Krönika

Alltid åtgärder – aldrig visioner

Jag tycker att regeringen behandlar vårt land och vår planet som en gammal bil som snart ska skrotas. Det är ingen idé att göra något ordentligt. Allt är ändå över.

Tankarna kommer till mig denna morgon när mitt sinne fylls av en svårsmält blandning av ymnigt snöfall och nyheten att förtroendet för statsministern ökar kraftigt. Jag tycker det är obegripligt. Förtroendet för statsministern alltså. Vädersituationen förstår jag hjälpligt genom att betrakta inkommande lågtryck och deras effekter.

Döljer det sig månne några visioner under snötäcket? Foto: Stefan Strömberg
Döljer det sig månne några visioner under snötäcket? Foto: Stefan Strömberg. 

Är ideologin död? Är det förbjudet med visioner? Jag är naturligtvis medveten om att den pågående pandemin kräver snabba åtgärder ibland, som inte grundas i något annat än att klara en svår situation. Men varken Sverige eller världen är ett nedslitet fordon som man kan trimma och laga lite hur som helst, med lättsamt godtycke.

Det närmaste en framtidsvision jag har hört den senaste tiden är när finansministern sa att vi ska vara redo att rivstarta ekonomin när krisen är över.

Rivstarta? Så att vi så snabbt som möjligt kommer igång med den överkonsumtion som snart gör det omöjligt att leva på vår planet, eller?
Kanske är jag fel person att skriva denna text… Jag kommer aldrig att ha förtroende för en regering som envist vill fortsätta att sälja vapen till krigförande diktaturer. Jag kommer aldrig att ha förtroende för en regering som närmat sig Sverigedemokraterna och numera anser att flyktingar i första hand är ett problem för mottagarlandet och inte för dem som flyr. Jag kommer aldrig att ha förtroende för en regering som gör sig militärt beroende av USA, särskilt inte under Donald Trump. Jag kommer aldrig att ha förtroende för en regering som, i coronakrisens skugga, vill sälja militära u-båtar till Polen, där de styrande, till exempel, vill förbjuda abort.

Jag skulle kunna göra listan längre, men mitt viktigaste budskap är att vi har en regering som styrt vårt land utan de visioner som jag åtminstone tidigare tagit för givna. Vårt ansvar tycks sluta vid nationsgränserna. Rättvisa och solidaritet får ge vika för stöd till de stora företagen. Fred, neutralitet och diplomati har sedan länge ersatts av upprustning, kärnvapenarrogans och Nato-närmande. Någon miljöpolitik att tala om har väl Socialdemokraterna aldrig haft och det är inte så underligt – det har inga andra heller, förutom Miljöpartiet – men nu är det dags att utforma en sådan.

Förgäves försöker jag ana en idé bakom alla de åtgärder som genomförs, både under och innan pandemin, men jag ser bara hur kontroll ersätter trygghet, nationell egoism den globala solidariteten och kortsiktighet de långsiktiga visionerna. Hur det kan inge förtroende är mer än jag begriper. Jag blickar ut över det av snö täckta landskapet och tänker att under det vita döljer sig våren. Vad som väntar där viruset är bekämpat vet jag dock inte.

Att fler svenskar, enligt morgonekot, nu intresserar sig för fågellivet utanför fönstret.

Att den solidaritet och det ansvar statsministern pratar om i sina tal, tycks sluta vid våra nationsgränser.