Det pågår just nu en intensiv, och ibland ganska hätsk, debatt om Sveriges sätt att bekämpa covid-19. Sverige har ju valt en annorlunda väg än många andra länder som bygger mer på eget ansvar och tillit och mindre på förbud. Statsvetarprofessorn Bo Rothstein skriver i en debattartikel i GP att vi i Norden, enligt undersökningar, har en högre tillit både till varandra och till myndigheter än man har i exempelvis Italien och USA. Det kan förklara att regeringen hittills inte har gått fram med hårdare förbud – de litar på att vi ska följa Folkhälsomyndighetens rekommendationer och vi i vår tur litar på regeringen och myndigheterna (det förklarar dock inte varför Norge och Danmark har agerat mer som resten av Europa och både stängt skolor och gränser). 

Stina Oscarson skriver i SvD att hon är stolt över den svenska medelvägen och att vi vågar lita på varandra. ”Det är en modig väg. För den är skör, lika skör som demokratin måste vara. Och jag önskar av hela mitt hjärta att det kommer att hålla”, skriver hon. Det är just detta “jag önskar att det kommer att hålla” som jag fastnar vid. Jag vill också förtvivlat gärna tro på den svenska vägen. Jag har alltid drömt om ett samhälle som inte är uppbyggt av lagar och förbud utan på omsorg och tillit, att vi alla hjälps åt och gör det som vi tror är bäst för varandra, utan att någon ska behöva säga åt oss att göra det. Jag vet att det kanske låter som en naiv utopi men det intressanta är att nu sätts den här utopin på prov. Samtidigt måste jag erkänna att jag är rädd. Jag är rädd för att det inte ska hålla, att vi till hösten ska sitta och undra varför vi inte gjorde mer, att de som hånar oss nu ska få rätt. 

Å andra sidan finns det hittills inget som säger att hårdare restriktioner, som att sätta folk i karantän och bara låta dem gå ut vissa tider eller att införa förbud på folksamlingar större än två personer, är mer effektivt. Möjligen skulle vi bli av smittan för gott om exakt alla var i fullständig karantän i några månader. Det tycks eventuellt ha fungerat i Kina som nu sedan några veckor tillbaka säger sig inte ha några nya inhemska fall (även om vi inte kan lita på att deras siffror faktiskt stämmer), men även Sydkorea har lyckats få ner smittspridningen utan fullt lika drastiska åtgärder som Kina. Man måste också fråga sig vilket pris vi är beredda att betala. Förutom det extremt frihetsinskränkande i att spärra in folk i deras hem riskerar det också att leda till massvis av depressioner, eventuellt också en del självmord, och ökad misshandel i hemmen. Det kan även, som Stina Oscarson också är inne på, leda till ett bakslag för demokratin inte bara på kort utan även på lång sikt. Att vi går mot en framtid med ännu mer auktoritära regeringar.   

Även om man kommer fram till att det skulle vara värt det priset fungerar det inte särskilt bra i demokratier där vi är vana vid att kunna göra som vi vill. I till exempel Italien grep polisen femtiotusen personer som trotsade utegångsförbudet under karantäntens första vecka och det är alltså bara de som har blivit upptäckta, i själva verket rör det sig förmodligen om väldigt många fler. Dessutom finns det många yrkeskategorier, till exempel sjukvårdspersonal, ambulansförare, poliser och så vidare som helt enkelt måste jobba och inte kan sitta i karantän. 

Om karantänstrategin ser ut att vara dömd att misslyckas verkar den svenska strategin om inte osäker så i alla fall oklar. Man har talat om att ”plana ut kurvan” för att inte belasta sjukvården för mycket, vilket förstås är bra – men precis som med andra länder i Europa undrar jag vad det långsiktiga målet är? Ska vi försöka uppnå flockimmunitet, som vissa har spekulerat kring men som Folkhälsomyndigheten har dementerat? Det skulle i så fall möjligen innebära att runt 60 eller 70 procent av befolkningen skulle behöva bli smittad. Så länge vi inte genomför tester i massiv skala för att se hur många som verkligen har smittats hittills är det svårt att säga hur lång tid det kommer att ta, eller hur många som kommer hinna dö under tiden. Eller är strategin att dra ut på tiden tills vi har ett vaccin? Där vet vi ganska säkert att det kommer ta minst ett, förmodligen uppemot två år. Många tror att smittspridningen kommer att lägga sig när vädret blir varmare och att vi därför under sommaren kommer kunna bromsa in spridningen. Men samtidigt börjar spridningen ta fart även i relativt varma länder som Brasilien och Australien.  

Ur en ren smittspridningssynvinkel har jag svårt att avgöra om det är den svenska vägen eller karantänvägen som är mest effektiv. Men precis som Stina Oscarson hoppas jag innerligt att den svenska strategin i längden ska visa sig vara mest hållbar och leda till minst lidande. Den bygger på att alla, eller åtminstone de flesta, hjälps åt och tar sitt fulla ansvar – att vi håller oss hemma så fort vi blir sjuka och ser till att skydda äldre och personer i riskgrupper. Det är svårt att få alla att följa rekommendationer, i synnerhet om det drar ut på tiden, men å andra sidan verkar det, om vi tittar på exempelvis Italien, vara minst lika svårt att få folk att följa förbud. 

Om den svenska modellen fungerar så har vi visat för omvärlden att eget ansvar och tillit kan fungera även i en krissituation. Det vore en seger både för friheten, demokratin och för vår tilltro till varandra.