Pandemin fick bluesartisten att möta publiken på nya sätt

När jag når Bror Gunnar Jansson på telefon sitter han på tåget på väg till Stockholm där han har fått ett hastigt inbokat jobb. Trots coronapandemin har denne bluesmusiker från Lerum ändå kunnat flänga runt en del under sommaren och göra mindre konserter. 
– När pandemin först slog till så kändes det ganska mörkt. Jag minns att jag var på väg till en spelning, jag hade precis hämtat ut hyrbilen, packat in grejerna och åkt tio minuter innan jag fick veta att giget var inställt, och därefter ställdes ju allting in. Så hela mars, april, maj blev plötsligt helt tomt. Men sen har jag ändå haft turen att kunna göra små spelningar utomhus hela sommaren, så jag har klarat mig ganska bra ändå jämfört med de flesta andra, säger han.

Musikalisk uppväxt

Bror Gunnar Jansson kommer från en musikalisk familj, hans pappa är jazzmusiker och även hans farfar och farfars far var musiker. Musiken har med andra ord alltid varit en central del i hans liv och själv började han spela och gå på konserter redan i tidig ålder. Den musik han gör som soloartist idag är en form av blues med en tydlig förankring i den amerikanska sydstatsmyllan och när han uppträder brukar han ofta spela både gitarr och trummor och sjunga samtidigt.

Sitt första soloalbum släppte han 2012 och han har därefter släpp flera skivor, både som soloartist men också i grupperna Det blev handgemäng och Serve you right to suffer. Som soloartist har han framförallt haft stora framgångar i Frankrike där han också har turnerat mycket. När pandemin kom emellan hade han flera inbokade gig i Frankrike, Tyskland och Sverige som fick skjutas upp. Istället har han alltså spelat på små caféer och vid privata tillställningar i trädgårdar. Något som dock också har haft flera positiva sidor. 
– Det har varit väldigt trevligt att komma hem till folk och spela. Jag tycker om att göra små intima spelningar eftersom man får så bra kontakt med de man spelar för. Man skalar också bort ganska mycket dötid, istället för att ha flera timmar mellan soundcheck och gig så räcker det gott och väl att jag är där en och en halv timme innan jag ska spela. Det har också inneburit att jag har kunnat sova hemma oftare även när jag har varit ute och spelat. 
– Det har varit en del gånger också när någon har velat överraska någon genom att boka mig och det kan ju vara väldigt speciellt och kul. 

Stor i Frankrike

Ekonomiskt har det däremot varit tufft, berättar Bror Gunnar Jansson, i synnerhet under pandemins första månader då han inte kunde göra några spelningar alls. Spelningarna som han trots allt har kunnat genomföra under sommaren har också inneburit mindre betalt än vad han är van vid. Men till hösten hoppas han ändå kunna genomföra en del lite större spelningar även om han understryker att mycket hänger på hur pandemin utvecklar sig.

Du har fått en ganska stor publik i Frankrike, är det till och med så att du är mer känd där än här i Sverige skulle du säga?

– Det har nog jämnats ut lite de senaste åren. För några år sedan var det absolut så, men nu har jag fokuserat mer på Sverige de senaste åren vilket har gjort stor skillnad.

Vad tror du det beror på att din musik funkar så bra i Frankrike just?

– Frankrike är ett större land och då finns det mer folk som är intresserade av smalare musik. Och det finns mer utrymme för smal musik i fransk media. I svensk media är det nästan bara det mest kommersiella som syns och hörs och det påverkar såklart även allt runtom. I Frankrike finns radio- och tv-program som spelar musik som knappt hörs i Sverige.

Låttexter som tar avstamp i verkligheten

På sin hemsida berättar Bror Gunnar att han på senare år har blivit mer och mer intresserad av att skriva låttexter som baserar sig på verkliga händelser, och särskilt mordfall. Exempelvis har han en låt som handlar om styckmordet på Cathrine da Costa i mitten av 80-talet och en om mordet på den svenska journalisten Kim Wall. Han säger att det inte är ett försök att reducera fruktansvärda händelser till underhållning utan att det är ett sätt att hantera och försöka förstå all ondska i världen, som i många fall riktar sig mot kvinnor. 

– I början hittade jag på väldigt mycket historier men på senare år har jag alltmer velat ta upp viktiga ämnen och då har jag gått över till att skriva om verkliga händelser och särskilt brottsfall då. Men på senare tid kanske ännu mer om sociala orättvisor.

Har texterna större betydelse nu än när du började?

– Texterna har alltid varit viktiga. Men i början, och ibland kanske fortfarande, har de känts som ett hinder. Jag vill inte skriva strunttexter och det kan vara svårt att få till något som är viktigt eller intressant. För väldigt länge sen, när jag skrev mer på svenska, ville jag att texterna skulle kännas poetiska, sen blev det viktigare att berätta en historia och på senare år har jag framförallt velat skriva om det jag upplever som viktigt och intressant.

Har du några förebilder när du skriver texter?

– Låtttextmässigt har jag nog ingen speciell förebild, men jag är uppvuxen med stark poesi. Min pappa jobbade mycket med Kent Andersson som skrev starka politiska texter om orättvisor. Men annars har jag faktiskt inte tänkt så mycket på textmässiga influenser.

Du växte upp med jazzmusik, när kom bluesen in i ditt liv och när kände du att det var det du ville ägna dig åt?

– Jag har växt upp med det också eftersom min pappa höll på med det med. Så jag upptäckte mycket i min barndom genom att han visade grejer och vi åkte på konserter tillsammans. Det kunde vara allt möjligt. Men när jag blev lite äldre började jag leta mig fram till en viss typ av blues, jag letade bakåt i musikhistorien och upptäckte relationen mellan blues, gospel och gammal countrymusik och arbetssånger som jag snöade in på från att jag var kanske nitton år. Det blev som en ny eller kanske snarare större värld att upptäcka.