Coronapandemin har gjort att allt fler talar om Sveriges matförsörjning. Hur väl rustade är vi egentligen inför en större kris? Och vad kan vi göra för att bygga upp vår beredskapsförmåga?
”Vår beredskap är god” sa dåvarande statsminister Per-Albin Hansson i ett berömt tal under inledningen av andra världskriget. Han syftade då inte bara på den militära beredskapen utan minst lika mycket på vår förmåga till folkförsörjning, att Sverige på egen hand skulle kunna försörja vår befolkning med nödvändiga livsmedel om det uppstod svårigheter att importera mat.
I dag är det förmodligen få som skulle hävda att vår livsmedelsberedskap är god. Fram till 1960-talet hade vi en målsättning om att vi skulle ha en försörjningsgrad på 90 procent och därefter 80 procent. Men sedan dess har självförsörjningsgraden halverats och i dag hävdas det ofta i olika debatter att vi bara är helt självförsörjande på tre livsmedel: socker, morötter och spannmål.
Avveckling av lager
Efter kalla kriget har vi också avvecklat våra beredskapslager vilket gör att vi inte har stora lager av livsmedel att ta av. En del menar att vi behöver gå tillbaka till tiden med beredskapslager, men Camilla Eriksson (tidigare forskare vid SLU Sveriges lantbruksuniversitet, i dag verksam vid FOI Totalförsvarets forskningsinstitut) som skrivit rapporten Livsmedelsproduktion ur ett beredskapsperspektiv, menar att det är viktigare att tala om hur vi ska kunna upprätthålla matproduktionen i krissituationer.
– Vi har sett exempel på nu under coronapandemin att företag har ställt om och börjat producera handsprit eller skyddsutrustning till vården eftersom de har kompetensen och kapaciteten att göra det, även om det inte gör det till vardags. Det är den typen av lösningar vi behöver, för att vi ska kunna hålla igång produktionen och inte förlita oss på att vi har tänkt ut i förväg precis vilka livsmedel, och hur mycket av dem, som vi kan komma att behöva, säger hon.
Fossilfritt gynnar självförsörjningen
I sin rapport, som hon baserar på intervjuer med ett antal bönder, lyfter hon bland annat att det största problemet inte är den låga självförsörjningsgraden av livsmedel inom jordbruket utan att vi har en väldigt låg inhemsk produktion av insatsmedel som drivmedel, utsäde och foder. Hon menar vidare att en omställning till ett fossilfritt jordbruk, med biodrivmedel istället för diesel, och där vi använder lokalproducerad el och alternativa gödselmedel skulle göra oss mindre sårbara eftersom vi då skulle bli mindre beroende av import.
– Om vi kan ha hela produktionen från jord till bord på en regional eller lokal nivå istället för nationell så blir vi inte lika känsliga för störningar i världshandeln. Men sen är frågan vilken potential vi har att få fram tillräckliga mängder av drivmedel. Jag tror inte att vi kommer kunna fortsätta i samma omfattning som innan, men vi skulle kunna ha tillräckligt för att upprätthålla samhällskritisk produktion. Det går också i linje med vad regeringen redan har beslutat, att vi ska gå mot ett fossilfritt välfärdssamhälle.
Enligt en annan rapport från Livsmedelsverket så skulle vi bara klara oss i 10-12 dagar om all import till Sverige stängdes ner. Men att något sådant skulle hända håller inte Camilla Eriksson för speciellt troligt.
– Det vi har att tillgå i en sådan situation är det som finns i omlopp i dagligvaruhandeln. Det finns inga lager avsedda för en sådan situation och det går inte heller att fortsätta produktionen om man inte får lite tid att förbereda sig. Men det är väldigt extremt att tänka sig att all import skulle stoppas, det har vi faktiskt aldrig varit med om, inte ens under första världskriget.
Matsuveränitet
Torgny Östling är ordförande för Nordbruk, en organisation som jobbar för att skapa förutsättningar för en hållbar matproduktion och som är en del av det globala nätverket La Via Campesina. Även han är kritisk till Sveriges låga självförsörjningsgrad, men han talar hellre om matsuveränitet än om krisberedskap.
– Matsuveränitet handlar inte bara om att ha rätt att odla sin egen basmat utan där ingår också en mängd sociala kriterier. Mänskliga rättigheter, sociala förhållanden och fördelningsproblematik och dessutom riktlinjer för hur man ska förvalta naturresurser. Det handlar inte heller bara om jordbruksmark utan också om skog och hav, berättar han.
Han menar också att vår brist på självförsörjning inte bara är ett problem för Sverige utan också för andra länder eftersom vi genom den globala handeln tar mat från andra länder som kanske skulle behövt den bättre själva.
EU-inträde och storskalighet
Torgny Östling anser att det är en lång rad av politiska beslut som ligger bakom den här utvecklingen, men en viktig del som han lyfter är Sveriges inträde i EU 1995.
– EU har tagit över suveräniteten för hur svenskt jordbruk ska drivas, det styrs helt och hållet från EU i dag, men ansvaret för att vi ska få mat på bordet ligger kvar på svensk basis. Det är en väldigt konstig statsbildning, säger han.
Även Camilla Eriksson lyfter EU-inträdet som en viktig orsak till att den svenska självförsörjningsgraden har minskat. Men hon pekar också på att jordbruksbranschen har blivit mer storskalig och specialiserad, en utveckling som har pågått under hela 1900-talet.
– Vi kan ta Arla som exempel, de har valt att lägga mycket av sin ostproduktion i Danmark. När vi har den typen av stora aktörer så får det konsekvenser, vår självförsörjningsgrad av ost minskar drastiskt. Men samtidigt är det svårt att bara titta på de här siffrorna och se vad som egentligen ligger bakom, har vi tillräckligt mycket mjölkråvara i Sverige för att vi skulle kunna producera ost i ett annat läge? säger hon och fortsätter:
– Vi har en globalt integrerad livsmedelshandeln och då blir bredden av produkter från Sverige inte lika stor som den var tidigare.
Beroende av handel – bra eller dåligt?
Nyligen anordnade Miljöpartiet ett seminarium om hur den svenska självförsörjningsförmågan kan öka, där bland annat jordbruksjournalisten Ann-Helen Meyer Von Bremen deltog. Även hon lyfter storskaligheten som problematisk.
”En tomatodlare i Trelleborg odlar mer än hälften av alla svenska tomater. Koncentrationen till allt större gårdar ökar sårbarheten”, säger hon i seminariet.
Hon pekar också på att det faktiskt står i den svenska livsmedelsstrategin att sårbarheten i livsmedelskedjan ska minska, men att man inte skriver hur det ska gå till. Samtidigt säger samma strategi att livsmedelsexporten ska fördubblas till år 2030, något som Ann-Helen Meyer Von Bremen menar snarare skulle göra oss mer sårbara eftersom länder som är beroende av import eller export brukar ha svårare att återhämta sig efter kriser.
En allt för protektionistiskt hållning när det gäller livsmedel kan dock också leda till problem, det menar till exempel Patrik Strömer, näringspolitisk expert på Livsmedelsföretagen, som också deltog i seminariet. Som exempel lyfter han torkan 2018 som gjorde att det uppstod en spannmålsbrist i Sverige, men att vi klarade oss väl tack vare handel med andra länder. Istället för självförsörjning, som han menar är ett utdaterat begrepp, tycker han att vi borde prata om försörjningsförmåga – alltså hur vi genom exempelvis handel kan se till att vi har en god livsmedelsförsörjning.
Arbetskraften
Torgny Östling tror att det finns gott om personer i Sverige som skulle kunna tänka sig att jobba inom jordbruksbranschen, men menar att det saknas ekonomiska förutsättningar i dag.
– Man kan inte ge någon råd att satsa på ett jordbruk där man måste ta lån på 20-30 miljoner för att driva en gård i det system som finns i dag. Det enda man möjligen kan rekommendera är att försiktigt satsa på grönsaksodling eller liknande. Där är inte investeringskostnaderna så stora som för djurgårdar, men mark är svårt att få tag i. Börja i liten skala med produktion men lär dig för guds skull att se på den politiska situationen, för du löser inte jordbrukets problem hemma på gården. Jordbrukets problem är politiska och då måste man jobba med politik för att förändra villkoren.
En fråga som har akualiserats under coronakrisen är också vårt beroende av utländsk arbetskraft, framförallt när det gäller bärplockning och trädgårdsbranschen, det vill säga frukt och grönsaker. Ett tag såg det ut som att många bärföretag skulle få svårt med plockningen i år på grund av inreseförbudet, men regeringen har nu beslutat att säsongsarbetare inom jordbruket ska undantas från förbudet.
– Det här att många länder stänger sina gränser nu, det tycker jag har varit den mest överraskande och omskakande effekten av corona. Den frågan har inte varit så aktuell i beredskapssammanhang tidigare eftersom vi inte har trott att det skulle hända, men det är absolut något vi måste börja ha planering för framåt nu, säger Camilla Eriksson.
Hon tycker det är positivt att regeringen nu har klassat jordbruksarbetare som samhällsviktiga, vilket innebär att de ska få tillstånd att resa in i Sverige, men är tveksam till om det är tillräckligt.
– På lång sikt vet jag inte om det är möjligt att få människor i Sverige att verkligen vilja ta de här jobben? De signaler vi får från branschen är att det är helt orealistiskt, säger hon.
Statliga incitament
För att vi ska få en långsiktigt hållbar matproduktion i Sverige, och bygga upp vår självförsörjningsförmåga, tror Camilla Eriksson att det behövs starkare incitament från statligt håll.
– Att vi kan producera mycket mer tror jag är en självklarhet om vi stimulerar jordbruket på olika sätt. Men att bara ha en hög produktion under normala förhållanden är inte en tillräcklig beredskapspolitik utan vi behöver ha beredskapen att upprätthålla det även under en kris. Jag tror på korta varukedjor och att minimera beroendet av import. Men där behöver näringslivet vara med på banan och vilja göra den här omställningen. Även om staten ger stöd så är det ändå näringslivet som måste vilja göra förändringen, det går inte att tvinga fram vad som helst.
Vilka incitament skulle det kunna handla om?
– Något som man använde under totalförsvarstiden var kontrakt med företagen att vidta olika åtgärder, det kunde till exempel vara att ha lager. De kallades för K-företag – kris- och krigsviktiga företag – och fanns fram till slutet av 90-talet. Man behöver inte ha exakt samma lösning men det finns potential att använda samma tankesätt. Att man ingår avtal med företagen så att de dels har en planering för hur man ska hantera olika situaitoner och att man får ersättning för de merkostnader som uppstår.
Torgny Östling hoppas att coronapandemin ska bli en väckarklocka och att fler ska inse behovet av matsuveränitet och självförsörjning.
– Vi hade en väldigt bra chans nu, om folk bara hade fattat fort nog att det kan bli kris i mat redan till hösten. Hade vi varit lite mer förberedda så skulle vi sett till att sätta mycket potatis nu till exempel. Man skulle också ha sett till så att unga och arbetslösa får komma ut på gårdarna och bryta upp marken som ligger i träda. Men nu är det snart försent att sätta potatis och så fröer, säger han och fortsätter:
– I Sverige tror vi alltid att det är andra som ska lösa det här. Men det är vårt ansvar nu som alltid. Skillnaden är att nu syns det väldigt tydligt att ansvaret för vår försörjning är vårt och ingen annans. Utan jordbruk har vi ingen civil beredskap.
