Ibland står miljödebatten mig upp i halsen. Inte för att jag tycker att den är oviktig, utan för att den framstår som inskränkt. Ja, jag vet att det är som att svära i kyrkan att ifrågasätta, men jag börjar med det mest självklara. Det går inte att äta cement. Landsbygder och hav är fundamenten för allt liv och borde därför vara utgångspunkten för all omställning. Men tyvärr, istället utgår debatten nära nog med automatik från städer, ibland med tillägget ”omgivande landsbygd”. Retoriken bygger på en illusion om att städer kan bli klimatsmarta. De kan bli bättre, men tyvärr aldrig bra.
Städer är bräckliga organismer som inte klarar sig utan närande omgivningar. Istället för att planera för höghastighetståg och ännu mer byggande i våra storstäder, mer förtätning, borde vi ställa oss frågan om hur framtidens långsiktigt hållbara samhällen bör se ut. Ta oss en funderare över hur mycket förtätning som landsbygden klarar av att kompensera och om det är värt priset? Egentligen behöver vi inga fler bilder på ekologiska fotavtryck, det som fattas är beslut och handlingar utifrån insikten att stora städer är ett av de mest osmarta sätten att ta sig an klimatutmaningarna.
Varför handlar inte miljödebatten om formerna för framtidens självhushåll? Varför diskuterar vi inte ekonomiska system som gynnar småbruk och lokalt ansvarstagande mer?
Byar har sannolikt de allra bästa förutsättningarna till klimatanpassad samhällsstruktur – förutsatt att bredband och viss service finns i närområdet. Visioner behövs om hur vi ska ta till vara den tekniska utvecklingens möjligheter, skapa delaktighet och medansvar i stället för fortsatt centralisering av demokrati och makt. Effektiv omställning måste också säkra människors lika värde och ta tag i systemfelen som ökar klyftorna mellan stad och land.
Omställning har ett pris, som några sätter och andra betalar. Idag exploateras landsbygdens naturresurser hårdhänt utan nytta för bygderna. Det gäller bland annat för vattnet, vinden, mineralerna och skogen. Resurser som borde hanteras varsamt och förutom klimatnytta även generera lokal utveckling. Men istället tillåts rovdrift. Lokalbefolkningen körs över när vindkraftsparker byggs i områden där det redan finns stora elöverskott, medan det verkar otänkbart att bygga där elen behövs.
Jag är själv närmsta granne till en vindsnurra. Vissa dagar, när vinden ligger på från ett visst håll, låter det som om ett flygplan går in för landning på min gård. Det är helt enkelt ett jädra oväsen som inte är naturligt alls, särskilt med tanke på att jag valt att bo glest.
Men oljudet skulle få en helt annan klang om jag visste att det kunde rädda en skola, eller betala strömmen till elljusspåret som flitigt används av bygdens barn och vuxna.
Människor som orkar kämpa för en god sak uthålligt och i motvind. BB-ockupationen i Sollefteå är ett bra exempel, men det finns fler.
Våra riksdagspartier. Trots att alla var eniga om de 75 viktigaste åtgärder för lands- och glesbygd har bara 3 genomförts. Historien upprepas decennium efter decennium. Skäms!
