I tisdags fylldes mitt Facebook-flöde av svarta knutna nävar, hashtaggen black lives matter och ”incheckningar” på den amerikanska ambassaden i Stockholm. För en liten stund kändes det som att hela världen, eller i alla fall hela Sverige, var enade i kampen mot rasism. 

Så var det förstås inte, men det finns flera anledningar till att det kändes så. För det första består min sociala medier-bubbla generellt av engagerade personer med socialt patos och för det andra har det varit en enorm medieuppmärksamhet på protesterna i USA vilket bidrar till att många känner att de vill uttrycka något. Men det är också lättare att kritisera något som pågår långt bort än det som pågår här hemma.

Det vore fel att säga att rasismen i USA är exakt densamma som rasismen i Sverige. USA:s speciella historia gör att de inte riktigt går att jämföra med något annat land. En viktig skillnad är att det på grund av slavhandeln har funnits en stor svart befolkning i USA i flera hundra år. En person kan alltså vara tionde generationens amerikan men ändå bli diskriminerad och ifrågasatt. Men även om kontexten är olika så bär vi i Sverige också på fördomar, och precis som i USA är diskrimineringen strukturell, även här. Även i Sverige blir svarta personer stoppade och kontrollerade av polisen i högre utsträckning än vita. Även i Sverige finns det en schablonbild av framför allt unga mörkhyade killar som ligister. Även i Sverige har personer med mörk hudfärg generellt sett sämre livsvillkor och lever kortare än vita personer.

Både i USA och i Sverige är det viktigt att vi förenar analysen av rasism med en klassanalys. Svarta personer diskrimineras inte bara för att de är svarta utan också för att de, på ett generellt plan, är fattigare än vita. Rasismen och fördomarna mot fattiga liknar varandra såtillvida att båda grundar sig i ett misstänkliggörande och en ovilja hos de som har det bättre ställt att dela med sig av sina privilegier. Såväl nyanlända som personer som lever på försörjningsstöd kan därmed utmålas som ”parasiter”. Ett återkommande mantra både i flyktingdebatten och i debatten om att satsa mer på välfärden är att ”vi har inte råd”.

Det finns en relativt bred konsensus i den offentliga debatten i Sverige om att det är fel att diskriminera personer på grund av deras hudfärg. Men samtidigt är det politiskt accepterat att säga att vi inte har råd att ta emot fler flyktingar, att vi inte ska ge pengar till tiggare eftersom de förmodligen tillhör en organiserad brottslighet och att personer som fått avslag på sin asylansökan ska hållas inlåsta även i fall då de inte begått något brott. Jag har svårt att se att inte det också skulle vara en form av diskriminering som drabbar personer med en annan nationalitet och en annan hudfärg.

En del skulle hävda att det är fel att kalla det här för rasism, att det gör begreppet urvattnat och förflyttar fokus från vad det egentligen handlar om. Kanske finns det en poäng i att särskilja begreppen. En person som inte vill ta emot fler flyktingar behöver ju till exempel inte nödvändigtvis ha något emot att bo granne med en mörkhyad person. Men oavsett vilket begrepp vi väljer att använda så är poängen här att det hänger samman och att vi inte bör acceptera någon form av diskriminering, oavsett om det handlar om hudfärg, nationalitet, kulturella skillnader eller något annat.

Att vara antirasist handlar därför för mig inte bara om att motverka fördomarna på arbetsplatserna, i idrottsföreningarna och i skolorna. Det handlar lika mycket om att tala om solidaritet och om rättigheter, att ifrågasätta den dominerande bilden av att ”vi” ska ha mer rätt till en viss plats bara för att vi råkade födas på den. Tyvärr är det förstnämnda än så länge mycket lättare att få människor att förstå och acceptera än det sistnämnda. Men jag hoppas att alla som nu upprörs över våldet mot svarta personer i USA också börjar fundera över sina egna privilegier och börjar ifrågasätta varför vissa människor ska ha rätt till en större bit av den kaka vi kallar för jorden än andra.