Emellanåt slås jag av hur svårt vi människor har att verkligen leva i mångfald. Jag tror att det beror på att även begreppet mångfald är satt i en mall. Det vi kallar mångfald idag, saknar föreställningar om olika sätt att leva.
I dag har vi en levande debatt inom främst den mellanmänskliga mångfalden av kulturer, grupper, eller identiteter inom kön och etnicitet. Den sociala mångfalden. Vi pratar integration, löneskillnader mellan könen, föräldradagar och ibland till och med andelen kvinnor i bolagsstyrelser. Samtalet handlar om hur vi kan bryta olika former för utanförskap. De som står i utanförskap ska få komma in i “innanförskapet”. Vi ska bredda normen – mallen. Lite på samma mekaniska vis som gentrifieringen fungerar. Vi flyttar “bekymret” ut i periferin.
Men få försöker bryta utanförskap till fördel för riktig mångfald. En mångfald som knyter ihop vår sociala del, vår ekologiska värld och våra ekonomiska system till olika fungerande helheter.
Röd-blåa röster vrålar att alla ska inlemmas. I vårdköer, i scheman, med personnummer, i jobb- och skattesystemet och så vidare. Det obligatoriska skolsystemet kryper allt längre ned i åldrarna. Allt för allas bästa, och vi kallar det för inkludering, vård, ansvar och omhändertagande. Social organisering i Excel-format.
Visst, innanför mallen ges vi vissa val. Som skolval, pension vid 65 eller 67, höger eller vänster vart fjärde år, vårdval och sparandet av någon semestervecka. Är det inte ett ganska snävt spektrum av livsval? Lite visionslöst?
Misstolka mig ej. Vi ska på alla sätt jobba med misär i utanförskapsområden, hemlöshet, missbruksproblem, inlärningssvårigheter och vårdbrister. Men idag bryts inte dessa fenomen till fördel för mångfald. Vi likriktar och symptombehandlar istället för att ta itu med själva problemet.
Hur ser problemet ut då? Mitt personliga mångfaldsperspektiv bottnar i ekologi och odling. Om vi lånar det perspektivet en stund, skulle jag säga att det vi gör nu på samhällsnivå, är att bredda mittenfåran inom en existerande monokultur. Vi sår bara en gröda. Den breder ut sig och den blir mindre näringsrik för varje år. Alternativa livsmiljöer förintas, när den förutsägbara skörden ska tryggas. Vi lever verkligen i en tid där det oförutsägbara kläs in i en stor oro och uppfattas som farligt. Vi vill ha ordning och reda, tydliga arbetsuppgifter i våra väldigt specialiserade yrkesroller. Någon annan får ta ansvar för helheten och mångfalden, hur mina livsval påverkar omgivningen. Jag vill bara göra mitt jobb. Kanske köpa lite mer ekologiskt. Vara en snäll konsument.
Vilket leder oss in på ekonomisk mångfald. Ekonomi är i sin grundform handel, byten och utbyten – växelspelet mellan ekologiska resurser och människa. Men var finns mångfalden i ekonomier, när allt ska byta händer efter samma mall? Samma valuta, samma regler, samma monokultur. Skattesystemet säkerställer centralt, att vi ger tillbaka. Inga utbyten av tjänster och grödor med grannar, som inte beskattas centralt. Alla resurser ska in i den ekonomiska ruljansen för att aldrig lämna det monetära systemet.
Till och med kollektivavtal, som ska förhindra orättvisor, innebär en rätt att konsumera planetära resurser utan att ge tillbaka, eftersom inga pengar kommer planeten nämnvärt till godo.
Och det är i definitionerna vi trampar fel när vi vill nå mångfald. Orättvisa är en sak. Olika är en annan. Orden har inte samma betydelse. Allt kan inte värderas med samma måttstock. Jag kan befinna mig i en ekonomi som nästan fungerar utan pengar. Jag byter till mig mat, förnödenheter och tjänster. Jag bygger ekologiska resurser för allt liv. En långsiktig framtid. Du bygger kanske sociala resurser för sjukvård och skola. Mänskligt välbefinnande.
Men sjukvård och skola kostar pengar. Ja. Och livets mångfald runt omkring oss, kostar mycket tid och omtanke. Du vill ha skattepengar av mig. Planeten kräver din tid och din visionära omtanke.
Värmen, som till slut skjutsade fart på de mer ömtåliga grödorna.
Oro. Denna mekaniska tro på förutsägbarheten.
