Hur skapar man ett rättvist och fungerande samhälle som har plats för en natur i balans som bygger på mångfald och artrikedom?

Kanske är frågan felställd. Kanske är den gammaldags. Kanske hör den till en tid då drömmen ännu levde om en värld där alla människor var lika mycket värda och där vår vackra planets resurser användes på ett klokt och hållbart sätt.

Ja, en gång var det så att utifrån värderingar – somliga kloka andra inte – bildades ideologier – en del vettiga, en del inte – och med utgångspunkt i dessa föddes passande ekonomiska system som ett medel för att förverkliga det tänkta och det drömda. Ibland gick det rätt, ibland fel, men alldeles oavsett skedde saker och ting i den ordning det skulle.

I dag har det blivit som i det militära. När jag gjorde lumpen en gång för länge sedan, kändes det ofta som att karta och verklighet inte stämde överens. Och det värsta var att när det förhöll sig så, valde man ständigt kartan före verkligheten.

I det (så kallade) moderna samhället har det kapitalistiska systemet tagit kartans roll. Det är inte noggrant genomtänkta värderingar som driver utvecklingen. Det är inte ideologier. Nej, det är ett ekonomiskt system som från början var tänkt att utgöra ett hjälpmedel för att förverkliga uppsatta mål som styr händelseförloppet. Medlet har blivit ett mål i sig och vi låter det ske.

När statsministern säger att vi måste konsumera för att ta Sverige ur krisen är det inte vårt land han vill rädda utan det ekonomiska systemet. Möjligen är han inte ens medveten om det själv. Kanske är han som så många andra förblindade av att det som räknas är ägandet och att ständigt konsumera de nya produkter som måste tas fram för att systemet ska överleva.

Tillväxt är det magiska ordet som snart sagt alla i någon form av maktposition tillber. Ingenting är viktigare i agendan än just denna tillväxt.

Men vad är det då som ska växa till sig? Är det isarna i Arktis? Är det månne de vilda skogar som djur och växter trivs i? Är det rättvisan, jämställdheten eller solidariteten? Naturligtvis inte…

Det är pengarna. Förmögenheterna. Överflödet. De orättvisor som en gång skulle bort. Visst är det märkligt.

Och det verkar inte spela någon roll hur stor denna tillväxt är. Det finns ändå alltid något som gör att den inte räcker till att bygga en anständig tillvaro åt alla. Eller till ett skogsbruk som är ekologiskt. Eller till att lyfta alla jordens folk över fattigdomsnivån.

Det kapitalistiska systemets främsta vapendragare är den inbillade tidsbristen. Genom att vi manipuleras till att tro att behovet av ökad effektivitet är av yttersta vikt och att vi måste skynda oss, missar vi de brister och luckor i logiken som vi annars skulle upptäcka. Mer och fortare gör oss tröttare och dummare. Vi hinner inte analysera och reflektera. Orkar inte. Och så är vi rädda att sakta in i tron att vi då kommer att förlora allt det vi hunnit skaffa oss.

Cynismen ligger på lur, men egentligen finns det en tämligen enkel lösning. Låt oss alla bli antikapitalister. Åtminstone för en liten stund. Låt oss kliva av karusellen och reflektera över våra värderingar utan att det ekonomiska systemet styr och bestämmer. Vad är det som är viktigt för oss om vi ska bli lyckliga och harmoniska människor? Är det verkligen det ägande som ständigt tvingar oss att arbeta mer än vi orkar? Som skapar oro att vi inte duger om vi inte förmår skaffa det senaste och det dyraste?

Ledande frågor naturligtvis, men vi måste komma bort från att vara styrda av kartan och återgå till verkligheten och börja med värderingarna. Alla människor är lika mycket värda och vi måste rädda vår jord. Den som tycker något annat får stå för det, men låtsas inte i skydd av kapitalismen.

Nej, det finns inget i vårt ekonomiska system som leder till dessa goda ting och det är inte för att det är fel på kapitalismen. Kapitalismen gör precis det den ska. Den producerar så mycket som möjligt och behöver konsumtion och ständig tillväxt. Rättvisa och omsorg om naturen kräver ett helt annat tänkande, en ideologi som bygger på dessa värden och följaktligen en helt annat ekonomiskt system. Och innan vi vet exakt hur detta system ska konstrueras. Låt oss börja med att bli anti-kapitalister.

”Jag vill understryka det egna ansvaret som var och en som idag befinner sig inne i Gaza själv har.”

Citatet är Tobias Billströms, och det påstås handla om regeringens inställning till de svenskar som sitter fast hos familj eller vänner, under Israels bomber.

Det är en motbjudande uppvisning i arrogans. Men det stannar tyvärr inte där. Citatet beskriver egentligen obehagligt väl regeringens politik mot alla som är instängda i världens största utomhusfängelse: Skyll er själva för att ni är födda där.

En miljon i Gaza, 40 procent av befolkningen, är under 40 år. 10 000 rapporteras döda, varav 4000 barn. Den svenska regeringen vill understryka deras eget ansvar för att vara födda på fel plats.

FN kräver ett omedelbart eldupphör. Men Sverige la ner sin röst när frågan skulle avgöras. Medan Macron kräver ett stopp för bombningarna säger Kristersson att han inte vill ”sätta sig till doms”. Skyll er själva, medmänniskor i Gaza.

Enligt WHO har 230 attacker träffat vårdinrättningar. Nästan hälften av sjukhusen är utslagna. Läkare utan Gränser rapporterar att bristen på bränsle och el är en ”dödsdom” för många patienter, ”till exempel spädbarn i kuvöser”. Den svenska regeringen vill understryka spädbarnens eget ansvar.

Man behöver inte ta de starkaste orden i sin mun. Det har andra redan gjort. FN:s expertgrupp skriver i att mot bakgrund av ”uttalanden från israeliska politiska ledare … i kombination med militära ingripanden … finns det risk för folkmord på palestinierna”. Att brott mot krigets lagar pågår är uppenbart för alla som kan se. Men Billström talar om proportionalitet.

Kanske handlar det om vapen. I oktober skrev Billströms Försvarsmakt under ett avtal med det största israeliska vapenföretaget Elbit Systems, nu med kontor i Göteborg. Medan bomberna föll över Gaza lovades 1,7 miljarder skattekronor till Elbit. Bolaget sysslar med drönare och övervakning, huvudsakligen till samma krigsmakt som nu begår folkrättsbrotten. Produkterna de säljer lovas vara ”stridstestade”. Men de som ofrivilligt blir testpersoner måste skylla sig själva.

Den svenska regeringen blundar, och kritiken borde vara öronbedövande. Istället hörs mest kritik mot de som faktiskt säger någonting alls.

Det är som att det införts en ny regel i debatten. Den som säger något om mördandet av palestinier, måste säga allt annat samtidigt. Varför kritiserar du Israels ockupation och bomber, men säger inget om Hamas? Varför kräver du eldupphör, men säger inte samtidigt att gisslan ska friges? Varför pratar du om palestiniernas lidande, men inget om de många bortglömda konflikterna i Afrika?

Jag har lite svårt för det där.

Jag kräver självklart att de som hålls gisslan hos Hamas ska friges. Det finns inte ord nog att fördöma Hamas vedervärdiga terrorattack. Jag håller med alla som säger det. Jag kräver inte ens av dem att säga något annat samtidigt. Vi kan vara oense om annat, men vi är eniga om detta.

På samma sätt kan man kräva ett stopp för bomberna, att inga fler barn i Palestina ska dödas, utan att samtidigt säga något mer.

Att kräva att någon säger allt eller inget, är enbart ett sätt att tysta.

Det kan kännas som ett krav på balans, men det blir ett relativiserande. Hamas terror var terror och fel alldeles oavsett Israels ockupationspolitik. Och på samma sätt är Israels bomber mot civila fel, alldeles oavsett hur Hamas agerar. Palestinas barns överlevnad ska inte vara avhängigt hur männen som styr Hamas resonerar. Den enda rimliga linjen är att vilja upprätthålla mänskliga rättigheter och den internationella rättsordningen, oavsett vem som begår brotten.

En bortsprängd arm, ett raserat hem eller ett förlorat barn känns likadant i en människa, oavsett religion eller medborgarskap. Sorgen och frustrationen kan nyttjas av maktrusiga män, oavsett vilken sida en gräns någon bor på. Ansvaret faller tungt på oss som inte befinner oss mitt i elden och hatet att inte vända bort blicken, inte ge utrymme för rasism mot judar eller muslimer att växa i konfliktens spår, inte släppa på principerna, inte göra det enkelt för oss. Tobias Billström talar gärna om andras ansvar. Men han verkar inte särskilt intresserad av att ta något själv.

Under hösten arbetar vi på tankesmedjan Cogito med fredsfrågan – närmare bestämt om hur vi ska förhålla oss till det stundande svenska Nato-medlemskapet. Det förvånar kanske en del som tror att gröna tankesmedjor bara sysslar med miljöfrågor. Men fredsfrågan har alltid varit central för den gröna rörelsen.

I och med att Turkiet nu verkar släppa på sitt motstånd mot det svenska medlemskapet blir det alltmer sannolikt att även Sverige snart är medlem. Hur ska progressiva partier förhålla sig till det? Bör man kräva ett utträde? Eller försöka påverka Nato? Går det ens att göra som progressiv rörelse?
Bland gröna i länder som redan är med i Nato är det få partier som kräver ett utträde. Strategin har istället varit att försöka påverka alliansen inifrån, oavsett hur man i grunden ser på militäralliansen.

Men för att detta ska lyckas betonar många gröna behovet av bättre samordning mellan progressiva aktörer. Regelbunden samordning, särskilt inför Natos toppmöten och att skapa en gemensam grupp inom Natos parlamentariska församling skulle kunna göra stor skillnad. Just en sådan samordning bidrog exempelvis till att flera Nato-länder stod kvar i sitt motstånd mot Irak-kriget.

Gröna skulle inom ramen för Nato kunna verka för en bredare syn på försvarspolitik som inkluderar mänsklig säkerhet i stort, inte bara att skydda statens gränser. Att lyfta in klimatfrågans påverkan på säkerheten vore en naturlig sådan uppgift och att stärka det civila försvaret.

Ur ett fredsperspektiv vore dock den viktigaste prioriteringen att fortsätta arbetet i en fråga som präglat den gröna rörelsen sedan starten – arbetet för kärnvapennedrustning. Ett sådant arbete skulle skaka om det rådande militära paradigmet i grunden. Om Sverige ändå ska in i Nato, bör man ta chansen att driva frågan framåt.

Den gröna rörelsen, ofta förlöjligad för sin naiva idealism, finner sig här i en fördelaktig position. Genom att förespråka ett kärnvapenfritt Europa förändras villkoren för försvarspolitiken och rörelsen hittar en fråga att samlas kring, som har brett stöd.

Risken att bli utskrattad av de andra är förstås överhängande – det lär bli en frontalkrock med den nakna realismen i global politik. Ändå är det just här de gröna måste placera sin flagga. Ska vi vara med i Nato, en allians smidd i det kalla krigets smältdegel, bör vi protestera mot arvet från kärnvapenkapplöpningen. En grön position kan aldrig vara att kollektiv säkerhet uppnås genom hotet om ömsesidig förintelse.

De gröna måste lobba för att Nato omvandlas till ett forum för ärliga och öppna diskussioner om hur detta kan gå till. Detta är inte en uppmaning till naivitet; det är en uppmaning till modig realism. Genom att trycka på för att alla medlemsstater ska ratificera och följa Icke-spridningsavtalet (NPT), kan villkoren för global säkerhet förändras i grunden. Att förespråka en ”No First Use”-policy vore ett bra första steg.

Att montera ner den rädslans doktrin som har överskuggat global politik i årtionden är en monumental uppgift. Men finns någon rörelse som är bättre skickad att påbörja den?

I Syre skrev Birger Schlaug tidigare en krönika om att han utropade sin tomt till en kärnvapenfri zon. En bra början tycker jag. Men om Sverige nu ändå ska gå med i Nato bör vi ha högre ambitioner än så.