Krönika

Varför?

”Där borta har bävrarna byggt bo”, säger jag till min 4-årige sonson när vi står och tittar ut över den lilla sjön.
”Varför då”, undrar han med den nyfikenhet som vi alla föds med, men som sedan långsamt tynar bort i en blandning av uppfostran, utbildning och brist på tid.

”Äntligen en glad nyhet”, säger reportern på radions Ekonomieko. ”Scanias försäljning av lastbilar, särskilt till Kina, ökar.”
Varför är det bra, tänker jag och knyter an till min sonsons förundran över världen. Mer än för de anställda och för företagets vinster, alltså.

Kina är en diktatur och vår planet behöver verkligen inte fler lastbilstransporter. Men ingen följdfråga kommer från reportern och allt oftare är det likadant. Vi får reda på att något hänt, men inte varför det är bra, alternativt dåligt. Det är som levde vi i en tunnel där det ekonomiska systemet bestämmer lagar och regler. Frågor som hotar det intränade sättet att tänka ställs inte. Om det är medvetet eller omedvetet låter jag vara osagt, men ökad konsumtion, ökad produktion och ökad tillväxt är helt enkelt bra.

I Arne Mellbergs något svårlästa, men mycket intressanta, bok Essä läser jag att det som gjorde den nazistiske deportationschefen Adolf Eichmann så lämplig för sin grymma sysselsättning, var hans oförmåga att se saker från annat håll än sitt eget. Nu var förstås nazisternas utrotningskampanjer något helt annat än den vardag som omger oss, men bristen på perspektiv går igen också här och nu. Någon annan orsak till bristen på analyserande följdfrågor har jag svårt att se.

Vi gör det faktum att människor behöver fly från krig, svält, förföljelse och naturkatastrofer till ett problem för oss som mottagare istället för att se flyktingens skäl att lämna sitt hem. Vi exporterar vapen till krigförande diktaturer och struntar i att civila dödas. Bara för att vi ska följa ingångna avtal och inte riskera att hamna utanför vinstgivande affärer i framtiden. Vi kallar oss världsledande i kampen för en bättre miljö, men konsumerar så mycket att det skulle krävas 4,2 jordklot om alla bar sig likadant åt.

Samma sak när vi pratar om stress och människors dåliga mående. Man skulle kunna tänka sig att det åtminstone någon gång talades om lägre tempo, kortare arbetstid (jo, det finns de som driver frågan, jag vet) eller minskad köphets. Men icke…

När det ska fjäskas för väljarna är det ”mer pengar i plånboken” som väger tyngst bland politikernas löften. När hela Sverige ska leva och det talas om att Sverige ska bli självförsörjande i större utsträckning vad gäller landsbygdsprodukter, är det höghastighetståg mellan våra storstäder som blir svaret.

Gång efter annan tar jag min sonson i handen och skriker ”VARFÖR?!”.
Jag vill veta. Jag vill inte bara låta saker vara som de är eller att det som föreslås i form av reformer och lagförslag bara är ännu mer av det som redan visat sig inte fungera.

Varför? Var är visionerna? Var är de förslag som verkligen skulle förändra vårt samhälle och vår värld på djupet? Är det perspektivlösheten som lamslår oss och får oss att ständigt undvika frågan ”varför”? För det kan väl aldrig vara så att vi blivit lata.

För en tid sedan hörde jag att Sverige vill sälja gamla stridsubåtar till Polen. Polen? Som blir alltmer auktoritärt. Där aborträtten ifrågasätts. Varför just Polen?

Några veckor senare, när skogarna fullkomligt svämmar över av mogna blåbär, läser jag att det säljs polska blåbär i svenska matbutiker. Ja, ni börja kunna mig nu, så ni vet förstås att jag undrar varför. Mer felaktigt kan väl något knappast bli. Istället för att utnyttja vårt eget överskott av bär, ge arbete åt människor som inte kan försörja sig och bidraga till en ökad, och önskad, självhushållning spär vi på världens luftföroreningar med totalt onödiga transporter och vi gör det för att handla med ett land som ständigt kritiseras för sin brist på demokrati och rättigheter för den som tycker annorlunda. Som sagt… Varför?

Den här gången tror jag mig dock ha ett svar. Jag ser sambanden. Det handlar, som alltid i sådana här sammanhang, om motköp. Polen köper u-båtar av oss och vi inhandlar i gengäld deras blåbär. Att den gamla u-båten sannolikt redan är föråldrad och att vi inte behöver några polska bär har ingen betydelse i sammanhanget. För det handlar om globalisering och globalisering är bra.

Varför, undrar ni kanske nu och då kan jag bara svara: Gör inte det.

Det bara är så och det måste ni väl ändå förstå.

Det ökande intresset för att semestra i svensk natur som i bästa fall kan leda till ökad insikt om behovet av ekologisk mångfald och harmoni.

Alla enorma satsningar på att få i gång produktion i spåren av pandemin, där satsningar på miljö mest känns som vacker fernissa för att det ska se bra ut.