Jag har alltid intresserat mig för människor och jag har alltid fascinerats av berättelser och historier som speglar människors liv. Det började redan när jag var en liten grabb och mormor berätta om hur livet var förr i tiden; om den långa vägen till skolan, hur hennes pappa kolade milor i de sörmländska skogarna, hur han och hennes bröder gick långa sträckor för att spela upp till dans på lördagskvällarna, hur hon själv som ung drabbades av spanska sjukan – och tillfrisknade, om luffarna – eller om det nu bara var vanligt fattigt folk – som gick och tiggde under de hårda åren på trettiotalet och mycket mer.

Inom mig skapades bilder av dessa och andra händelser som i ett barns medvetande inte alltid gick att få ihop. Men mormor hade inte bara tid att berätta, hon hade också tid att svara på frågor. På så sätt fick berättelserna ett tydligare sammanhang och kunde ta fart, finna nya vägar och riktningar så fler spännande detaljer kunde lockas fram och läggas till dem jag redan kände till. I barnets föreställningsvärld kunde verkligheten stundtals få sagans skimmer över sig, särskilt när det handlade om hur människor levde i svunnen tid, i ett Sverige som inte längre fanns kvar.

När jag vandrar runt i de sörmländska skogarna, på igenvuxna grusvägar, genom hagmarker och över ängar tänker jag ofta på de människor som en gång levde på dessa platser. Jag tänker på småbruken som försvann, hur ägor slogs samman, och hur den stordrift som sedan tog vid inte längre kände samhörighet med tuvan och trädet, de vackra vita björkstammarna bakom torpstugan, med åkerns beskaffenhet, eller med de människorna som en gång brukat jorden, som kanske föddes, levde och dog inom några mils radie.

Och det handlar inte om nostalgi, för vi kan inte hindra tidens gång och vi kan inte skriva om historien. Men vi kan hjälpas åt att forma den framtid vi själva vill leva i. Fram tills nu har vi hela tiden fått det bättre materiellt sett och det var naturligtvis även något mormors generation uppskattade. Men vi har också tappat mycket på vägen. Framförallt verkar många ha tappat kontakten med den natur som föder oss, som nu, utan omtanke och kärlek från vår sida, hotar att vända sig mot oss.

Även om det brådskar att ställa om borde vi i större utsträckning reflektera över hur våra reella behov ser ut och vilka grundförutsättningar som krävs för att vi människor ska kunna leva och må bra. Tar vi oss inte den tiden är risken stor att vi driver omställningen i en riktning som på sikt fjärmar oss från målsättningen att skapa ett resilient samhälle och vi riskerar istället att hamna ur aska i elden.

Egentligen handlar det om sund systemkritik parad med välbehövlig civilisationskritik; vi måste våga ifrågasätta ett samhällssystem som i grunden är ohållbart (vårt nuvarande) och diskutera hur vi kan ersätta det med något annat snarare än att hoppas på att vi kan fortsätta som vi gjort hittills.

Det tragiska är att det i princip bara är det senare som är politiskt möjligt att diskutera i dagsläget. Att en bredare och mer djuplodande diskussion inte kommer igång på allvar handlar om att frågan är alltför politiskt känslig. Och just därför borde den verkligen diskuteras.

När man lyfter tankar på att vi måste avstå från att göra vissa saker framöver, till exempel flyga i onödan, skapar det ett slags existentiellt ramaskri som i den individualistiska tid vi lever i betraktas som ett hot mot möjligheten att göra egna val, vilket det naturligtvis också är. När vi sätter in det i ett större perspektiv där även våra begränsade möjligheter till framtida resursutnyttjanden och utsläpp fogas in nyanseras bilden och det går att skapa större förståelse för att omställning inte bara handlar om ett gigantiskt teknikbyte (som ur ett resursperspektiv också i grunden är problematiskt), utan om att vi i allt större utsträckning kommer att behöva avstå från sånt vi vant oss vid att se som självklarheter.

På samma sätt som det krävdes ett modigt politiskt ledarskap för att lyfta Sverige ur fattigdom när mormor var ung, krävs det idag ett minst lika modigt ledarskap som inte bara ska driva på den nödvändiga omställning som måste genomföras. Det krävs också ett ledarskap som på ett tydligt och konkret sätt vågar problematisera de vägval som detta innebär. Det är dessa vägval som i mångt och mycket bestämmer vilket innehåll det omställda samhället kommer att få och hur väl vi kommer att lyckas ställa om på riktigt.

”Jag vill understryka det egna ansvaret som var och en som idag befinner sig inne i Gaza själv har.”

Citatet är Tobias Billströms, och det påstås handla om regeringens inställning till de svenskar som sitter fast hos familj eller vänner, under Israels bomber.

Det är en motbjudande uppvisning i arrogans. Men det stannar tyvärr inte där. Citatet beskriver egentligen obehagligt väl regeringens politik mot alla som är instängda i världens största utomhusfängelse: Skyll er själva för att ni är födda där.

En miljon i Gaza, 40 procent av befolkningen, är under 40 år. 10 000 rapporteras döda, varav 4000 barn. Den svenska regeringen vill understryka deras eget ansvar för att vara födda på fel plats.

FN kräver ett omedelbart eldupphör. Men Sverige la ner sin röst när frågan skulle avgöras. Medan Macron kräver ett stopp för bombningarna säger Kristersson att han inte vill ”sätta sig till doms”. Skyll er själva, medmänniskor i Gaza.

Enligt WHO har 230 attacker träffat vårdinrättningar. Nästan hälften av sjukhusen är utslagna. Läkare utan Gränser rapporterar att bristen på bränsle och el är en ”dödsdom” för många patienter, ”till exempel spädbarn i kuvöser”. Den svenska regeringen vill understryka spädbarnens eget ansvar.

Man behöver inte ta de starkaste orden i sin mun. Det har andra redan gjort. FN:s expertgrupp skriver i att mot bakgrund av ”uttalanden från israeliska politiska ledare … i kombination med militära ingripanden … finns det risk för folkmord på palestinierna”. Att brott mot krigets lagar pågår är uppenbart för alla som kan se. Men Billström talar om proportionalitet.

Kanske handlar det om vapen. I oktober skrev Billströms Försvarsmakt under ett avtal med det största israeliska vapenföretaget Elbit Systems, nu med kontor i Göteborg. Medan bomberna föll över Gaza lovades 1,7 miljarder skattekronor till Elbit. Bolaget sysslar med drönare och övervakning, huvudsakligen till samma krigsmakt som nu begår folkrättsbrotten. Produkterna de säljer lovas vara ”stridstestade”. Men de som ofrivilligt blir testpersoner måste skylla sig själva.

Den svenska regeringen blundar, och kritiken borde vara öronbedövande. Istället hörs mest kritik mot de som faktiskt säger någonting alls.

Det är som att det införts en ny regel i debatten. Den som säger något om mördandet av palestinier, måste säga allt annat samtidigt. Varför kritiserar du Israels ockupation och bomber, men säger inget om Hamas? Varför kräver du eldupphör, men säger inte samtidigt att gisslan ska friges? Varför pratar du om palestiniernas lidande, men inget om de många bortglömda konflikterna i Afrika?

Jag har lite svårt för det där.

Jag kräver självklart att de som hålls gisslan hos Hamas ska friges. Det finns inte ord nog att fördöma Hamas vedervärdiga terrorattack. Jag håller med alla som säger det. Jag kräver inte ens av dem att säga något annat samtidigt. Vi kan vara oense om annat, men vi är eniga om detta.

På samma sätt kan man kräva ett stopp för bomberna, att inga fler barn i Palestina ska dödas, utan att samtidigt säga något mer.

Att kräva att någon säger allt eller inget, är enbart ett sätt att tysta.

Det kan kännas som ett krav på balans, men det blir ett relativiserande. Hamas terror var terror och fel alldeles oavsett Israels ockupationspolitik. Och på samma sätt är Israels bomber mot civila fel, alldeles oavsett hur Hamas agerar. Palestinas barns överlevnad ska inte vara avhängigt hur männen som styr Hamas resonerar. Den enda rimliga linjen är att vilja upprätthålla mänskliga rättigheter och den internationella rättsordningen, oavsett vem som begår brotten.

En bortsprängd arm, ett raserat hem eller ett förlorat barn känns likadant i en människa, oavsett religion eller medborgarskap. Sorgen och frustrationen kan nyttjas av maktrusiga män, oavsett vilken sida en gräns någon bor på. Ansvaret faller tungt på oss som inte befinner oss mitt i elden och hatet att inte vända bort blicken, inte ge utrymme för rasism mot judar eller muslimer att växa i konfliktens spår, inte släppa på principerna, inte göra det enkelt för oss. Tobias Billström talar gärna om andras ansvar. Men han verkar inte särskilt intresserad av att ta något själv.

Under hösten arbetar vi på tankesmedjan Cogito med fredsfrågan – närmare bestämt om hur vi ska förhålla oss till det stundande svenska Nato-medlemskapet. Det förvånar kanske en del som tror att gröna tankesmedjor bara sysslar med miljöfrågor. Men fredsfrågan har alltid varit central för den gröna rörelsen.

I och med att Turkiet nu verkar släppa på sitt motstånd mot det svenska medlemskapet blir det alltmer sannolikt att även Sverige snart är medlem. Hur ska progressiva partier förhålla sig till det? Bör man kräva ett utträde? Eller försöka påverka Nato? Går det ens att göra som progressiv rörelse?
Bland gröna i länder som redan är med i Nato är det få partier som kräver ett utträde. Strategin har istället varit att försöka påverka alliansen inifrån, oavsett hur man i grunden ser på militäralliansen.

Men för att detta ska lyckas betonar många gröna behovet av bättre samordning mellan progressiva aktörer. Regelbunden samordning, särskilt inför Natos toppmöten och att skapa en gemensam grupp inom Natos parlamentariska församling skulle kunna göra stor skillnad. Just en sådan samordning bidrog exempelvis till att flera Nato-länder stod kvar i sitt motstånd mot Irak-kriget.

Gröna skulle inom ramen för Nato kunna verka för en bredare syn på försvarspolitik som inkluderar mänsklig säkerhet i stort, inte bara att skydda statens gränser. Att lyfta in klimatfrågans påverkan på säkerheten vore en naturlig sådan uppgift och att stärka det civila försvaret.

Ur ett fredsperspektiv vore dock den viktigaste prioriteringen att fortsätta arbetet i en fråga som präglat den gröna rörelsen sedan starten – arbetet för kärnvapennedrustning. Ett sådant arbete skulle skaka om det rådande militära paradigmet i grunden. Om Sverige ändå ska in i Nato, bör man ta chansen att driva frågan framåt.

Den gröna rörelsen, ofta förlöjligad för sin naiva idealism, finner sig här i en fördelaktig position. Genom att förespråka ett kärnvapenfritt Europa förändras villkoren för försvarspolitiken och rörelsen hittar en fråga att samlas kring, som har brett stöd.

Risken att bli utskrattad av de andra är förstås överhängande – det lär bli en frontalkrock med den nakna realismen i global politik. Ändå är det just här de gröna måste placera sin flagga. Ska vi vara med i Nato, en allians smidd i det kalla krigets smältdegel, bör vi protestera mot arvet från kärnvapenkapplöpningen. En grön position kan aldrig vara att kollektiv säkerhet uppnås genom hotet om ömsesidig förintelse.

De gröna måste lobba för att Nato omvandlas till ett forum för ärliga och öppna diskussioner om hur detta kan gå till. Detta är inte en uppmaning till naivitet; det är en uppmaning till modig realism. Genom att trycka på för att alla medlemsstater ska ratificera och följa Icke-spridningsavtalet (NPT), kan villkoren för global säkerhet förändras i grunden. Att förespråka en ”No First Use”-policy vore ett bra första steg.

Att montera ner den rädslans doktrin som har överskuggat global politik i årtionden är en monumental uppgift. Men finns någon rörelse som är bättre skickad att påbörja den?

I Syre skrev Birger Schlaug tidigare en krönika om att han utropade sin tomt till en kärnvapenfri zon. En bra början tycker jag. Men om Sverige nu ändå ska gå med i Nato bör vi ha högre ambitioner än så.