I den här spalten skriver vår redaktionsmedlem Valdemar Möller om sin första odling i större skala och delar med sig av tips och problem längsmed vägen. Här kan du läsa de tidigare delarna.
Det blir inte alltid som man har tänkt sig när man odlar, men ibland kan det bli ganska bra ändå. I våras hade jag höga ambitioner för mitt odlande och tänkte att jag under sommaren skulle kunna skörda många sorters grönsaker och bland annat sälja på lokala rekoringar. Men brist på energi och stora angrepp av mördarsniglar och jordloppor har gjort att jag fått se flera grödor som spenat, purjolök och pak choi, bli uppätna eller dö innan de hunnit växa till sig.
Vad som däremot har gått över förväntan är sockerärtorna som verkligen har exploderat de senaste veckorna. En del av dem har ätits upp, annat har frysts in och lite har jag gett bort till familj och vänner. Även salladslöken har än så länge klarat sig ganska bra (peppar, peppar…), bönorna och potatisen är jag lite mer osäker på men har i alla fall inte gett upp hoppet om. Häromdagen sådde jag också en ny omgång av spenat och pak choi med förhoppning om att de ska klara sig bättre den här gången (båda kan skördas ganska långt in på hösten). Skam den som ger sig!
Eftersom jag inte har odlande som yrke, och inte måste tjäna pengar på det för att kunna försörja mig, så gör det mig inte så jättemycket om vissa saker dör. Det är förstås tråkigt, men jag ser det samtidigt som en del av lärandeprocessen och det viktigaste för mig är egentligen inte skörden i sig utan att få en paus från min annars väldigt digitala vardag och komma ut och göra någonting praktiskt.
För övrigt lyssnade jag på odlingsbloggaren Sara Bäckmo som sommarpratade i P1 för några veckor sedan. Det var ett ganska trevligt prat men jag slogs av hur roligt och enkelt hon fick allt att låta. Det fick mig att börja fundera på vad det är som får odlande att kännas som något lätt och lustfyllt och inte som något kravfyllt och svårt. Jag tror det finns två saker som underlättar, det ena är att ha odlingen nära – helst alldeles utanför huset – och det andra att odla tillsammans med andra.
För egen del så ligger min odling några kilometer bort, det tar bara tio minuter med cykel, men jag tror ändå att det ibland bidrar till ett inre motstånd. Jag har svårt att komma iväg helt enkelt, men när jag väl är där känns det oftast bara trevligt (ändå har jag det mycket bättre än andra som odlar på samma ställe och som har närmare en timmes resväg för att ta sig dit). Jag har också valt att odla på egen hand, vilket jag i efterhand kan ångra lite. Visserligen finns det en sorts gemenskap med de andra som odlar på samma område, men jag tror att det – precis som med exempelvis träning – blir lättare om man är åtminstone två som både delar på ansvaret och som kan pusha varandra.
Därför passar jag på att slänga ut en kontaktannons, är du bosatt i Göteborg och odlingssugen – kanske kan vi odla ihop nästa år? Du behöver inte ha någon tidigare erfarenhet men det är ett stort plus om du inte har fobi för sniglar.
