– Jag är jättenöjd, det har varit över förväntan, säger Petra Henriksson, en av arrangörerna bakom ”Bymester – En värld bortom Corona!”

Veckan varvades med bad, studiebesök och diskussioner om hur man kan bygga lokala, tillitsbaserade ”förvaltningskulturer” i balans med ekosystem och omvärld.

Deltagarna fick träffa flera lokala omställare i Sollefteå kommun och besöka lokala  kvarnar, skogsbeten, andelsjordbruk och samförsörjningsgrupper.

– Konkret handlade veckan om att locka folk till bygden och introducera idéerna bakom bredbandsbullerbyar och bygemenskaper. Under den korta och intensiva tid vi hade tillsammans skapades även en sorts bygemenskap i gruppen. Det blev en mer känslomässig resa än många var beredda på, säger Petra Henriksson.

Hon är övertygad om att en återflytt till landsbygden, där vi kan leva närmare våra basbehov,  är framtiden.

– Den typen av förflyttningar har skett många gånger förr i historien, säger Petra Henriksson.

Deltagarna delades in i olika grupper där de fick dela sin dagsform, känslotillstånd och intryck från dagen.

– Några uttryckte att den här typen av högkoncentrerat umgänge och insyn i bygden var som att vara i ett annat land. Känslan av att åka iväg, lära känna nya människor och på kort tid dela så personliga saker var ovant för många. Som arrangör fick jag höra om flera människoöden som påverkade mig starkt.

Måste gå att leva och verka i byarna

De flesta deltagare kom från södra delen av landet. Den typiska deltagaren var kvinna mellan 50 och 60 och kvinnor mellan 28-38. Gemensamt för dem var de starka känslorna av att behöva göra en omställning i livet, enligt Petra Henriksson.

– Många har levt stressiga liv, gått in i väggen och förstått med hela sin kropp att de måste göra någon förändring. Det drabbar individer hårt men är en samhällsfråga, det är samhället som bränner ut människor och planeten samtidigt.

Många diskussioner handlade om just detta, jordens tillstånd i relation till hur vi mår som ett resultat av hur vi behandlar den – frågor som många är akut medvetna om men trycker undan till vardags, menar Petra.

Hur ser den ideala bygemenskapen ut?

– Den finns inte, det är lite upp till varje by. Vi pratade mycket om att matproduktionen måste tillbaka ut i byn så att det går att leva och verka där och inte minst att vi får en relation till maten vi äter. Det gör att vi vill och kan ta ansvar för vad och hur vi konsumerar. Vi pratade också mycket om att bygga tillit igen, till varandra och oss själva.

Staden en teknikintensiv sopfabrik

Många deltagare blev lockade till området kring Sollefteå, även om de inte hade någon relation till trakten sedan tidigare.

– Vi hade väldigt fint väder och träffade många engagerade och inspirerande bybor. Flera pratade om att komma tillbaka och leta hus och provbo här. Det finns en extrem potential i hela Sveriges landsbygd som bara ligger i träda. Kvarnar som står tomma, färdiga byggnader, ladugårdar, maskinhallar och framförallt matjord där det skulle kunna odlas mycket småskaligt från jord till bord.

Petra Henriksson, som är arkitekt till yrket, är övertygad om att staden som den ser ut idag är en teknikintensiv sopfabrik.

– Ingenting som en stad behöver finns i staden, själva konceptet bygger på att något måste skövlas någon annanstans. Inte sällan där det finns höga naturvärden och urbefolkningar måste kämpa för sin mark. Städernas storhetstid är över, de lever på konstgjord andning och så har det varit länge. Det är konstigt att det är ett sådant eftersläp i förståelsen för det.

Blev förälskad i naturen

Pia Karlsson Rantanen var en av deltagarna. Hon har länge intresserat sig för hållbara gemenskaper och att starta eller ingå i en ekoby och sitter med i styrelsen för Ekobyarnas riksorganisation. Idag bor hon på en gård i Järna, men fick under veckan lust att flytta till trakten.

– Jag har aldrig varit här förut men blev förälskad i naturen med alla älvar och sjöar. Alla vi besökte släppte in oss med öppnar armar, det var otroligt fint att se hur de delade med sig av traktorer, kunskaper och mark.

För Pia innebär en ekoby att det finns en gemensam grundstruktur där man framförallt satsar på gemensam solenergi, vatten, avlopp, odlingar, matlagning och djur.

Utifrån olika intressen tänker sig Pia att byborna skulle kunna tillverka saker tillsammans, ha inkomstbringande verksamheter som odling, höns och getter, kanske ett bed and breakfast eller erbjuda en plats för ungdomar som vill komma till familjehem.

– Jag vill ha ett lugnare tempo, jag tror inte att det är hållbart att bo i storstäder. Om man tittar på matsituationen idag så importerar vi 50 procent av det vi äter. Om det blir en kris och det inte går att importera och exportera har vi ett problem.

Olika åsikter kring djur

Under veckan uppstod flera tankar och vissa frågetecken rätades ut. Det blev också tydligt att folk tänkte och tyckte olika. Ett ämne för potentiell konflikt var huruvida man vill ha djur eller inte, om man vill leva en vegansk livsstil eller inte.

Pia Karlsson Rantanen tror att en förutsättning för att få en ekoby att fungera socialt är att komma överens om vissa grundläggande värderingar/parametrar som ska gälla för gemenskapen.

– Det ska nog inte vara för stor spännvidd i hur man tänker just vid uppstarten. Jag tror på en liten kärntrupp på max 3-4 personer eller familjer. Blir det för stort blir det för mycket turbulens. Många ekobyar eller communities fallerar redan under planeringsstadiet för att man tänker att man ska ha så stor mångfald som möjligt.

Pia och hennes man har redan börjat leta efter ställen. Hon hoppas att senast nästa sommar ha hittat något som passar hennes vision.

– Det är hög tid att ta tag i 2000-talets miljonprogram, där en miljon människor flyttar till landsbygden för att säkra hållbarhet kring mat, biologisk mångfald och sociala aspekter. Jag hoppas på att många fler nappar på idén.