Hur skapar man ett rättvist och fungerande samhälle som har plats för en natur i balans som bygger på mångfald och artrikedom?
Kanske är frågan felställd. Kanske är den gammaldags. Kanske hör den till en tid då drömmen ännu levde om en värld där alla människor var lika mycket värda och där vår vackra planets resurser användes på ett klokt och hållbart sätt.
Ja, en gång var det så att utifrån värderingar – somliga kloka andra inte – bildades ideologier – en del vettiga, en del inte – och med utgångspunkt i dessa föddes passande ekonomiska system som ett medel för att förverkliga det tänkta och det drömda. Ibland gick det rätt, ibland fel, men alldeles oavsett skedde saker och ting i den ordning det skulle.
I dag har det blivit som i det militära. När jag gjorde lumpen en gång för länge sedan, kändes det ofta som att karta och verklighet inte stämde överens. Och det värsta var att när det förhöll sig så, valde man ständigt kartan före verkligheten.
I det (så kallade) moderna samhället har det kapitalistiska systemet tagit kartans roll. Det är inte noggrant genomtänkta värderingar som driver utvecklingen. Det är inte ideologier. Nej, det är ett ekonomiskt system som från början var tänkt att utgöra ett hjälpmedel för att förverkliga uppsatta mål som styr händelseförloppet. Medlet har blivit ett mål i sig och vi låter det ske.
När statsministern säger att vi måste konsumera för att ta Sverige ur krisen är det inte vårt land han vill rädda utan det ekonomiska systemet. Möjligen är han inte ens medveten om det själv. Kanske är han som så många andra förblindade av att det som räknas är ägandet och att ständigt konsumera de nya produkter som måste tas fram för att systemet ska överleva.
Tillväxt är det magiska ordet som snart sagt alla i någon form av maktposition tillber. Ingenting är viktigare i agendan än just denna tillväxt.
Men vad är det då som ska växa till sig? Är det isarna i Arktis? Är det månne de vilda skogar som djur och växter trivs i? Är det rättvisan, jämställdheten eller solidariteten? Naturligtvis inte…
Det är pengarna. Förmögenheterna. Överflödet. De orättvisor som en gång skulle bort. Visst är det märkligt.
Och det verkar inte spela någon roll hur stor denna tillväxt är. Det finns ändå alltid något som gör att den inte räcker till att bygga en anständig tillvaro åt alla. Eller till ett skogsbruk som är ekologiskt. Eller till att lyfta alla jordens folk över fattigdomsnivån.
Det kapitalistiska systemets främsta vapendragare är den inbillade tidsbristen. Genom att vi manipuleras till att tro att behovet av ökad effektivitet är av yttersta vikt och att vi måste skynda oss, missar vi de brister och luckor i logiken som vi annars skulle upptäcka. Mer och fortare gör oss tröttare och dummare. Vi hinner inte analysera och reflektera. Orkar inte. Och så är vi rädda att sakta in i tron att vi då kommer att förlora allt det vi hunnit skaffa oss.
Cynismen ligger på lur, men egentligen finns det en tämligen enkel lösning. Låt oss alla bli antikapitalister. Åtminstone för en liten stund. Låt oss kliva av karusellen och reflektera över våra värderingar utan att det ekonomiska systemet styr och bestämmer. Vad är det som är viktigt för oss om vi ska bli lyckliga och harmoniska människor? Är det verkligen det ägande som ständigt tvingar oss att arbeta mer än vi orkar? Som skapar oro att vi inte duger om vi inte förmår skaffa det senaste och det dyraste?
Ledande frågor naturligtvis, men vi måste komma bort från att vara styrda av kartan och återgå till verkligheten och börja med värderingarna. Alla människor är lika mycket värda och vi måste rädda vår jord. Den som tycker något annat får stå för det, men låtsas inte i skydd av kapitalismen.
Nej, det finns inget i vårt ekonomiska system som leder till dessa goda ting och det är inte för att det är fel på kapitalismen. Kapitalismen gör precis det den ska. Den producerar så mycket som möjligt och behöver konsumtion och ständig tillväxt. Rättvisa och omsorg om naturen kräver ett helt annat tänkande, en ideologi som bygger på dessa värden och följaktligen en helt annat ekonomiskt system. Och innan vi vet exakt hur detta system ska konstrueras. Låt oss börja med att bli anti-kapitalister.
Den rika bärtillgången har lockat många ut i skogarna och förhoppningsvis leder det till att fler får upp ögonen för naturens mångfald.
Den ensidiga diskussionen om kampen mot kriminaliteten där våra makthavare tycks tävla om vem som vill vara tuffast, istället för att tänka långsiktigt.
