En variant av modern översinnlighet går att se i vår tro på Framsteget. Föreställningen om att det finns en utveckling, att denna rör sig i en bestämd riktning – framåt – och att denna riktning är att föredra före alla andra. En existentiell, men synnerligen simpel, lösning eftersom det i ett tids- och gränslöst universum är helt omöjligt att säga vad som är upp eller ner, bakåt eller framåt. Att ett bestämt steg verkligen ledde framåt bestäms alltid efter att det tagits. Det representerar ett värde, inte fakta.
En ny teknisk manick orsakar lidande för arbetarna i produktionsledet, den kan vara giftig och farlig för miljön men anses ändå vara ett mänskligt framsteg av den lilla grupp västerlänningar som i slutet av kedjan inhandlar den. Den i många fall ganska marginella ”nytta” den bidrar med för dessa brukare uppvärderas i jämförelse med alla de onyttor den faktiskt också orsakat. Den blir en representant för Framsteget, trots de många baksteg den de facto gjort sig skyldig till.
Modern utbildning är någonting bra, visst, men vi glömmer lätt bort all kunskap den trängt undan. Bonden var inget dumhuvud, inte heller samlar-jägaren. Dessa människor hade kunskapen om hur man överlever med en enkel uppsättning verktyg på en och samma plats, eller hur man överlever med nästan inga verktyg alls under långsam förflyttning. Den moderna människan å andra sidan är utan alla sina grunkor en i princip livsoduglig varelse. Är detta ett steg framåt, åt sidan, uppåt, neråt, bakåt … ? Framsteget visar sig vid närmare granskning ofta vara ett tämligen godtyckligt värde.
Det lurar oss att tro att det finns en riktning. Vi är mer sekulära och mindre vidskepliga än någonsin tidigare – eller det är i alla fall så vi gärna vill se oss – men samtidigt är vi lika uppslukade som någonsin av tanken på en livets inneboende mening, att det leder i en viss riktning. Vi lever i Framsteget, på väg mot Framsteget. Lite som att medeltidsmänniskan levde med Gud, för Gud och på väg till Gud. Ingen era ser den vidskeplighet den själv är nedsänkt i.
För att kunna värdera om någonting går i en bestämd riktning måste man först ha en startpunkt och ett tänkt slutmål. Men vårt moderna framsteg leder bara vidare mot ett påstått ”framåt” och resan dit tecknar i själva verket en väldigt krokig bana, där varje ny u-sväng hela tiden rätas ut i betraktarnas förträngningsvilliga medvetanden. Utan start- och slutpunkt kan man inte rimligtvis säga någonting om någon riktning alls.
Förr ledde livets väg mot den icke-världsliga idén Gud, i dag leder den mot den icke-världsliga idén Framsteget. Vi lägger vårt välbefinnande här och nu i händerna på ett icke existerande koncept. Vi arbetar för att nå något vi aldrig når, precis som gamla tiders gudfruktiga frivilligt gav upp allt livets goda för den ultimata belöning som väntade dem hinsides dödens mörker om de gjorde just så. Vi knotar på för någonting som förmodas erövra ännu en bit av Framtiden åt oss. Denna tid som ännu inte är här.
Bidens ledning i mätningarna.
Trumps skrämmande tal om att sitta i tre mandatperioder.
