Det ”hyggesfria” kontinuitetsskogsbruket förespråkas i dag ivrigt av den miljörörelse jag själv tillhör. Det är logiskt och förståeligt att de problem som modernt skogsbruk medför, föder förslag på  skötselalternativ som förväntas lösa situationen. Med kontinuitetsskogsbruk menar man då olika former av gallring och luckhuggning, där huvuddelen av skogen hela tiden finns kvar. Det vill säga ”att äta kakan och samtidigt ha den kvar”. Men är det en genomförbar lösning? Jag anser inte det. Om kontinuitetsskogsbruket skulle genomföras på bred front så är jag rädd för att vi i framtiden, med facit i hand, skulle konstatera att vi bara kört från det ena diket i det andra.

Granen breder ut sig

Varför? Jo, det handlar om ”förgraningen”. I ett skogsekosystem där de naturliga störningarna  är så gott som utplånade, och människan satt sig själv till trädgårdsmästare, är det granen som i längden är vinnaren. Till och med magra tallmarker har svårt att hålla emot, eftersom avsaknaden av brand gör marken lämpligare för gran över tid. För asp, sälg och rönn är situationen verkligen dyster beroende på ett alltför högt älgbetestryck, och andelen björk bestäms helt och hållet av skogsägaren.

Skogsträden kan vara pionjärer eller sekundärer. Pionjärer kräver någon form av störning i systemet för att nya träd skall gro och växa till. De blommar rikligt och har mängder med små, lättspridda frön för att snabbt kunna kolonisera störda områden/markytor. Bland våra skogsträd dominerar pionjärarterna stort. Tall, björk, sälg och asp är typiska pionjärer, som alla kräver ljus och värme för att kunna gro och utvecklas. Sekundärer är skuggtåliga och har därmed förmågan att gro och växa upp i skuggan under andra träd. I vårt land har vi en enda art som är av skoglig betydelse: granen (jag går inte in på bokskogsskötsel).

Att föryngra pionjärträd med ”hyggesfria” kontinuitetsmetoder är i praktiskt skogsbruk omöjligt. Resultatet skulle bli att förekomsten av tall, björk, asp och sälg kraftigt reduceras i den svenska skogen. Granen, det enda skogsträd som går att föryngra på dessa sätt, skulle erövra Sverige. En mörk framtid.

Alla skogsbruksmetoder får ekologiska följder

Inom det norra barrskogsbältet är det elden, som efter istiden varit den dominerande arkitekten i landskapet. Skogsbrandsdynamiken är oerhört komplex och låter sig inte enkelt beskrivas. Forskningen har dock visat att i ett naturskogsstadium brann cirka en procent av det svenska skogslandskapet årligen, vilket är ungefär lika stor areal som i dag årligen slutavverkas. Detta har medfört att ekologen Per Angelstam på 90-talet införde en metod där man delade in barrskogslandskapet efter bedömd brandfrekvens, den så kallade ASIO-metoden (A som i Aldrig, S som i Sällan, I som i Ibland och O som i Ofta). 

Med branden som den i särklass viktigaste störningsfaktor som historiskt har påverkat vårat skogsekosystem, kan vi börja fundera över vilka metoder som bäst lämpar sig att praktisera i ett aktivt skogsbruk. Först måste vi då slå fast att ingen metod av människan känd är förenlig med ett aktivt skogsbruk utan stora ekologiska följdeffekter. Och vi behöver fråga oss med vilken avverkningsmetod vi åsamkar skogsekosystemet minst skada.

Inom skogsbruket genomfördes under 90-talet en stor omstrukturering med avsikt att aktivt inlemma naturvården i hela verksamheten. Ekologer anställdes, nyckelbiotopsinventering, landskapsplanering, certifiering och ”naturvårdsbränning” infördes. I detta sammanhang diskuterades avverkningsmetoder intensivt. Det utmynnade i att ”kalhyggesbruk” med ökad naturhänsyn –”föryngringsavverkning” – trots stora skillnader jämfört med naturens sätt att föryngra genom skogseld, ändå är den metod som bäst anknyter till naturens eget sätt att föryngra. De ekologiska förutsättningarna har inte förändrats sedan dess.

Skogen återkommer – men biologiska mångfalden minskar

Skall vi då helt förkasta kontinuitetsmetoderna? Naturligtvis inte. Med ekologiska motiv har vi A-marker och delar av S-markerna, där dessa metoder kan tillämpas för gran. Men de utgör kanske tio procent av den svenska skogsarealen. Vi har också tätortsnära områden som av sociala skäl bör undantas från traditionell föryngringsavverkning. Men att prioritera gran nära bebyggelse kan bli ett beslut att ångra. Med dagens risker för stora bränder är det förnuftigt att hålla granen på avstånd och i stället gynna lövträd.

Vad beror det då på att olika former av kontinuitetsskogsbruk så ivrigt förespråkas av så många inom miljörörelsen? Jag tror att man kan tala om ett slags ”negativ motivering”. Att nackdelarna och det estetiskt oaptitliga med ”kalhyggesskogsbruket”, mer än fördelarna med kontinuitetsskogsbruket, har varit den pådrivande faktorn. Det negativt laddade ordet ”skövling” används frekvent. Vi som bor i Bergslagen och under en lång period har avverkat 80–100-åriga John Bauer-skogar har lärt oss att skogen återkommer trots tidigare totalavverkningar, förorsakade av ett intensivt bergsbruk under tidigare århundraden. Men, vi vet också att dessa skogar utsatts för irreparabla kontinuitesbrott, som resulterar i minskad artmångfald.

Jag tror att skogsbrukets huvudmetod fortfarande måste vara någon variant av ”hyggen” som släpper in tillräckligt mycket ljus för att föryngring av pionjärer skall vara möjlig. Det är min förhoppning att mitt inlägg skall bidra till ett nyanserat samtal om hur vi på bästa sätt skall utforma dessa. De ekologiska aspekterna är fundamentala.