I onsdags stod det klart att ytterligare ett miljöpartistiskt språkrör väljer att kasta in handduken långt innan det roteras ut. Det lyfts upp som överraskande, men det finns ingen självklarhet i att ett språkrör ska sitta tills tiden tar slut och det är också ytterst få som gjort det (Wetterstrand och Eriksson).

Egentligen borde nog språkrör ofta tänka så, vila, hämta nya krafter och sen ge sig in i politiken på nytt. När nu Isabella Lövin meddelat att hon inte tänker sitta kvar så gör hon det inför en höst då Miljöpartiet förväntas gå in i två riktigt stora strider i regeringen. En om migrationen och en om Preemraff. Det låter kanske inte som en optimal tid att gå igenom processen med att välja ett nytt språkrör. Men det är inte givet att det behöver vara någon nackdel.
Om partiet och kandidaterna tillåter sig att diskutera öppet, så kan processen att vaska fram språkrör gå hand i hand med processen att avgöra Miljöpartiets inriktning i förhandlingarna kring regeringssamarbetet. Det vore också välgörande med en öppen debatt i ett parti som de senaste åren präglats av beslut bakom lyckta dörrar.

Isabella Lövin har deltagit i processen att skapa det nya Miljöpartiet som strömlinjeformats för regeringsduglighet. Därför blir det lite lockande att tolka timingen i hennes avhopp som att hon känner att rörelsen i partiet inte längre är sådan, att kamplustan och viljan att stå emot och inte vika efter i kommande förhandlingar är större än viljan att få sitta kvar vid de beslutande borden.

Det finns en del som tyder på att Isabella Lövin väljer att gå för att hon ser att den riktning partiet kommer välja nu inte är densamma som det tog för fyra–fem år sedan när hon tackade ja till att bli språkrör. Det är i så fall ett bra tecken.

Kanske har jag helt fel, kanske tröt bara orken, om det är så är det helt förståeligt. Att vara minister och språkrör för ett litet parti i motvind, det är nog inte speciellt lätt.