FN:s globala mål, som man har enats om inom ramen för Agenda 2030, utgör en bra färdplan för hur samhället ska utvecklas. Men det gäller att det inte bara blir fina ord utan att politikerna också följer det som står och implementerar det i lagstiftningen, det menar omställaren Bernt Lindberg i Falun.
Enskilda människor har visat hur det är möjligt att ta ett stort ansvar och visa solidaritet i krissituationer. Coronpandemin är förstås ett exempel och många har engagerat sig i klimatkrisen och flyktingfrågan. Men utan politiker och myndigheter är det nästan omöjligt att åstadkomma de stora förändringar som är nödvändiga.
Under två decennier har vi sett hur beslutsfattarna har nonchalerat de svenska miljömålen i regionala och lokala beslut. Målen finns där i de flesta dokument där de ska finnas, men i konflikt med tillväxtmål har de i praktiken alltid fått stå tillbaka. Samma sak med de mer heltäckande hållbarhetsmålen där sociala frågor finns med.
En stor del av svensk lagstiftning bygger på att ekonomin ska expandera, på exploatering av naturresurser – minerallagen och skogsvårdslagen – och aktiebolagslagen som säger att företag ska prioritera vinst till aktieägarna om inte bolagsordningen säger annat. Grundregeln är alltså vinst före omsorg om människor och natur.
För att komma bort från den materialistiska inriktningen vore det klädsamt om lagstiftarna börjar med att gå igenom svenska lagar så att de harmonierar med hållbarhets- och miljömål. Här ingår naturligtvis den sociala hållbarheten. Ska vi må bra måste vi ha en jämlik fördelning av både ekonomiska och andra resurser, ha en bra sjukvård och ekonomiska skyddsnät.
På regional och lokal nivå går det att göra väldigt mycket med samhällsplanering. Men var börja när vi har en situation där vi måste ner till mindre än en fjärdedel av snittsvenskens resursanvändning? Jag ska ta upp några områden som är nödvändiga för vår överlevnad.
Vi människor har utvecklats som en del av livet på jorden och är helt beroende av det. Livet finns i både öppna marker och skogar, i vattendrag och sjöar. Samhället är effektivt när det gäller att ta ut enskilda naturresurser ur åker, skog och sjö men på ett sätt så att de mår allt sämre. Det saknas en helhetssyn på ekosystemen. Det är timmer, massaved, vete och potatis men samtidigt utrotar vi många arter som funnits i hundratusentals år (Mål 15).
Naturmiljöer är viktiga också ur andra perspektiv. Växtlighet binder luftens koldioxid och därför ska vi försöka skapa så mycket grönska som möjligt. I tätorter bidrar grönskan till ett behagligare lokalklimat med jämnare luftfuktighet och mindre blåst. Träd renar luften från bilismens föroreningar (Mål 11 och 13).
I svensk stadsplanering är dock naturen satt på undantag, också som njutningsmedel och som resurs för fysisk och psykisk hälsa. Vi människor behöver kravlösa och vackra naturmiljöer att vistas i på gångavstånd från bostaden. Naturen är en viktig resurs för att ta in barr- och blomdofter, koltrastens sång och solljus som silar ner genom lövverket. För barn kan skogsdungen vara en kreativ miljö där de får använda sin egen fantasi. Att slå vakt om tätortsnära natur kräver en planering där sådana värden kan behöva gå före den stora tätortens expansion av bostäder (Mål 3).
Och så det självklara. När vi bara producerar hälften av våra livsmedel i landet blir det ofelbart en kris i matförsörjningen om importen skärs av. Jordbruksmark måste betraktas som en ändlig resurs som det kan ta tusen år att återbilda. Men Sveriges kommuner asfalterar den gärna, bygger villaområden på den eller stora godsterminaler. Regler om skydd av jordbruksmark finns i bland annat plan- och bygglagen, men vem bryr sig? Det går att komma till skott redan innan vi har hungersnöd (Mål 2).
En annan central fråga är människosynen. Hela samhället är ett exempel på att vi inte är en samling atomer som svävar fritt och bara har rollerna som producenter och konsumenter, vi är gruppvarelser som måste kunna fungera ihop och må bra. Efter andra världskriget drog man slutsatsen att vi måste planera samhällen där vi kan känna samhörighet och solidaritet, arbeta tillsammans, utveckla nya tankar och att hjälpas åt i motgångar. De planeringsmodellerna måste vi hitta tillbaka till (Mål 1, 5, 10, 11, 16).
Vi har en psykisk ohälsa som är en kris i sig, där hälften av alla sjukskrivningar i Sverige beror på psykisk ohälsa. Vi behöver bland annat därför tillbaka till meningsfulla sociala sammanhang (Mål 3).
Detta innebär bland annat att samhället tar ansvar för att sluta bygga trista kategoriområden med småhusområden för sig, flerbostadshus för sig, arbetsplatsområden och service för sig. Det här mönstret ger upphov till segregation, olika inkomstgrupper, etniska grupper och ibland också åldersgrupper som bor för sig utan att behöva träffa oliktänkande. En social bostadspolitik behövs. Viktigt för att ett samhälle ska vara livskraftigt är framför allt de sociala nätverken – föreningslivet, studiecirklarna, träffar på fik och samlingslokaler. Också det ett ansvar kommunerna kan ge förutsättningar för (Mål 5, 16).
Ett lokalsamhälle där vi kan uträtta det mesta av vad vi behöver är bekvämt och trivsamt. Man kan träffa bekanta i vägkorsningen och prata bort en stund på väg till bageriet. Det mesta av kommersiell och offentlig service, arbetsplatser, bostäder, fritidsaktiviteter, kommunikationer och natur finns på gångavstånd. Satsning på lokalsamhället är inte bara en bekvämlighetsfråga, ett lokalsamhälle med mer komplett försörjning är resurssnålt och mycket mer oberoende av omvärlden och motståndskraftigt mot kriser (Mål 11, 13).
Hur samhället byggs är tunga investeringsfrågor. Har man en gång byggt kommunikationsstråk, bostäder och fabriker flyttar man dem inte på kanske hundra år. Därför är den politiska inriktningen på samhällsbyggandet så viktig inför framtiden. Dagens satsning på centrum ger utarmning av periferin. Skolor, vårdinrättningar och ungdomsgårdar läggs ner i landsortens byar liksom apotek, banker och arbetsförmedling. Den politiken är ingen naturlag (Mål 8, 9, 11, 12).
Ovanstående är några exempel på vad politiker och myndigheter kan göra. För att bryta den utveckling mot katastrofer vi ser krävs alltså både lokala, regionala och nationella insatser. Att skapa nya lagar och regler som bidrar till mänsklighetens överlevnad är en lång process som kräver eftertanke. Men ett absolut krav är att våra folkvalda och myndigheter i kommuner och regioner omedelbart börjar följa de FN-konventioner medlemsstaterna åtagit sig att följa, de hållbarhetsmål man enats om i Agenda 2030 och den nationella implementeringen av FN:s regler (Mål 17).
Det är också hög tid att lägga in Agenda 2030 och andra för vår överlevnad viktiga dokument i förutsättningarna för nya planer och projekt. Att så inte har skett med miljömålen på 20 år är en skandal, visst har målen nämnts men de har uppenbarligen inte varit styrande. Som läget är idag – redan före coronaepidemin – börjar också Agenda 2030-målen att halka efter.
Det finns mycket att säga om vad en kommun eller region inte ska göra. Men det är bara den tråkiga början på något kreativt. Låt oss ta de kriser vi är inne i som avstamp för ett annat mer harmoniskt samhälle. Och låt oss inse att det handlar om en kulturell omvälvning – dagens närmast religiösa dyrkan av pengar, prylar och ekonomisk tillväxt måste ersättas med engagemang för mänskligt välbefinnande och en fin levande natur.
