Scientism är en överdriven tro på och en opassande användning av vetenskapliga metoder, i situationer där dessa metoder inte är tillämpbara, kombinerat med en överdriven känsla för vad vetenskap kan åstadkomma.
Faktum är att scientismen inte bara överdriver vetenskapens förmågor, påfallande ofta sätter den dessutom käppar i dess hjul. Ta till exempel det här med att upprätthålla en god hälsa. Det finns knappast någon fråga där vetenskapen är så enig som när det gäller de bästa sätten att undvika sjukdom och förlänga livet, och därför har den också i decennier basunerat ut att vi bör äta hälsosamt, motionera, undvika stress, tobak, alkohol och så vidare.
Följer man dessa ganska okomplicerade råd ökar man sina chanser att undvika alla möjliga farliga hjärt-, lung- och blodomloppstillstånd, drösvis av olika cancertyper, mag- och tarmproblem, ledproblem, leverproblem, njurproblem, infektioner … Men är vi som kultur betraktad särskilt villiga att följa dessa råd? Nja. Snarare känns det väl som att vi frivilliganmält oss mer eller mindre allihop till att få diabetes och åderförkalkning. Varför?
Naturligtvis är detta ett problem med flera sidor, som att vi till exempel bombarderas med reklam och lockelser så fort vi lämnar hemmet, eller att vår kultur faktiskt påminner om en sorts missbrukarpersonlighet som blivit van att döva all oro med socker och underhållning. Men en bidragande orsak till att vi kan fortsätta med detta missbruk är att vi samtidigt också lever i tron på att ett magiskt piller kommer att fixa alla våra problem den dagen de väl dyker upp. Som kultur föredrar vi för samhället oerhört kostsamma nya teknologier framför simpla och till synes ovetenskapliga husmorstips. Vi har levt i en teknisk revolution så länge nu att vi lärt oss kräva den.
Vetenskapen är oftast ganska trög på avtryckaren när det gäller att komma med tvärsäkra påståenden, men här har vi alltså en situation där den verkligen säger ”vi har svaret”, men då gillar vi det inte och slår dövörat till, eftersom det inte lever upp till våra revolutionära föreställningar.
Vi kräver makalösa mediciner, broar ovan molnen, laserkanoner, magiska av- och påknappar … någonting, vad som helst, bara det är något ”vetenskapligt”, det vill säga tekniskt, med enorm wow-faktor, som kan lösa alla våra problem och ta hand om allting åt oss – även när vetenskapen säger att det finns bättre metoder.
Denna tro att vi lever i en värld av konstanta monumentala förändringar verkar kunna bli direkt livshotande (eller är det antagligen redan) när det kommer till sådana ting som klimatförändringen och förlusten av biologisk mångfald.
Istället för att börja reflektera över vilka delar av våra beteenden vi eventuellt måste förändra, idisslar vi i väntan på den revolution av ”grön teknik” som antas stå på lur bakom nästa krök likt någon form av gudomlig förlösare. Allt medan de verkliga forskarna försöker få oss att förstå att det nu är fara å färde, att inga sådana trollerikonster är att vänta och att vi nu istället måste agera. Scientism kan vara förfärande ovetenskaplig.
På ett rent personligt plan njuter jag av värmen.
Granskogarna dör av densamma.
