Är klimatpolitik kapitalets sätt att miljövänligt strunta i naturen? Jag kan inte släppa den tanke som förföljt mig ett tag: Skogen får inte plats längre. Inte ekosystemen. Nej, det är bara träden som är intressanta när ekonomi och klimat ska räddas i ett och samma andetag. Utan att våra livsmönster förändras i någon större utsträckning. Vinst, konsumtion och tillväxt är de gudar vi har att fortsätta tillbe.
På gårdsplan har maskrosorna börjat vissna. Nu håller en flock domherrar på att fylla magarna med resterna av det som alldeles nyss var vackert gult. De borde inte vara där. Nej om sommaren är deras plats skogen. Den skog som de senaste åren avverkats, eller skövlats om man så vill, med en hastighet som inte medger någon hänsyn till det som nyss var, om inte urskog, så i alla fall en vildmark där svampar, bär, älgar och en massa annat levande samsades i vacker och självklar harmoni. Och domherrar.
Ja, det är därför de dyker upp om sommaren i min gräsmatta, istället för att vänta på de solrosfrön jag brukar lägga ut på vintern. Det finns helt enkelt inte plats längre för domherrarna i den omgivning som alldeles nyss var deras hem.
Varje dag tar jag del av nyheter om allt skogen ska räcka till. Enda dagen jublar sågverksindustrin över att exporten ökar till Kina. Det Kina som sekunden innan var en diktatur att fördöma, men någon sådan hänsyn tas inte när vinster ska räknas hem. Jag tänker att det är samma mönster som med vapenindustrin. Vem bryr sig om barnen i Jemen när svenska företag kan exportera militär utrustning till krigförande diktaturer som Förenade Arabemiraten eller Saudiarabien…
Nästa dag är det Miljöpartiets språkrör som i en stor uppslagen debattartikel propagerar för att produkter från skogen ska ersätta fossila bränslen. I matbutikerna skryter man glatt om att klimatvänliga papperspåsar ersätter den förhatliga plats som snart sagt alla förbannar. Nej, det finns ingen gräns för vad skogen ska räcka till och därför är det väl heller inte konstigt att det för en tid sedan lades fram en utredning som presenterade ”88 åtgärder som ska göra skogsproduktionen 20 procent effektivare”. Och så sent som häromdagen presenterade regeringen ett klimatkollegium som ska ”säkerställa klimatet” när pandemin är över. Klimathänsyn ska genomsyra all produktion och energianvändning. Inte ett ord yttras emellertid om natur, mångfald eller ekosystem.
På den lilla grusvägen som löper förbi mitt gamla hus passerar ännu en timmerbil i ett moln av damm och skrämmer upp flocken med domherrar som dock snart är tillbaka. Egentligen är det förresten inte helt korrekt att kalla det grusväg länge. Numera används allt oftare en slags vass sprängsten som gör det svårare för djuren att passera och använda de naturliga stigar som för dem till lockande vattendrag.
Ofta ger jag mig ut på vandring genom det som återstår av skogen och över de kalhyggen som breder ut sig alltmer. Skogsindustrin skryter om hur mycket träd de återplanterar och deras siffror stämmer säkert, men det är just träd. Virkesåkrar inte skog. Trädplantager, där långa rader av tall eller gran bildar ofruktbara monokulturer som ska växa snabbt för att tillfredsställa behovet av allt från bränsle till fordon till vinster från export till länder som Kina.
Och medan kalhyggena blir både fler och större funderar jag med stigande oro på varför klimatpolitik och naturvård hamnar i motsättning till varandra. Kanske är det för att det är det vanliga tunnelseendet som tar över. För inte länge sedan fyllde Me Too och skandalerna inom Svenska Akademien tidningssidorna. Sedan kom Greta och miljön. Nu är det pandemin, äldreomsorgen och dödstalen. En sak i taget.
Men det fungerar inte. Det räcker inte att minska koldioxidutsläppen. Nej, det är rent av meningslöst om vi inte samtidigt värnar skogarnas, sjöarnas och havets mångfald. Domherrarna på gårdsplan tycker nog att de vissnande maskrosorna smakar alldeles förträffligt, men jag är övertygad om att de saknar skogen. Förr brukade man säga att man inte såg skogen för alla träden. I framtiden riskerar vi att få en verklighet där det inte finns någon plats för skogen, eftersom behovet av träd är för stort.
Ett växande intresse för att leva närmare naturen och på samma gång en större insikt om hur allt hänger ihop.
Det nya klimatkollegiets, åtminstone inledningsvis, ensidiga fokus på klimatet och att bibehålla en alltför hög nivå av produktion, konsumtion och ekonomisk tillväxt.
