När potatisuppropet startade på torget i Söderhamn på påskafton den 11 april i år knöt det an till de mat- och potatiskravaller som ägde rum i Sverige för lite mer än hundra år sedan. Då, 1917, var det världskrig och dyrtider och många fick gå hungriga. Och det var ofta kvinnorna som tog initiativ till de protester som följde.
Först ut var två hundra kvinnor i Söderhamn som den 11 april 1917 marscherade in till torget för att protestera mot bristen på mat. Att det är omställaren Anders Persson och föreningen Närjord i Söderhamn som tillsammans med bland andra Omställningsnätverket lite drygt hundra år senare tar initiativ till ett potatisupprop, inte uppror, är kanske därför inte så konstigt.
Potatis är på många sätt en fantastisk gröda. Och kanske är det just därför den får representera kampanjens bakomliggande budskap, nämligen att den svenska självförsörjningsgraden minskat med åren och därför behöver stärkas. Vi har under ett antal decennier förlitat oss på en global just-in-time-ekonomi som gjort det möjligt att när som helst inom loppet av dagar få tag på nästan vilka råvaror som helst. Och visst, det har fungerat hittills. Men om vi skrapar på ytan och tittar efter varför det har fungerat så ser vi att det i mångt och mycket handlar om att vi har haft billiga fossila drivmedel som gjort det möjligt att frakta varor kors och tvärs över världen. Och det har minst sagt tärt hårt på Moder jord.
I ett omställt samhälle kommer vi inte att kunna fortsätta på det sättet, därför handlar potatisuppropet om mycket mer än om att sätta potatis för att undanröja en annalkande nationell matbrist. I grunden handlar det om resiliens. Vi kommer inte att kunna transportera råvaror på samma sätt som idag. Och vi behöver mat. Vi måste därför producera mer av de livsmedel vi behöver lokalt och regionalt, och när det gäller produktionen av mat måste vi bättre ta vara på de möjligheter som finns att odla traditionella grödor här i Sverige.
Lika mycket som potatisuppropet manar till att handgripligen gå ut och sätta potatis, lika mycket handlar det om att få människor att se de ohållbara sambanden i den fossilintensiva livsmedelsproduktion vi har idag och börja fundera på varifrån maten kommer, vem det är som odlar den och på vilket sätt och under vilka förutsättningar den produceras.
Vill vi på allvar bygga ett samhälle som står emot kriser måste vi ta kontroll över maten och matproduktionen i större utsträckning. Svenskarna är ett odlande folk. Det vittnar inte minst trädgårdsintresset och kolonirörelsen om. Även många av de nya svenskar som kommit till Sverige har med sig kunskaper om odling och matproduktion. Intresset för mat och mathantverk är stort. Många småskaliga matproducenter vill förädla och sälja produkter av närproducerade ekologiska råvaror av hög kvalitet, något som också konsumenterna i allt högre grad uppskattar och efterfrågar.
Mycket talar för att det allt större intresset för odling, självförsörjning och omställning kan bidra till att den svenska självförsörjningsgraden ökar. Tillsammans med en större insikt om hur viktigt det är att skydda och bevara biologisk mångfald, omistliga naturmiljöer och habitat, och den växande miljörörelsens krav på radikala klimatåtgärder kan vi komma en bra bit på väg.
Men trots att omställningsrörelsen består av människor som är vana vid att ta ett stort eget ansvar för att hitta lösningar behövs ett omställningsstöd för att göra den förändring vi står inför möjlig. Det handlar om att förändra regelverk som är ett resultat av den stordriftstanke som präglat det svenska jordbruket under lång tid. Men också om att skapa förutsättningar som visar på en tydlig vilja att låta människor lyckas när de vill bidra till att ställa om samhället. Här skulle en förändrad syn på arbete vara välkommen, liksom införandet av en generell ekonomisk grundtrygghet som gör att fler har möjlighet att vara delaktiga i ett samhällsbygge som måste handla mer om att vara och leva än om att producera och konsumera.
För alla människor där ute som i dessa Corona-tider hjälper varann att göra världen lite bättre!
För att skövlingen av regnskog fortsätter i Amazonas och inte bara hotar växt- och djurliv, utan också de urfolk som lever där
