skev fördelning, till exempel gällande kön eller etnisk bakgrund. Men jag tror att man riskerar att hamna väldigt snett om man kräver en exakt representation på alla positioner eller om man hävdar att endast den som själv har svart hudfärg kan skildra rörelser som Black lives matter. Att vara journalist måste rimligen handla om att man ska kunna sätta sig in i och skildra personer från bakgrunder som man själv inte delar, klarar man inte det så passar man inte för jobbet. 

Även om det alltså finns delar i uppropet som är problematiska vore det väldigt synd om uppropet i sin helhet ignorerades, för det finns också väldigt mycket som är viktigt här och som måste tas på allvar. Jag hoppas att SR:s ledning ser det och att de både tar till sig kritiken, men att de också vågar ifrågasätta delar av den.