En vän sms:ar mängder med roliga bilder till mig. Flera om dagen. En av de de mest underhållande var ett foto taget vid något av Donald Trumps kampanjmöten. En fet, vit man i solglasögon och med hockeyfrilla står och håller ett plakat med texten: ”GET A BRIAN – MORANS”.
Fördomsjackpott! Jag skrattar rakt ut. Men när skrattet ekar tillbaka från vänner som jag genast delat bilden med är det något som skaver.
Kort, och kanske en smula nedlåtande sagt, så tycker jag synd om killen. Om de som är som han, om hans folk. För vem bryr sig egentligen om dessa människor, dessa som Hillary Clinton i valkampen 2016 så betecknande kallade ”The deplorables” (”De beklagliga”). Dessa som lagar våra vägar, städar våra toaletter, pratar lugnande med patienterna när doktorn rusat vidare, klipper våra gräsmattor, gräver våra avlopp och löper många gånger större risk att skadas eller dö på sin arbetsplats. De beklagliga. De överflödiga. De som vi ser ner på (fast vi sällan erkänner det).
Det här är mitt försök till ett erkännande: Ja, jag ser ner på de där människorna med smörjolja på sina långt ner över röven hängande byxor, som verkar njuta av den bolmande blåröken bakom sina bilar, som iförda mjukiskläder, med tribal tattoos i nackar, svankar och på överarmar själva går och bolmar på mackar och sjukhusparkeringar, som inte tror på klimatförändringen, som vill skjuta bort varenda varg, som hela historien igenom hänfallit åt våld och vidskepelse. Jag har blivit en sorts kulturrasist mot den vita delen av arbetarklassen, har kommit att betrakta dem som ”Den andra”. Som ett problem, inte som en del av lösningen.
De enda som visat sig intresserade av städare, undersköterskor, svetsare, lastbilschaffisar och skogshuggare är högern. Reinfeldtregeringen hade den skarpsinniga insikten att ingen på vänsterkanten vill kännas vid den svenske arbetaren. Inte S, inte V, inte Mp eller något av de andra liberala partierna… Ett smått genialt drag. En hel väljargrupp, färdig för skörd.
De till konservativa förklädda populisterna inom M har dock på senare år blivit omkörda av den mer bajsfärgade ytterkantshögern som nu kan surfa på den våg som M – ”det nya arbetarpartiet” – plaskat upp.
Att säga sig inte tro på klass är ett klassiskt och säkert tecken på att man egentligen är bärare av en borgerlig världsbild. Klass framstår som en oväsentlighet enbart för den som inte dagligen drabbas av sin tillhörighet: som inte får sämre betyg, sämre lön och villkor, sämre vård, sämre pension… allt på grund av klass. En klass som vi, skribenter och kulturarbetare, akademiker och villaägare, inte vill kännas vid existerar. Samtidigt som vi märkligt nog ofta skrattar åt eller talar illa om ”dem”.
Det är farligt att skilja mellan infödda och utlandsfödda arbetare, att samtidigt välkomna de senare och rasist- och white trashstämpla de första. Det är farligt eftersom det bara finns en enda arbetarklass, med liknande behov, men som enkelt kan fås att börja slåss med varandra i botten av pyramiden istället för att samfällt vända blicken uppåt.
Vi MORANS behöver faktiskt skaffa oss en BRIAN och damma av klassbegreppet. Annars kommer vi att förlora det här.
Grova knegartummar.
Tummen mitt i handen.
