Krönika

Skogen får inte plats när träden tar över

Är klimatpolitik kapitalets sätt att miljövänligt strunta i naturen? Jag kan inte släppa den tanke som förföljt mig ett tag: Skogen får inte plats längre. Inte ekosystemen. Nej, det är bara träden som är intressanta när ekonomi och klimat ska räddas i ett och samma andetag. Utan att våra livsmönster förändras i någon större utsträckning. Vinst, konsumtion och tillväxt är de gudar vi har att fortsätta tillbe.

På gårdsplan har maskrosorna börjat vissna. Nu håller en flock domherrar på att fylla magarna med resterna av det som alldeles nyss var vackert gult. De borde inte vara där. Nej om sommaren är deras plats skogen. Den skog som de senaste åren avverkats, eller skövlats om man så vill, med en hastighet som inte medger någon hänsyn till det som nyss var, om inte urskog, så i alla fall en vildmark där svampar, bär, älgar och en massa annat levande samsades i vacker och självklar harmoni. Och domherrar.

Ja, det är därför de dyker upp om sommaren i min gräsmatta, istället för att vänta på de solrosfrön jag brukar lägga ut på vintern. Det finns helt enkelt inte plats längre för domherrarna i den omgivning som alldeles nyss var deras hem.
Varje dag tar jag del av nyheter om allt skogen ska räcka till. Enda dagen jublar sågverksindustrin över att exporten ökar till Kina. Det Kina som sekunden innan var en diktatur att fördöma, men någon sådan hänsyn tas inte när vinster ska räknas hem. Jag tänker att det är samma mönster som med vapenindustrin. Vem bryr sig om barnen i Jemen när svenska företag kan exportera militär utrustning till krigförande diktaturer som Förenade Arabemiraten eller Saudiarabien…

Nästa dag är det Miljöpartiets språkrör som i en stor uppslagen debattartikel propagerar för att produkter från skogen ska ersätta fossila bränslen. I matbutikerna skryter man glatt om att klimatvänliga papperspåsar ersätter den förhatliga plats som snart sagt alla förbannar. Nej, det finns ingen gräns för vad skogen ska räcka till och därför är det väl heller inte konstigt att det för en tid sedan lades fram en utredning som presenterade ”88 åtgärder som ska göra skogsproduktionen 20 procent effektivare”. Och så sent som häromdagen presenterade regeringen ett klimatkollegium som ska ”säkerställa klimatet” när pandemin är över. Klimathänsyn ska genomsyra all produktion och energianvändning. Inte ett ord yttras emellertid om natur, mångfald eller ekosystem.

På den lilla grusvägen som löper förbi mitt gamla hus passerar ännu en timmerbil i ett moln av damm och skrämmer upp flocken med domherrar som dock snart är tillbaka. Egentligen är det förresten inte helt korrekt att kalla det grusväg länge. Numera används allt oftare en slags vass sprängsten som gör det svårare för djuren att passera och använda de naturliga stigar som för dem till lockande vattendrag.

Ofta ger jag mig ut på vandring genom det som återstår av skogen och över de kalhyggen som breder ut sig alltmer. Skogsindustrin skryter om hur mycket träd de återplanterar och deras siffror stämmer säkert, men det är just träd. Virkesåkrar inte skog. Trädplantager, där långa rader av tall eller gran bildar ofruktbara monokulturer som ska växa snabbt för att tillfredsställa behovet av allt från bränsle till fordon till vinster från export till länder som Kina.

Och medan kalhyggena blir både fler och större funderar jag med stigande oro på varför klimatpolitik och naturvård hamnar i motsättning till varandra. Kanske är det för att det är det vanliga tunnelseendet som tar över. För inte länge sedan fyllde Me Too och skandalerna inom Svenska Akademien tidningssidorna. Sedan kom Greta och miljön. Nu är det pandemin, äldreomsorgen och dödstalen. En sak i taget.

Men det fungerar inte. Det räcker inte att minska koldioxidutsläppen. Nej, det är rent av meningslöst om vi inte samtidigt värnar skogarnas, sjöarnas och havets mångfald. Domherrarna på gårdsplan tycker nog att de vissnande maskrosorna smakar alldeles förträffligt, men jag är övertygad om att de saknar skogen. Förr brukade man säga att man inte såg skogen för alla träden. I framtiden riskerar vi att få en verklighet där det inte finns någon plats för skogen, eftersom behovet av träd är för stort.

Ett växande intresse för att leva närmare naturen och på samma gång en större insikt om hur allt hänger ihop.

Det nya klimatkollegiets, åtminstone inledningsvis, ensidiga fokus på klimatet och att bibehålla en alltför hög nivå av produktion, konsumtion och ekonomisk tillväxt.

Krönika

Att kräva att någon säger allt eller inget är enbart ett sätt att tysta

”Jag vill understryka det egna ansvaret som var och en som idag befinner sig inne i Gaza själv har.”

Citatet är Tobias Billströms, och det påstås handla om regeringens inställning till de svenskar som sitter fast hos familj eller vänner, under Israels bomber.

Det är en motbjudande uppvisning i arrogans. Men det stannar tyvärr inte där. Citatet beskriver egentligen obehagligt väl regeringens politik mot alla som är instängda i världens största utomhusfängelse: Skyll er själva för att ni är födda där.

En miljon i Gaza, 40 procent av befolkningen, är under 40 år. 10 000 rapporteras döda, varav 4000 barn. Den svenska regeringen vill understryka deras eget ansvar för att vara födda på fel plats.

FN kräver ett omedelbart eldupphör. Men Sverige la ner sin röst när frågan skulle avgöras. Medan Macron kräver ett stopp för bombningarna säger Kristersson att han inte vill ”sätta sig till doms”. Skyll er själva, medmänniskor i Gaza.

Enligt WHO har 230 attacker träffat vårdinrättningar. Nästan hälften av sjukhusen är utslagna. Läkare utan Gränser rapporterar att bristen på bränsle och el är en ”dödsdom” för många patienter, ”till exempel spädbarn i kuvöser”. Den svenska regeringen vill understryka spädbarnens eget ansvar.

Man behöver inte ta de starkaste orden i sin mun. Det har andra redan gjort. FN:s expertgrupp skriver i att mot bakgrund av ”uttalanden från israeliska politiska ledare … i kombination med militära ingripanden … finns det risk för folkmord på palestinierna”. Att brott mot krigets lagar pågår är uppenbart för alla som kan se. Men Billström talar om proportionalitet.

Kanske handlar det om vapen. I oktober skrev Billströms Försvarsmakt under ett avtal med det största israeliska vapenföretaget Elbit Systems, nu med kontor i Göteborg. Medan bomberna föll över Gaza lovades 1,7 miljarder skattekronor till Elbit. Bolaget sysslar med drönare och övervakning, huvudsakligen till samma krigsmakt som nu begår folkrättsbrotten. Produkterna de säljer lovas vara ”stridstestade”. Men de som ofrivilligt blir testpersoner måste skylla sig själva.

Den svenska regeringen blundar, och kritiken borde vara öronbedövande. Istället hörs mest kritik mot de som faktiskt säger någonting alls.

Det är som att det införts en ny regel i debatten. Den som säger något om mördandet av palestinier, måste säga allt annat samtidigt. Varför kritiserar du Israels ockupation och bomber, men säger inget om Hamas? Varför kräver du eldupphör, men säger inte samtidigt att gisslan ska friges? Varför pratar du om palestiniernas lidande, men inget om de många bortglömda konflikterna i Afrika?

Jag har lite svårt för det där.

Jag kräver självklart att de som hålls gisslan hos Hamas ska friges. Det finns inte ord nog att fördöma Hamas vedervärdiga terrorattack. Jag håller med alla som säger det. Jag kräver inte ens av dem att säga något annat samtidigt. Vi kan vara oense om annat, men vi är eniga om detta.

På samma sätt kan man kräva ett stopp för bomberna, att inga fler barn i Palestina ska dödas, utan att samtidigt säga något mer.

Att kräva att någon säger allt eller inget, är enbart ett sätt att tysta.

Det kan kännas som ett krav på balans, men det blir ett relativiserande. Hamas terror var terror och fel alldeles oavsett Israels ockupationspolitik. Och på samma sätt är Israels bomber mot civila fel, alldeles oavsett hur Hamas agerar. Palestinas barns överlevnad ska inte vara avhängigt hur männen som styr Hamas resonerar. Den enda rimliga linjen är att vilja upprätthålla mänskliga rättigheter och den internationella rättsordningen, oavsett vem som begår brotten.

En bortsprängd arm, ett raserat hem eller ett förlorat barn känns likadant i en människa, oavsett religion eller medborgarskap. Sorgen och frustrationen kan nyttjas av maktrusiga män, oavsett vilken sida en gräns någon bor på. Ansvaret faller tungt på oss som inte befinner oss mitt i elden och hatet att inte vända bort blicken, inte ge utrymme för rasism mot judar eller muslimer att växa i konfliktens spår, inte släppa på principerna, inte göra det enkelt för oss. Tobias Billström talar gärna om andras ansvar. Men han verkar inte särskilt intresserad av att ta något själv.

Krönika

Kan man driva nedrustningspolitik i Nato?

Under hösten arbetar vi på tankesmedjan Cogito med fredsfrågan – närmare bestämt om hur vi ska förhålla oss till det stundande svenska Nato-medlemskapet. Det förvånar kanske en del som tror att gröna tankesmedjor bara sysslar med miljöfrågor. Men fredsfrågan har alltid varit central för den gröna rörelsen.

I och med att Turkiet nu verkar släppa på sitt motstånd mot det svenska medlemskapet blir det alltmer sannolikt att även Sverige snart är medlem. Hur ska progressiva partier förhålla sig till det? Bör man kräva ett utträde? Eller försöka påverka Nato? Går det ens att göra som progressiv rörelse?
Bland gröna i länder som redan är med i Nato är det få partier som kräver ett utträde. Strategin har istället varit att försöka påverka alliansen inifrån, oavsett hur man i grunden ser på militäralliansen.

Men för att detta ska lyckas betonar många gröna behovet av bättre samordning mellan progressiva aktörer. Regelbunden samordning, särskilt inför Natos toppmöten och att skapa en gemensam grupp inom Natos parlamentariska församling skulle kunna göra stor skillnad. Just en sådan samordning bidrog exempelvis till att flera Nato-länder stod kvar i sitt motstånd mot Irak-kriget.

Gröna skulle inom ramen för Nato kunna verka för en bredare syn på försvarspolitik som inkluderar mänsklig säkerhet i stort, inte bara att skydda statens gränser. Att lyfta in klimatfrågans påverkan på säkerheten vore en naturlig sådan uppgift och att stärka det civila försvaret.

Ur ett fredsperspektiv vore dock den viktigaste prioriteringen att fortsätta arbetet i en fråga som präglat den gröna rörelsen sedan starten – arbetet för kärnvapennedrustning. Ett sådant arbete skulle skaka om det rådande militära paradigmet i grunden. Om Sverige ändå ska in i Nato, bör man ta chansen att driva frågan framåt.

Den gröna rörelsen, ofta förlöjligad för sin naiva idealism, finner sig här i en fördelaktig position. Genom att förespråka ett kärnvapenfritt Europa förändras villkoren för försvarspolitiken och rörelsen hittar en fråga att samlas kring, som har brett stöd.

Risken att bli utskrattad av de andra är förstås överhängande – det lär bli en frontalkrock med den nakna realismen i global politik. Ändå är det just här de gröna måste placera sin flagga. Ska vi vara med i Nato, en allians smidd i det kalla krigets smältdegel, bör vi protestera mot arvet från kärnvapenkapplöpningen. En grön position kan aldrig vara att kollektiv säkerhet uppnås genom hotet om ömsesidig förintelse.

De gröna måste lobba för att Nato omvandlas till ett forum för ärliga och öppna diskussioner om hur detta kan gå till. Detta är inte en uppmaning till naivitet; det är en uppmaning till modig realism. Genom att trycka på för att alla medlemsstater ska ratificera och följa Icke-spridningsavtalet (NPT), kan villkoren för global säkerhet förändras i grunden. Att förespråka en ”No First Use”-policy vore ett bra första steg.

Att montera ner den rädslans doktrin som har överskuggat global politik i årtionden är en monumental uppgift. Men finns någon rörelse som är bättre skickad att påbörja den?

I Syre skrev Birger Schlaug tidigare en krönika om att han utropade sin tomt till en kärnvapenfri zon. En bra början tycker jag. Men om Sverige nu ändå ska gå med i Nato bör vi ha högre ambitioner än så.