När potatisuppropet startade på torget i Söderhamn på påskafton den 11 april i år knöt det an till de mat- och potatiskravaller som ägde rum i Sverige för lite mer än hundra år sedan. Då, 1917, var det världskrig och dyrtider och många fick gå hungriga. Och det var ofta kvinnorna som tog initiativ till de protester som följde.

Först ut var två hundra kvinnor i Söderhamn som den 11 april 1917 marscherade in till torget för att protestera mot bristen på mat. Att det är omställaren Anders Persson och föreningen Närjord i Söderhamn som tillsammans med bland andra Omställningsnätverket lite drygt hundra år senare tar initiativ till ett potatisupprop, inte uppror, är kanske därför inte så konstigt.

Potatis är på många sätt en fantastisk gröda. Och kanske är det just därför den får representera kampanjens bakomliggande budskap, nämligen att den svenska självförsörjningsgraden minskat med åren och därför behöver stärkas. Vi har under ett antal decennier förlitat oss på en global just-in-time-ekonomi som gjort det möjligt att när som helst inom loppet av dagar få tag på nästan vilka råvaror som helst. Och visst, det har fungerat hittills. Men om vi skrapar på ytan och tittar efter varför det har fungerat så ser vi att det i mångt och mycket handlar om att vi har haft billiga fossila drivmedel som gjort det möjligt att frakta varor kors och tvärs över världen. Och det har minst sagt tärt hårt på Moder jord.

I ett omställt samhälle kommer vi inte att kunna fortsätta på det sättet, därför handlar potatisuppropet om mycket mer än om att sätta potatis för att undanröja en annalkande nationell matbrist. I grunden handlar det om resiliens. Vi kommer inte att kunna transportera råvaror på samma sätt som idag. Och vi behöver mat. Vi måste därför producera mer av de livsmedel vi behöver lokalt och regionalt, och när det gäller produktionen av mat måste vi bättre ta vara på de möjligheter som finns att odla traditionella grödor här i Sverige.

Lika mycket som potatisuppropet manar till att handgripligen gå ut och sätta potatis, lika mycket handlar det om att få människor att se de ohållbara sambanden i den fossilintensiva livsmedelsproduktion vi har idag och börja fundera på varifrån maten kommer, vem det är som odlar den och på vilket sätt och under vilka förutsättningar den produceras.

Vill vi på allvar bygga ett samhälle som står emot kriser måste vi ta kontroll över maten och matproduktionen i större utsträckning. Svenskarna är ett odlande folk. Det vittnar inte minst trädgårdsintresset och kolonirörelsen om. Även många av de nya svenskar som kommit till Sverige har med sig kunskaper om odling och matproduktion. Intresset för mat och mathantverk är stort. Många småskaliga matproducenter vill förädla och sälja produkter av närproducerade ekologiska råvaror av hög kvalitet, något som också konsumenterna i allt högre grad uppskattar och efterfrågar.

Mycket talar för att det allt större intresset för odling, självförsörjning och omställning kan bidra till att den svenska självförsörjningsgraden ökar. Tillsammans med en större insikt om hur viktigt det är att skydda och bevara biologisk mångfald, omistliga naturmiljöer och habitat, och den växande miljörörelsens krav på radikala klimatåtgärder kan vi komma en bra bit på väg.

Men trots att omställningsrörelsen består av människor som är vana vid att ta ett stort eget ansvar för att hitta lösningar behövs ett omställningsstöd för att göra den förändring vi står inför möjlig. Det handlar om att förändra regelverk som är ett resultat av den stordriftstanke som präglat det svenska jordbruket under lång tid. Men också om att skapa förutsättningar som visar på en tydlig vilja att låta människor lyckas när de vill bidra till att ställa om samhället. Här skulle en förändrad syn på arbete vara välkommen, liksom införandet av en generell ekonomisk grundtrygghet som gör att fler har möjlighet att vara delaktiga i ett samhällsbygge som måste handla mer om att vara och leva än om att producera och konsumera.

”Jag vill understryka det egna ansvaret som var och en som idag befinner sig inne i Gaza själv har.”

Citatet är Tobias Billströms, och det påstås handla om regeringens inställning till de svenskar som sitter fast hos familj eller vänner, under Israels bomber.

Det är en motbjudande uppvisning i arrogans. Men det stannar tyvärr inte där. Citatet beskriver egentligen obehagligt väl regeringens politik mot alla som är instängda i världens största utomhusfängelse: Skyll er själva för att ni är födda där.

En miljon i Gaza, 40 procent av befolkningen, är under 40 år. 10 000 rapporteras döda, varav 4000 barn. Den svenska regeringen vill understryka deras eget ansvar för att vara födda på fel plats.

FN kräver ett omedelbart eldupphör. Men Sverige la ner sin röst när frågan skulle avgöras. Medan Macron kräver ett stopp för bombningarna säger Kristersson att han inte vill ”sätta sig till doms”. Skyll er själva, medmänniskor i Gaza.

Enligt WHO har 230 attacker träffat vårdinrättningar. Nästan hälften av sjukhusen är utslagna. Läkare utan Gränser rapporterar att bristen på bränsle och el är en ”dödsdom” för många patienter, ”till exempel spädbarn i kuvöser”. Den svenska regeringen vill understryka spädbarnens eget ansvar.

Man behöver inte ta de starkaste orden i sin mun. Det har andra redan gjort. FN:s expertgrupp skriver i att mot bakgrund av ”uttalanden från israeliska politiska ledare … i kombination med militära ingripanden … finns det risk för folkmord på palestinierna”. Att brott mot krigets lagar pågår är uppenbart för alla som kan se. Men Billström talar om proportionalitet.

Kanske handlar det om vapen. I oktober skrev Billströms Försvarsmakt under ett avtal med det största israeliska vapenföretaget Elbit Systems, nu med kontor i Göteborg. Medan bomberna föll över Gaza lovades 1,7 miljarder skattekronor till Elbit. Bolaget sysslar med drönare och övervakning, huvudsakligen till samma krigsmakt som nu begår folkrättsbrotten. Produkterna de säljer lovas vara ”stridstestade”. Men de som ofrivilligt blir testpersoner måste skylla sig själva.

Den svenska regeringen blundar, och kritiken borde vara öronbedövande. Istället hörs mest kritik mot de som faktiskt säger någonting alls.

Det är som att det införts en ny regel i debatten. Den som säger något om mördandet av palestinier, måste säga allt annat samtidigt. Varför kritiserar du Israels ockupation och bomber, men säger inget om Hamas? Varför kräver du eldupphör, men säger inte samtidigt att gisslan ska friges? Varför pratar du om palestiniernas lidande, men inget om de många bortglömda konflikterna i Afrika?

Jag har lite svårt för det där.

Jag kräver självklart att de som hålls gisslan hos Hamas ska friges. Det finns inte ord nog att fördöma Hamas vedervärdiga terrorattack. Jag håller med alla som säger det. Jag kräver inte ens av dem att säga något annat samtidigt. Vi kan vara oense om annat, men vi är eniga om detta.

På samma sätt kan man kräva ett stopp för bomberna, att inga fler barn i Palestina ska dödas, utan att samtidigt säga något mer.

Att kräva att någon säger allt eller inget, är enbart ett sätt att tysta.

Det kan kännas som ett krav på balans, men det blir ett relativiserande. Hamas terror var terror och fel alldeles oavsett Israels ockupationspolitik. Och på samma sätt är Israels bomber mot civila fel, alldeles oavsett hur Hamas agerar. Palestinas barns överlevnad ska inte vara avhängigt hur männen som styr Hamas resonerar. Den enda rimliga linjen är att vilja upprätthålla mänskliga rättigheter och den internationella rättsordningen, oavsett vem som begår brotten.

En bortsprängd arm, ett raserat hem eller ett förlorat barn känns likadant i en människa, oavsett religion eller medborgarskap. Sorgen och frustrationen kan nyttjas av maktrusiga män, oavsett vilken sida en gräns någon bor på. Ansvaret faller tungt på oss som inte befinner oss mitt i elden och hatet att inte vända bort blicken, inte ge utrymme för rasism mot judar eller muslimer att växa i konfliktens spår, inte släppa på principerna, inte göra det enkelt för oss. Tobias Billström talar gärna om andras ansvar. Men han verkar inte särskilt intresserad av att ta något själv.

Under hösten arbetar vi på tankesmedjan Cogito med fredsfrågan – närmare bestämt om hur vi ska förhålla oss till det stundande svenska Nato-medlemskapet. Det förvånar kanske en del som tror att gröna tankesmedjor bara sysslar med miljöfrågor. Men fredsfrågan har alltid varit central för den gröna rörelsen.

I och med att Turkiet nu verkar släppa på sitt motstånd mot det svenska medlemskapet blir det alltmer sannolikt att även Sverige snart är medlem. Hur ska progressiva partier förhålla sig till det? Bör man kräva ett utträde? Eller försöka påverka Nato? Går det ens att göra som progressiv rörelse?
Bland gröna i länder som redan är med i Nato är det få partier som kräver ett utträde. Strategin har istället varit att försöka påverka alliansen inifrån, oavsett hur man i grunden ser på militäralliansen.

Men för att detta ska lyckas betonar många gröna behovet av bättre samordning mellan progressiva aktörer. Regelbunden samordning, särskilt inför Natos toppmöten och att skapa en gemensam grupp inom Natos parlamentariska församling skulle kunna göra stor skillnad. Just en sådan samordning bidrog exempelvis till att flera Nato-länder stod kvar i sitt motstånd mot Irak-kriget.

Gröna skulle inom ramen för Nato kunna verka för en bredare syn på försvarspolitik som inkluderar mänsklig säkerhet i stort, inte bara att skydda statens gränser. Att lyfta in klimatfrågans påverkan på säkerheten vore en naturlig sådan uppgift och att stärka det civila försvaret.

Ur ett fredsperspektiv vore dock den viktigaste prioriteringen att fortsätta arbetet i en fråga som präglat den gröna rörelsen sedan starten – arbetet för kärnvapennedrustning. Ett sådant arbete skulle skaka om det rådande militära paradigmet i grunden. Om Sverige ändå ska in i Nato, bör man ta chansen att driva frågan framåt.

Den gröna rörelsen, ofta förlöjligad för sin naiva idealism, finner sig här i en fördelaktig position. Genom att förespråka ett kärnvapenfritt Europa förändras villkoren för försvarspolitiken och rörelsen hittar en fråga att samlas kring, som har brett stöd.

Risken att bli utskrattad av de andra är förstås överhängande – det lär bli en frontalkrock med den nakna realismen i global politik. Ändå är det just här de gröna måste placera sin flagga. Ska vi vara med i Nato, en allians smidd i det kalla krigets smältdegel, bör vi protestera mot arvet från kärnvapenkapplöpningen. En grön position kan aldrig vara att kollektiv säkerhet uppnås genom hotet om ömsesidig förintelse.

De gröna måste lobba för att Nato omvandlas till ett forum för ärliga och öppna diskussioner om hur detta kan gå till. Detta är inte en uppmaning till naivitet; det är en uppmaning till modig realism. Genom att trycka på för att alla medlemsstater ska ratificera och följa Icke-spridningsavtalet (NPT), kan villkoren för global säkerhet förändras i grunden. Att förespråka en ”No First Use”-policy vore ett bra första steg.

Att montera ner den rädslans doktrin som har överskuggat global politik i årtionden är en monumental uppgift. Men finns någon rörelse som är bättre skickad att påbörja den?

I Syre skrev Birger Schlaug tidigare en krönika om att han utropade sin tomt till en kärnvapenfri zon. En bra början tycker jag. Men om Sverige nu ändå ska gå med i Nato bör vi ha högre ambitioner än så.