Redan i februari varnade WHO för att vi inte bara var på väg mot en global pandemi utan också mot en infodemi. Vad är egentligen en infodemi? Begreppet myntades av den amerikanske statsvetaren David Rothkopf 2003 och beskriver ett tillstånd där fakta blandas med rädsla, spekulationer och rykten och hur dessa sprids blixtsnabbt via modern informationsteknik och får stor påverkan på allt ifrån länders ekonomier till internationell politik. Just detta har vi också sett hända den senaste månaden, det finns vid det här laget miljoner ”experter” på coronaviruset, ofta med någon hemmasnickrad teori om vad som bäst skyddar eller hur vi bör agera. En del försöker få det till att det är en kinesisk konspiration, andra att det är USA som ligger bakom allt och så vidare.

Många företag arbetar på olika sätt för att försöka motverka det här. Exempelvis har internetjättarna Google, Facebook och Twitter gått samman för att motverka spridning av både myter och rena lurendrejerier. En del steg de har vidtagit tror jag är bra, till exempel att de lyfter fram officiella källor på sin sajter eller att de plockar bort reklam för falska munskydd. Annat är mer tveksamt, som att Youtube plockar bort videor som de anser sprider desinformation.

Men ett större problem är när länders regeringar börjar lägga sig i vad som får spridas och inte. I Ungern riskerar man nu upp till fem års fängelse om man publicerar falsk information som är ”alarmerande för allmänheten eller som hindrar regeringens ansträngningar för att skydda folket”. I Thailand greps en man för att han skrev i sociala medier att han inte tyckte att regeringen gjorde tillräckligt för att kontrollera passagerare som anlände med flyg till landet. I Turkiet är 93 personer misstänkta för ogrundade och provokativa kommentarer om coronaviruset och 19 av dem har gripits. I Sydkorea kan en K-popstjärna få 5 års fängelse eller tvingas betala 80 000 kronor i böter för att han skrev ett aprilskämt som gick ut på att han smittats med coronaviruset och låg på sjukhus. Och i Ryssland, Iran, Filippinerna, Honduras, Singapore och Sydafrika så har regeringarna antingen trakasserat journalister, infört nya lagar för att motverka fejknyheter om corona eller använt sig av existerande lagar för att få bort oönskat innehåll på nätet.

Även i vårt grannland Danmark växer censuren i coronapandemins fotspår. Efter att en nytt lagpaket klubbats igenom av Folketinget så kan politikerna begära att leverantörerna stänger av trafiken till sajter som utnyttjar coronakrisen för att lura människor på pengar, och detta redan innan frågan har hunnit prövas i domstol. Man kan förstås tycka att det är rimligt att den typen av sajter blockeras och att lurendrejare bötfälls, men det blir djupt problematiskt när politikerna tar sig friheter att avgöra saker som i normala fall skulle ha avgjorts av en domstol.

Det är tydligt att många av dessa länder använder sig av coronaviruset för att stärka den sittande regeringens position och motverka alla oppositionella krafter. I Sverige har yttrandefriheten tack och lov än så länge en stark ställning men om SD hade haft makten nu hade jag inte varit förvånad om vi fått se samma utveckling här som i Ungern.

Även om det inte finns någon stark statlig censur i Sverige så som det gör i många andra länder så kan det även här finnas en risk för att debattklimatet hämmas av att de som inte har expertkunskaper vågar uttala sig. Jag har i sociala medier stött på en del hånfulla kommentarer åt personer som diskuterar utan att vara forskare. Jag kan förstå tanken med att man inte vill att det ska spridas en massa rykten och desinformation, och överlag är det bra om vi lyssnar till de som har forskat på ett ämne och besitter expertkunskaperna. Men all forskning måste samtidigt tåla att dissekeras och ifrågasättas, annars finns det risk för att vi får en övertro till experter och myndigheter som jag i längden inte tror är särskilt sund. Det gäller kanske i synnerhet detta virus som det fortfarande finns väldigt lite forskning kring och där de flesta famlar mer eller mindre i mörker (det handlar förstås också om på vilket sätt och var informationen sprids, att skriva ett inlägg i sociala medier är till exempel inte detsamma som att skriva det i en seriös tidning). 

Men hur gör vi då för att försvara oss mot desinformation och ryktesspridning? Svaret heter som vanligt källkritik. Var skeptisk till allt du läser, oavsett var du läser det. Försök att alltid jämföra faktauppgifter med flera olika källor och, kanske framför allt, tänk själv. Pröva om det du läser verkar rimligt. Fundera över vilka motiv som den som skrivit har med att skriva just detta. Du kanske tycker att det här låter som självklara saker – bra i sådana fall – men för väldigt många är det tyvärr inte det.

Falska uppgifter, konspirationsteorier och rykten kan vara livsfarliga. Ett sorgligt exempel på det är att minst 27 personer i Iran har avlidit på grund av att de druckit metanol som enligt ryktet ska hjälpa mot corona (något som givetvis inte stämmer). Vi bör därför vara extremt vaksamma. Men ännu farligare än desinformation är regeringar som bestämmer vad som får sägas och inte. Det är inte mängden information som är det största problemet, det är vår förmåga att hantera den.