Polisen är en av få yrkeskårer i Sverige som inte bara får utan även förväntas använda våld i vissa situationer. På polisens hemsida kan man läsa: ”Poliser får använda våld om inga andra medel räcker till och om det är försvarligt med hänsyn till omständigheterna.” Exakt vad som är försvarligt med hänsyn till omständigheterna är förstås ofta svårt att avgöra, och det blir inte direkt lättare av att det oftast bara är polisen själva och den de ska gripa/visitera/omhänderta som är på platsen. Ett annat problem är att när poliser misstänks för att exempelvis ha använt övervåld så utreds de av andra poliser, vilket kan öka risken för partiskhet. 

Rapporterna om tillfällen då polisen har missbrukat sitt våldsmonopol är tyvärr alltför många, inte bara i USA utan också i Sverige (vem minns till exempel inte skjutningen av Eric Thorell för några år sen). Dessutom finns det uppenbara problem med rasism inom det svenska polisväsendet. I ett läsvärt reportage i DN vittnar flera afrosvenskar om hur de blivit utsatta för våldsamma eller kränkande behandlingar från bland annat poliser, tulltjänstemän och väktare. I reportaget nämns också hur Skånepolisen använde fiktiva namn som ”Oskar Neger” under en internutbildning, massregistreringen av romer för några år sedan och ett slutet facebookforum för poliser där Black Lives Matter-demonstranter jämförs med nazister. 

Att peka på att det finns strukturella problem med övervåld och rasism inom den svenska polisen är inte detsamma som att säga att alla poliser älskar att ta till våld eller är rasister. Det finns givetvis många bra poliser som bara brukar våld i absoluta nödfall och som tar starkt avstånd från allt som stinker rasism. Men en yrkeskår som har de maktbefogenheter som polisen trots allt har kan lätt locka till sig våldsverkare med en hatisk agenda. Även om man i rekryteringen försöker sålla bort de som söker sig till polisyrket av “fel skäl” så går det inte att komma från att många poliser har en ganska hård och macho syn på brottsbekämpning. Dessutom – om man inte var hård och cynisk innan så är det säkert lätt att bli det om man hela tiden konfronteras med våld och kriminalitet.   

För några veckor sedan skrev forskarna Ida Nafstad och Amin Parsa en debattartikel i Sydsvenskan där de argumenterar för att ”bara minimala problem i samhället behöver lösas med hjälp av en våldsmakt och att största delen av polisen därför kan skalas bort.” Ett argument för detta är den rasism som jag har berört ovan. Ett annat är att varje polisingripande måste ses som ett samhälleligt misslyckande. Istället för att se till så att inga brasor anläggs så försöker vi gång på gång släcka elden. Istället för de stora summor som läggs på olika polisoperationer, med högst tveksamma resultat, borde mycket mer läggas på förebyggande arbete och på vård och hjälp istället för bestraffningar.

För som Nafstad och Parsa skriver: ”Narkotikaproblem kräver sociala och medicinska åtgärder, inte frihetsberövanden. Människor behöver anständiga boendeförhållanden och jobb de kan leva på, inte polisräder och drönarövervakning. En omfördelning av resurser kan användas till lokala initiativ, till exempel där invånare själva medlar i konflikter. Att stigmatisera vissa stadsdelar som parallella samhällen förvärrar bara sociala problem.”

I USA har det blossat upp en het debatt om hur polisväsendet ska fungera och vad polisen ska vara till för i spåren av Black Lives Matter-protesterna. I exempelvis Minneapolis har man beslutat att lägga ner den existerande poliskåren och omfördela stora delar av polisens budget till vård av psykiskt sjuka, socialarbetare och rehabilitering för drogberoende. Men i Sverige är den här frågan än så länge oerhört känslig och svår att driva. Efter att Nafstad och Parsa fick sin debattartikel publicerad fick de inte bara ta emot mängder med hot, de har också blivit bemötta med raljanta avfärdanden istället för sakliga argument från exempelvis polischefen Erik Nord och justitieminister Morgan Johansson.

Dock har 101 forskare från olika universitet och olika discipliner ryckt ut till deras försvar. Det visar att det i alla fall finns ett stöd för att diskutera polisens roll inom den akademiska världen. Jag hoppas att den diskussionen också kan leta sig in i den politiska världen och att vi kan få ett seriöst samtal om hur polisväsendet ska fungera i framtiden.