Nu har vi etiska samtal i stugorna. För första gången på länge pratas det om saker som har en verklig betydelse i världen. Vi har nog inte haft en sån bredd av etiska samtal i landet sen tiden efter andra världskriget. Oljekriser, valutadevalvering, Balkankriget, finanskrisen och en hel del annat krisartat har passerat. Men ingenting har slagit så brett som corona. Ingen lämnas oberörd denna gången. Men hur skiljer sig denna krisen från tidigare?

Frågor stöts och blöts. Får det gå till så här? Vad är samhällets kostnad för ett människoliv? Butikshyllorna sinar – hur ska vi förhålla oss till ohållbara varuflöden? Hur länge är det rimligt att vi ska sitta inne i lägenheten egentligen? Vad innebär egentligen ordet ”riskgrupp”?

Men för fyra månader sen lät det annorlunda.

Vilken importerad exotisk smakkombination passar på min koreanska take-away-efterrätt? Hur mycket får bränslepriserna höjas egentligen? Städhjälp med rut-avdrag, vad ska gälla? Finns suv:ens krockkudde i rosa? Hur får vi fler i arbete?

Jag raljerar lite så klart. Men kan ni ana en skillnad? Innan corona landade frågan om vad vi skulle konsumera i gränslandet mellan ekonomi och hur vi hade det socialt. Och vi blandade ofta ihop etiska samtal med smak och preferenser. Många kunde strunta i det ekologiska perspektivet en stund genom att ”unna” sig en flygsemester till Thailand. Det fanns ingen etablerad ekologisk begränsning för vårt beteende.

Med med corona har vi alltså en ekonomisk, en social och en ekologisk träffyta för alla etiska samtal. Naturen begränsar oss i rörelse och konsumtion. Det som planeten kräver och det som den virussmittade människan behöver är plötsligen samma sak! Till ekonomisternas förtret. Marknadens behov då?

När läget är lugnt så kan vi fokusera på våra egna preferenser och konsumtion. Finansminister Magdalenas lador sägs vara välfyllda och det är ”ordning och reda” i statsfinanserna. Politikerna samtalar om vad som är etiskt korrekt. Konsumera mera, bara.

När krisen basuneras ut så förändras dock läget. Ladorna, som egentligen aldrig varit fulla, belånas med ytterligare siffror. Beslutsfattare skapar riktlinjer för vårt beteende och det etiska samtalet förflyttas från ladorna till stugorna.

Men låt oss begrunda detta budskapet.

Stugorna. Ladorna. Det är ett väldigt medvetet språkbruk som får oss att relatera till de gamla romantiska, enhetliga torpen och gårdarna, målade i Falu rödfärg med vita knutar. Ett sätt att bygga en gemensam bild. En nostalgisk folkhemsmarkör.

Ladorna är sinnebilden av det långsiktiga perspektivet. Lagret som ska få oss att klara tuffa tider – vintern. I stugorna pågår den mer vardagliga aktiviteten – det kortsiktiga.

Men de som har ansvar för ladorna i dag har väldigt liten koppling till det som fyller på ladorna på riktigt. Beredskapslagren var tidigare fulla med användbara resurser, men de avvecklades på 90-talet. Ekonomister menar istället att ladorna i dag ska fyllas med pengar, siffror, istället för resurser.

Samtidigt är det brist på lantbruksarbetare och odlingsjorden utarmas för varje år som går. Vi har torka och brandfara i det som en gång var våra skogar, men som numera är virkesåkrar. Vattendrag och sjöar övergöds och torkar ut om vartannat.

Detta är inte alarmism, det är ett faktum när ladorna fylls med siffror istället för resurser.

Ekonomisten omvandlar alla riktiga resurser till siffror och betraktar allt som utbytbart. Med tillräckligt många plasttandborstar kan vi köpa och hugga ner vilken gammelskog som helst. Ekonomisten sätter alltid ekonomi före ekologi.

Men med en nyetablerad ekologisk begränsning framträder en ny etisk frågeställning.

Hur fasen kan vi låta personer som inte har koll på det omgivande landskapet ha ansvar för våra lador?

Ekonomisterna är en riskgrupp för inte bara sig själva, utan för hela planeten. Karantän?