Livskvalitet är individuellt. Och ett värdigt döende för mig behöver inte vara det för dig. Därför borde det vara upp till var och en att bestämma över det egna slutet.

Aldrig har äldrevården engagerat så många som nu under coronakrisen. Plötsligt är gamlas rätt till god vård och värdiga livsslut alla politikers hjärtefråga. Och personer som annars knappt dristar sig till att besöka eller slå en pling till gamla farmor, med anledning av att hon ”ändå inte minns” samtalet efteråt, driver digitala uppror. Agendorna är många.

Det är bra att onödigt lidande politiseras. Såväl äldrevården som döendets praktik förtjänar sin plats som riksintresse; även utan pandemiska virus finns mycket att önska och frågan berör eller kommer beröra de flesta förr eller senare. Problemet är att de högsta rösterna sjunger falskt. Därför bottnar inte heller debatten i ett uppriktigt intresse för hur sjuka och på institutioner placerade äldre verkligen har det under sin sista tid i livet.

I dag kan sjukvården rädda och förlänga liv med åratal. Inte sällan sker det mot individers egen vilja och till priset av långvarigt lidande, skriver läkaren Haider Warraish i sin bok Den moderna döden – hur medicinen ändrade livets slut. Men trots ofrivilligt utdragna och plågsamma livsslut uteblir den demokratiska dialogen om döendets praktik och medicinska praxis i många liberaldemokratiska länder. I polemik med individens fri- och rättigheter genomsyras modern sjukvård istället av ren moralism, kryddat med pseudoargument om rättssäkerhet. (Juridiskt har mänskligheten löst större dilemman).

Som grundskoleelev för tre decennier sedan praktiserade jag ett par veckor inom äldrevården som då kallades för långvården. Den bestod av ett par dystra avdelningar i anslutning till ett lasarett och patienterna var mer döda än levande. Dagarna i ända lyssnade jag till ångestrop och klagosånger, många önskade inget hellre än att dö. Lidandet var så brutalt att jag i åratal efteråt drömde mardrömmar om det jag hört och bevittnat.

I min naivitet trodde jag att äldre numera erbjöds värdigare avslut, vilket motbevisades i vintras när jag dygnet runt under en vecka vakade vid en närståendes dödsbädd på ett boende, kort innan besöksförbuden infördes. På boendet irrade placerade åldringar omkring i korridorerna dag som natt. Vissa letade efter sina hem, sina anhöriga eller ”sig själv,” som en demenssjuk kvinna uttryckte det. Hon fick aldrig besök, utan var bortglömd i dubbel bemärkelse.

Nätterna var värst, med rop på hjälp och ångestfyllda skrik från rummen. Som i en skräckfilm fast värre då nöden aldrig upphörde. Bara två till tre anställda var i tjänst nattetid och dessa stackare ansvarade för fem avdelningar med sammantaget 37 åldringar. Personalomsättningen var hög med nya ansikten varje dygn. Patienterna sederades standardmässigt för att lättare hanteras och långvården framstod som ett paradis jämförelsevis. Då hade personalen åtminstone tid att sitta med en döende människa och hålla hennes hand en stund ibland.

Samtidigt ska vi hålla i minnet att det finns många tillstånd där ingen vård och medicin i världen kan lindra tillräckligt. Haider Warraich som hämtar kunskap från kliniska erfarenheter och vetenskapliga studier menar till och med att det är få förunnat att dö utan plågor. Att både du, din mamma och farmor kommer vara bland dessa få är snudd på osannolikt.

Så låt oss begrunda döden ett slag och bryta alla dess stigman och tabun. Det är ju bara en fråga om när och om hur för oss alla. Att ensam tyna bort som en vilsen skugga i en grå kommunal korridor, eller fastspänd på skavande liggsår i en säng med gallerstängsel, är bara ett par av många ovärdiga men mycket vanliga sätt att dö på.

Själv skulle jag varken vilja dö av en influensa eller i sviterna av Alzheimers sjukdom. Men precis som det förra delvis kan förebyggas genom solidariska och kollektiva åtgärder kan det senare förhindras genom livsslutsdirektiv om dödshjälp.