Energi · Recension

Förenklad bild av svensk asylpolitik i ny antologi

Den nya antologin Europe and the refugee response ger en något förenklad bild av svensk asylpolitik, anser Valdemar Möller.

Nyligen släpptes en forskningsantologi på engelska med titeln Europe and the Refugee Response: A Crisis of Values? där forskare från olika europeiska länder diskuterar hur länderna reagerade på flyktingsituationen under hösten 2015. Jag kommer här att koncentrera mig på de två kapitel som berör Sveriges agerande, Det första är skrivet av Robert Scaramuzzino (sociolog vid Lunds universitet) och Brigitte Suter (forskare inom migration och etniska relationer vid Malmö universitet) och handlar om hur några av civilsamhällets organisationer påverkades av flyktingkrisen och om deras inställningar i flyktingfrågor på något sätt har ändrats. Forskarna analyserar detta genom att lyfta fram några av organisationernas svar på olika remisser. Det andra är skrivet av Christian Fernández (forskare i statsvetenskap och globala studier vid Malmö universitet) och handlar om hur migrationspolitiken och de svenska partiernas syn på migration har förändrats efter 2015.

Tillsammans ger kapitlen en ganska bra bild av hur den migrationspolitiska diskursen har förändrats. Det som framförallt är värt att notera är att medan de flesta politiska partierna svängt efter krisen 2015 så verkar civilsamhällets organisationer stå stadigt. Det gäller i alla fall för de fem organisationer som forskarna har tittat närmare på, närmare bestämt Röda korset, Rädda barnen, Sveriges kvinnolobby, Samarbetsorgan för etniska organisationer i Sverige (SIOS) och Sveriges kristna råd.

Som exempel så ställde sig alla de nämnda organisationerna negativa till det lagförslag som kom 2009 om ökade krav på att flyktingar ska kunna försörja sina familjemedlemmar för att familjeåterförening ska vara möjlig (och att detta skulle vara ett sätt att gynna integrationen). SIOS skrev i sitt remissvar att det inte behövs några starka incitament för att flyktingar ska vilja integrera sig och Röda korset menade att familjeåterförening i själva verket är en förutsättning för en lyckad integration. Ett annat lagförslag som författarna tittat på är från efter flyktingkrisen, närmare bestämt 2016, och även detta handlar om begränsade möjligheter till uppehållstillstånd. Också här var de av organsationerna som svarade på remissen (Röda korset, Rädda barnen och Sveriges kristna råd) mycket negativa. Röda korset menade exempelvis att förslaget skulle öka fördomarna och stigmatiseringen. De vände sig även emot bristen på solidaritet och att flyktingarna presenterades som ”problemet” i lagförslaget.

Enligt författarna så är kanske den största förändringen som skett inom civilsamhället att organisationerna, i takt med att åtstramningarna har ökat, har vågat bli mer radikala och mer öppet kritiska mot regeringen. Men värderingsmässigt tycks de inte ha förändrats särskilt mycket.

Annat är det med partierna. Christian Fernández gör i sitt kapitel en stor poäng av att Sverige under lång tid har varit ett väldigt öppet och kosmopolitiskt land, och att detta också varit en viktig del av vår självbild. Men 2015 hände något. Efter presskonferensen den 24 november infördes gränskontroller som kraftigt begränsade möjligheterna att komma in i Sverige, permanenta uppehållstillstånd ersattes i hög utsträckning av tillfälliga och möjligheterna till skydd och familjeåterförening hamnade på EU:s miniminivå.

Fernández diskuterar om det var verkligheten eller de politiska värderingarna som förändrades den där hösten 2015 och kommer till slutsatsen att det var båda delarna, men att verkligheten förändrades innan det skedde ett värderingsmässigt skifte. I början av hösten kunde Stefan Löfven säga ”mitt Europa bygger inga murar”, men efter att flera myndigheter rapporterat om en extremt hög arbetsbörda och alltfler började ifrågasätta Sveriges öppenhet ändrades successivt också regeringens inställning. Fernández menar att de som hävdar att regeringen utnyttjade krisen för en åtstramning som de länge velat göra missar de investeringar som både Socialdemokraterna och andra partier gjort i värden som öppenhet, humanism och tolerans och att invandring i den svenska debatten återkommande har lyfts fram som ett ”win-win”-koncept.

Jag tycker att Fernández har vissa poänger, men jag skulle samtidigt säga att den bild han målar upp av Sverige som ett oerhört öppet, solidariskt och kosmopolitiskt land före 2015 också har sina brister. Till exempel nämns väldigt lite om att det inom såväl Socialdemokraterna som Moderaterna funnits en stark skepsis mot hög invandring under flera decennier. Han menar även att ett ord som ”volymer” var otänkbart att använda om flyktingar för alla utom SD före flyktingkrisen men bortser då helt från att tidigare migrationsministern Tobias Billström använde just detta begrepp i flera intervjuer.

”Man kan argumentera för att den svenska flyktingkrisen började redan på sensommaren 2014”, skriver Fernández och berättar om det tal som dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt höll då och som i efterhand har blivit mest känt för formuleringen om att vi måste ”öppna våra hjärtan”. Det som var unikt med det här talet, menar Fernández, var att Reinfeldt inte förnekade att ett stort flyktingmottagande sker till ett högt ekonomiskt pris, men han menade samtidigt att det var värt det priset och att vi på lång sikt också skulle tjäna på det. Detta skapade en spricka inom Moderaterna, en spricka som i och för sig redan hade börjat bildas med Sverigedemokraternas intåg på den politiska scenen, men som ökade på grund av Reinfeldts tal. Här tycker jag att Fernández är inne på något intressant, liksom när han skriver om ”det progressiva dilemmat” – idén om att humanitära migrationslagar är svåra att förena med en generös social välfärd. Sverige har tidigare, menar Fernández, förnekat att det finns en sådan intressekonflikt, men på senare år har allt fler röster höjts om att vi måste välja det ena eller andra.

Sammanfattningsvis finns det många intressanta spår i Fernández kapitel, som säkert skulle räcka till en egen bok, men han missar också flera viktiga aspekter. I Robert Scaramuzzinos och Brigitte Suters kapitel är problemet snarare att underlaget är för litet (de har totalt tittat på hur fem olika organisationer har svarat, eller låtit bli att svara, på fyra olika remisser) för att kunna säga något generellt om civilsamhällets förändring. Kanske hade det varit intressantare att gå djupare in på hur en organisation, till exempel Röda korset, har förändrats och kanske också titta bredare än bara på remissvar. Men båda kapitlen väcker många tankar och som introduktion till svensk migrationspolitik är de ändå väl värda att läsa.

Om boken:

Titel: Europe and the refugee response: A crisis of value?
Redaktörer: Elzbieta M. Gozdziak, Izabella Main och Brigitte Suter
Utgiven av: Routledge Studies in Development, Mobilities and Migration