I dag är det Världsmiljödagen. Jag tänker på de smältande isarna i Arktis, på kontinenter av plast som flyter omkring i världshaven, på mikroplasterna som knappt syns – men finns där ändå – på regnskogarna i Amazonas som skövlas och bränns ner och inte minst på våra egna skogar som kalavverkas, utdömda att bli plantage åt monokulturer av barrträd. I det senare fallet är det måhända ännu sorgligare att människor envisas med att också kalla det som sedan växer upp för skog.

Och det är här vi kommer in på några av människans svagheter; oförmågan att sätta stopp, viljan och driften att omvandla och anpassa det vilda så det ska fungera i det vi kallar natur, att skapa och styra och plocka bort och lägga till; det som inte snabbt nog går att omvandla till pengar har inget värde, eftersom det är så framgång räknas. Bättre då att ta bort, rensa ut och ersätta med sånt som kan bli vackra staplar i tillväxtdiagram och ekonomiska rapporter, och som sedan – uttalat eller outtalat – ska fylla ut det själsliga tomrum det skövlade vilda lämnar efter sig.

Men naturen, som för övrigt är temat för årets Världsmiljödag, är inte ett okomplicerat begrepp. När George Monbiot beskriver det engelska landskapet i sin bok Feral – Rewilding the land, sea and human life och diskuterar vad som är ursprunglig natur, det vill säga ”naturen naturen” beskriver han hur vi konstruerar en bild av en ursprunglighet genom att knyta an till och införliva det i ett av människan konstruerat kulturlandskap.

De böljande gröna hedarna med flockar av betande får som är så förknippat med den engelska landsbygden, och som förmedlar en känsla av genuin äkthet, är snarare ett ideal skapat av oss människor. Och att det är detta ideala tillstånd resurser läggs på att till varje pris bevara. ”Resultatet blir bakvänt. Naturvårdarna försöker skydda djur och växter som lever i ett odlingslandskap från förra århundradet, istället för släppa taget och låta naturen ha sin gång”, skriver Monbiot.

Och han går hårt åt den gängse uppfattningen om vad som är naturligt: ”För att bevara det öppna landskapet i högländerna måste man hålla får. Det spelar ingen roll vem du pratar med i de delarna av landet: lantbrukare, regeringstjänstemän eller naturvårdare, alla kommer att säga att svaret är får – vad var frågan nu igen? Om du ifrågasätter deras synsätt kommer de att hävda att fåren behövs för att hålla landskapet öppet. Men hur kan det komma sig att det behövs en idisslare från Mesopotamien för att hålla landskapet i Storbritannien öppet?” (Min översättning.)

Beroende på hur långt tillbaka i tiden vi går när vi ska försöka definiera en genuin naturmiljö har han naturligtvis rätt; får hör ursprungligen inte till naturen i Storbritannien lika lite som de hör till den svenska naturen. Det är vi människor som konstruerat ett landskap där fåren blivit synonyma med naturen av den enkla anledningen att vi haft stort utbyte av dem. Detta har gjort att får, i ett kulturellt perspektiv, inordnats i bilden av det gängse brittiska respektive svenska landskapet. Vi uppfattar dem helt enkelt som omistliga. Och allt handlar om tidsperspektiv – människans tidsperspektiv.

Det här visar på den komplexitet som naturbegreppet omfattar, liksom vad som är skyddsvärt och inte. Och det handlar i grunden om att få syn på sig själv i det som kallas utveckling; vi människor måste se oss själva och med mer objektiva ögon se den påverkan vi har på naturen. Om vi menar allvar när vi säger att vi vill skydda naturen måste vi också vara beredda att dra oss tillbaka, låta naturen utvecklas på egen hand, bli vildare, yvigare; i större utsträckning få rå sig själv. Det är tveksamt om det är förenligt med det ”genomekonomiserade” synsätt som präglar samhället idag.

För att göra naturen mer autonom behöver den ett juridiskt skydd som står upp för de värden vi tillskriver den, men som vi definitivt inte respekterar. Världsmiljödagen till ära står därför en internationell lagstiftning mot ecocid, livsmiljöförstörelse, högst upp på min önskelista.

”Jag vill understryka det egna ansvaret som var och en som idag befinner sig inne i Gaza själv har.”

Citatet är Tobias Billströms, och det påstås handla om regeringens inställning till de svenskar som sitter fast hos familj eller vänner, under Israels bomber.

Det är en motbjudande uppvisning i arrogans. Men det stannar tyvärr inte där. Citatet beskriver egentligen obehagligt väl regeringens politik mot alla som är instängda i världens största utomhusfängelse: Skyll er själva för att ni är födda där.

En miljon i Gaza, 40 procent av befolkningen, är under 40 år. 10 000 rapporteras döda, varav 4000 barn. Den svenska regeringen vill understryka deras eget ansvar för att vara födda på fel plats.

FN kräver ett omedelbart eldupphör. Men Sverige la ner sin röst när frågan skulle avgöras. Medan Macron kräver ett stopp för bombningarna säger Kristersson att han inte vill ”sätta sig till doms”. Skyll er själva, medmänniskor i Gaza.

Enligt WHO har 230 attacker träffat vårdinrättningar. Nästan hälften av sjukhusen är utslagna. Läkare utan Gränser rapporterar att bristen på bränsle och el är en ”dödsdom” för många patienter, ”till exempel spädbarn i kuvöser”. Den svenska regeringen vill understryka spädbarnens eget ansvar.

Man behöver inte ta de starkaste orden i sin mun. Det har andra redan gjort. FN:s expertgrupp skriver i att mot bakgrund av ”uttalanden från israeliska politiska ledare … i kombination med militära ingripanden … finns det risk för folkmord på palestinierna”. Att brott mot krigets lagar pågår är uppenbart för alla som kan se. Men Billström talar om proportionalitet.

Kanske handlar det om vapen. I oktober skrev Billströms Försvarsmakt under ett avtal med det största israeliska vapenföretaget Elbit Systems, nu med kontor i Göteborg. Medan bomberna föll över Gaza lovades 1,7 miljarder skattekronor till Elbit. Bolaget sysslar med drönare och övervakning, huvudsakligen till samma krigsmakt som nu begår folkrättsbrotten. Produkterna de säljer lovas vara ”stridstestade”. Men de som ofrivilligt blir testpersoner måste skylla sig själva.

Den svenska regeringen blundar, och kritiken borde vara öronbedövande. Istället hörs mest kritik mot de som faktiskt säger någonting alls.

Det är som att det införts en ny regel i debatten. Den som säger något om mördandet av palestinier, måste säga allt annat samtidigt. Varför kritiserar du Israels ockupation och bomber, men säger inget om Hamas? Varför kräver du eldupphör, men säger inte samtidigt att gisslan ska friges? Varför pratar du om palestiniernas lidande, men inget om de många bortglömda konflikterna i Afrika?

Jag har lite svårt för det där.

Jag kräver självklart att de som hålls gisslan hos Hamas ska friges. Det finns inte ord nog att fördöma Hamas vedervärdiga terrorattack. Jag håller med alla som säger det. Jag kräver inte ens av dem att säga något annat samtidigt. Vi kan vara oense om annat, men vi är eniga om detta.

På samma sätt kan man kräva ett stopp för bomberna, att inga fler barn i Palestina ska dödas, utan att samtidigt säga något mer.

Att kräva att någon säger allt eller inget, är enbart ett sätt att tysta.

Det kan kännas som ett krav på balans, men det blir ett relativiserande. Hamas terror var terror och fel alldeles oavsett Israels ockupationspolitik. Och på samma sätt är Israels bomber mot civila fel, alldeles oavsett hur Hamas agerar. Palestinas barns överlevnad ska inte vara avhängigt hur männen som styr Hamas resonerar. Den enda rimliga linjen är att vilja upprätthålla mänskliga rättigheter och den internationella rättsordningen, oavsett vem som begår brotten.

En bortsprängd arm, ett raserat hem eller ett förlorat barn känns likadant i en människa, oavsett religion eller medborgarskap. Sorgen och frustrationen kan nyttjas av maktrusiga män, oavsett vilken sida en gräns någon bor på. Ansvaret faller tungt på oss som inte befinner oss mitt i elden och hatet att inte vända bort blicken, inte ge utrymme för rasism mot judar eller muslimer att växa i konfliktens spår, inte släppa på principerna, inte göra det enkelt för oss. Tobias Billström talar gärna om andras ansvar. Men han verkar inte särskilt intresserad av att ta något själv.

Under hösten arbetar vi på tankesmedjan Cogito med fredsfrågan – närmare bestämt om hur vi ska förhålla oss till det stundande svenska Nato-medlemskapet. Det förvånar kanske en del som tror att gröna tankesmedjor bara sysslar med miljöfrågor. Men fredsfrågan har alltid varit central för den gröna rörelsen.

I och med att Turkiet nu verkar släppa på sitt motstånd mot det svenska medlemskapet blir det alltmer sannolikt att även Sverige snart är medlem. Hur ska progressiva partier förhålla sig till det? Bör man kräva ett utträde? Eller försöka påverka Nato? Går det ens att göra som progressiv rörelse?
Bland gröna i länder som redan är med i Nato är det få partier som kräver ett utträde. Strategin har istället varit att försöka påverka alliansen inifrån, oavsett hur man i grunden ser på militäralliansen.

Men för att detta ska lyckas betonar många gröna behovet av bättre samordning mellan progressiva aktörer. Regelbunden samordning, särskilt inför Natos toppmöten och att skapa en gemensam grupp inom Natos parlamentariska församling skulle kunna göra stor skillnad. Just en sådan samordning bidrog exempelvis till att flera Nato-länder stod kvar i sitt motstånd mot Irak-kriget.

Gröna skulle inom ramen för Nato kunna verka för en bredare syn på försvarspolitik som inkluderar mänsklig säkerhet i stort, inte bara att skydda statens gränser. Att lyfta in klimatfrågans påverkan på säkerheten vore en naturlig sådan uppgift och att stärka det civila försvaret.

Ur ett fredsperspektiv vore dock den viktigaste prioriteringen att fortsätta arbetet i en fråga som präglat den gröna rörelsen sedan starten – arbetet för kärnvapennedrustning. Ett sådant arbete skulle skaka om det rådande militära paradigmet i grunden. Om Sverige ändå ska in i Nato, bör man ta chansen att driva frågan framåt.

Den gröna rörelsen, ofta förlöjligad för sin naiva idealism, finner sig här i en fördelaktig position. Genom att förespråka ett kärnvapenfritt Europa förändras villkoren för försvarspolitiken och rörelsen hittar en fråga att samlas kring, som har brett stöd.

Risken att bli utskrattad av de andra är förstås överhängande – det lär bli en frontalkrock med den nakna realismen i global politik. Ändå är det just här de gröna måste placera sin flagga. Ska vi vara med i Nato, en allians smidd i det kalla krigets smältdegel, bör vi protestera mot arvet från kärnvapenkapplöpningen. En grön position kan aldrig vara att kollektiv säkerhet uppnås genom hotet om ömsesidig förintelse.

De gröna måste lobba för att Nato omvandlas till ett forum för ärliga och öppna diskussioner om hur detta kan gå till. Detta är inte en uppmaning till naivitet; det är en uppmaning till modig realism. Genom att trycka på för att alla medlemsstater ska ratificera och följa Icke-spridningsavtalet (NPT), kan villkoren för global säkerhet förändras i grunden. Att förespråka en ”No First Use”-policy vore ett bra första steg.

Att montera ner den rädslans doktrin som har överskuggat global politik i årtionden är en monumental uppgift. Men finns någon rörelse som är bättre skickad att påbörja den?

I Syre skrev Birger Schlaug tidigare en krönika om att han utropade sin tomt till en kärnvapenfri zon. En bra början tycker jag. Men om Sverige nu ändå ska gå med i Nato bör vi ha högre ambitioner än så.