Av en märklig slump läser jag ut Matilda Gustavssons fantastiska och mycket obehagliga bok Klubben bara några ögonblick innan jag får reda på att poeten Kristina Lugn avlidit. Blott en kort stund har förflutit sedan jag läst Lugns egna ord citeras: ”Jag röker, ni dör.”

Det är inte länge sedan vi översvämmades av artiklar och reportage om övergrepp på kvinnor, om kulturprofilen och om Svenska Akademien. Me Too-rörelsen var på det som brukar kallas ”allas läppar” och äntligen pratades det om det som alla uppenbarligen visste. Det strukturella könsförtrycket och det som är det mest skrämmande med Gustavssons bok är just detta. Blundandet inför det som inte var enskilda händelser utan kutym.

Så småningom falnade intresset och Greta Thunberg äntrade scenen med sina uppmaningar om att vi måste rädda världen undan en förestående katastrof. För en tid hyllade alla henne. Från skolelever till påven och Barack Obama. Ja, somliga tyckte till och med att hon skulle få Nobels fredpris.

Thunbergs energi och engagemang var – och är förmodar jag – imponerade. Ett bevis på att alla kan göra något, även om alla givetvis inte orkar lika mycket som hon. Nu var naturen, planeten och miljön det allra viktigaste och det man pratade om. Många var de möten med maktens potentater där Thunberg syntes och den stora massan applåderade. Så kom pandemin…

I morgontidningen (DN 10/5) läser jag en alldeles lysande krönika av Björn Wiman där han bland annat skriver att media måste kunna hantera flera kriser samtidigt. Ja, det är ju uppenbart att de inte kan det. Flockmentaliteten hos journalisterna är så graverande att den också blir generande. Förutom att ett tema ständigt tillåts dominera hinner man inte med de viktiga följdfrågorna eller analyserna ur andra och bredare perspektiv. Varför ställs det till exempel så få frågor om utebliven global solidaritet? Vi stänger skidliftar, men förmår inte upphöra med vapenexport till krigförande diktaturer för att nämna ett riktigt sorgligt exempel.

Tyvärr går samma tunnelseende igen hos beslutsfattarna som när de nu sprider miljarder för att öka produktionen, som vore de monopolpengar i ett sällskapsspel. Staten trycker upp obligationer som Riksbanken och pensionsfonderna i första hand köper. Så skapas mer ekonomiska resurser att förbruka de jordens tillgångar som inte går att öka lika lätt och ansvarslöst.
Pliktskyldigast sägs det något om grön omställning, men det är företagen som ska räddas. Tillväxten och konsumtionen. Det som nyss skulle bromsas får plötsligt miljarder för att kunna fortsätta öka när vi är tillbaka i vårt livsfarliga ”normala” igen.

”Efter ett kraftigt uppsving under de senaste åren har rapporteringen kring klimatfrågan i världens medier gått ned med 30 procent från mars till april i år, vilket förstärker en utveckling som inleddes redan i januari när coronaviruset började spridas över världen”, skriver Björn Wiman.

Då kom det ändå rapporter för bara några dagar sedan om att koldioxidhalten i atmosfären var den högsta på tre miljoner år. Ja, precis, tre miljoner år!

Och någon vecka före detta fick vi veta att risken är påtaglig för att vi kommer att ha tre miljarder klimatflyktingar om 50 år, ifall temperaturen på vår planet fortsätter att stiga.

Båda dessa för framtiden på vår jord ödesdigra nyheter tycks dock väga lätt jämfört med oron för att vi inte kommer att kunna göra någon utlandssemester i sommar eller att det är så hemskt att vi har tråkigt.

Denna morgon tar jag Björn Wiman i handen och ropar så högt jag kan: Vi måste se helheten! Vi måste minnas det som nyss var! Vi måste tänka igenom människans roll i världen och se saker ur nya perspektiv. Reflektera.

Jämställdheten som diskuterades så mycket för ett par år sedan är lika viktig nu. Tillsammans med all rättvisa för den delen. Mellan kulturer. Mellan könen. Mellan olika nationaliteter…

Anders Tegnell är nog bra, men det måste finnas plats på samma estrad samtidigt för Greta Thunberg. Eller Matilda Gustavsson för den delen. Hotet mot vår planet har inte avstannat. tvärtom finns det mörka krafter som utnyttjar att strålkastarljuset nu bytt plats. Och så freden. Under 2019 ökade de militära utgifterna igen. Sverige är en del av detta och det kan inte få fortsätta så.

Det är tid för eftertanke och vi måste förena de goda krafterna istället för att ständigt ställa dem mot varandra. Annars finns risken att folk snart ställs mot folk igen och att vi och dom-resonemanget blir det ”normala” istället för det undantag det bör vara.