I en ny avhandling i litteraturvetenskap berör Jenny Jarlsdotter Wikström frågor som: Kan naturen ses som medskapare till litteratur? Och vad händer med vår syn på naturen och människan om vi börjar tänka mer på naturen som en aktiv kraft och inte bara något passivt?
Men hur små poeter finns det egentligen? är titeln på en diktsamling av Eva-Stina Byggmästar. Frågan kan också ses som en utgångspunkt för Jenny Jarlsdotter Wikströms avhandling Materiella vändningar, där hon förutom Byggmästar också undersöker verk av den finlandssvenske författaren Henry Parland, den brasilianska författaren Clarice Lispector och svenska poeten Aase Berg.
I dialog med dessa författare diskuterar hon människans förhållande till naturen och vilka etiska och politiska frågor det väcker om vi börjar se på naturen som en medskapare.
Inga nya frågor
Att det blev fyra så olika författare förklarar hon, över telefon från Umeå där hon är verksam, med att det är författarskap som har fått henne att tänka till och ifrågasätta om vändningen mot det materiella inom litteraturen verkligen är så ny.
– Bara för att det är författare som skriver i olika tider, på olika språk och i olika länder så betyder det inte att de inte kan samtala sinsemellan. I det här fallet finns det också en poäng med att granska författare från 1920-talet till i dag för att visa att de här frågorna som handlar om människa och natur inte är något som vi har hittat på eller drabbats av nu. De finns i all litteratur eftersom de är helt fundamentala för människan, säger hon och fortsätter:
– Även om det finns mycket skrivet om hur människan står ovanför naturen, eller ovanför sin kropp och sina materiella förutsättningar, så finns det också mycket litteratur som försöker få fram motsatsen. Som försöker visa på människans beroende av sin omvärld. Den kritik vi i dag formulerar – till exempel relationen till klimatförändringen – finns redan, bara vi vill plocka upp den.
Är naturen besjälad?
I inledningen till avhandlingen skriver Jenny Jarlsdotter Wikström att materialitet kan handla om många saker, inom litteratursociologin brukar man granska författarskapets materiella villkor som utgivning och distribution och i studier av konkret poesi granskar man ordens och bokstävernas materiella avtryck.
Men det är inte den typen av av materialitet hon är ute efter. ”I den här avhandlingen handlar litteraturens materialitet snarare om mening. Går det att öppna upp kategorin ’mening’ mot varelser och ting som inte är mänskliga, och i så fall hur?”, skriver hon. Jag undrar om inte detta också förutsätter att man tillskriver naturen ett slags syfte, att naturen är besjälad.
– Jo, det kan man säga. Det är också den materiella vändningens stora fråga: vad kan man vinna på att besjäla naturen? Å ena sidan kan man fråga sig varför naturen inte bara kan få finnas i sin annorlundahet? Här är något vi inte kan förstå, men vi måste lik förbannat ha respekt för det. Vi måste kunna möta det som inte kan mötas. Men ett annat sätt att se på det är att det kan komma politiska eller etiska fördelar av att besjäla naturen trots att vi vet att det inte går. Människan har en tendens att tycka om det som är likt henne själv och älska det.
– Vi får väga det som handlar om ärlighet och att inte hela tiden göra naturen till en spegling av människan mot att om vi låtsas som att naturen speglar människan så mår den kanske bättre. Jag har inget svar på vad som är bättre eller sämre, men det är viktigt att komma ihåg vad som finns i vågskålarna.
Coronaviruset visar på naturens makt
Om vi accepterar tanken på att naturen skriver in sig i litteraturen, hur tror du att det kan påverka vårt förhållningssätt till naturen?
– Om konsten inte är en mänsklig ensamrätt då urholkas också andra föreställningar om mänsklighet. Om inte konsten utmärker människan, vad är det då? Utmärker något människan?
– Visserligen kan människan orsaka enorm skada på naturen och således har vi ett ansvar. Men samtidigt kan ju naturen också orsaka enorm skada på människan, vilket vi verkligen märker nu när ett virus har oss i ett stenhårt grepp. Viruset kan inte tänka, det har ingen hjärna men ändå lyckas det få människan på knä. Det här viruset drar verkligen undan mattan under fötterna på oss som det självständiga, starka subjektet vi vill se oss själva som och som bara kan plocka bort alla hot. Det funkar inte så längre och jag tror att vi kommer att märka det mer och mer. Så här kommer världen att vara nu, med antibiotikaresistens och annat.
”Naturen är inget barn”
Vi diskuterar vidare frågan om människans ansvar för naturen, hur vi ska tänka kring det och vilka konsekvenser det får om vi börjar se naturen som någonting aktivt.
– Å ena sidan har människan ett fruktansvärt ansvar över naturen och konsekvenserna blir oerhörda om vi prioriterar att tjäna pengar framför att planeten ska vara beboelig om 400 eller 1000 år, säger Jenny Jarlsdotter Wikström innan hon fortsätter:
– Samtidigt ska vi inte passivisera naturen och frånta den dess egenkraft. De två sakerna måste vi hålla i huvudet samtidigt. Människan har ett ansvar men naturen är inte någonting som människan har blivit given att förvalta. Naturen är inget barn och människan är inte dess förmyndare.
– Även om vi tar vårt ansvar och ändrar på allting så finns det ändå inga garantier för att naturen efterlever det som vi kräver av den. Det finns en osäkerhet, och den måste vi stå ut med att leva med. Vi kan göra olika kalkyler men sen kan vi ändå inte med säkerhet veta hur det kommer att gå Det är här som naturens egna agens kommer in, vi måste kunna acceptera att vi inte har kontroll över allting.
