Efter domen i Högsta domstolen den 23 januari i år, som bekräftar samerna i Girjas sameby rätt att bestämma över småviltsjakt och fiske inom sitt renskötselområde, har rapporterna om hot, hat och våld i Sápmi ökat. Samer har bland annat utsatts för dödshot och renar har plågats och dödats.
Stämningen efter Girjasmålet i området, som ligger på gränsen mellan Gällivare och Kiruna, i skuggan av Kebnekaise, beskrivs som spänd och tonen kan emellanåt vara intensiv även hemma vid matborden.

Historien bakom Girjasmålet skvallrar om att det är svenska staten som har skapat motsättningarna från början. Staten har slarvat och sopat problemen under mattan. Forskare och många andra menar att staten har stor skuld till det komplexa rättsläget och de intressekonflikter som finns. Samer och nybyggare har splittrats i olika grupper, med skiljelinjer som skär genom samhällen och familjer. Det samiska folket har kluvits genom att staten gett rättigheter till renägande samer, som är förhållandevis få, och inte till övriga.
I nutid vill staten inte ta ansvar för detta och det politiska arbetet har legat nere i flera decennier.

Staten har fortfarande inte heller ratificerat ILO-konventionen 169 om urfolks rätt till land, vatten och naturtillgångar. Samernas rättigheter som urfolk bör spela betydligt större roll i beslut om exploatering av resurser på samisk mark, som rör skogsbruk, gruvdrift, vatten- och vindkraft, småviltsjakt och fiske. I Girjasdomen gör Högsta domstolen ett uttalande som kan få betydelse även i tillståndsprövningar av gruvor och vindkraft.

Stora värden står på spel eftersom det rör sig om naturresurser som är viktiga ekonomiskt. Många stora konflikter grundar sig i sådan otrygghet och tvister om rättigheter till mark att leva på och av. En stor del av de som bor i Malmfälten, särskilt i de små byarna, vill jaga och fiska. Det är bland annat därför de bor där. Girjas sameby säger sig inte ha för avsikt att utestänga lokalbefolkningen från jakt och fiske men det finns oro för att fiskekorten nu ska bli mycket dyrare.

Det har nu framkommit att en sådan begränsning av jakträtten, som bara gäller personer i Norrbotten, strider mot EU:s lagstiftning. I tidigare EU-mål har upplåtelse av jakt- och fiskerätt betraktats som en tjänst. Detta kan tvinga samebyn att överväga om de ska upplåta jakträtt överhuvudtaget.

Det har också ifrågasatts att en så liten del av befolkningen, som renägande samer utgör, kan få förvaltningsrätten för jakt och fiske på så pass stora ytor. Röster har höjts om att även renskötseln har påverkan på naturen. Frågetecknen är många kring hur turistnäringen, som i dag är viktig, påverkas. Utifrån ett djurrättsperspektiv kan man samtidigt argumentera mot att jakt, fiske och rennäring alls ska vara tillåten.

Girjasmålet är en del av en månghundraårig fråga. För att förstå tvistens bakgrund och varför det blivit en så stor konflikt måste rätt mycket historia förklaras. Samerna har levt i fjällområdena innan Sverige som nation bildades. Det förekom handel och det fanns andra som kom till området men samerna levde och brukade marken ovan odlingsgränsen i princip själva. Staten förde en medveten kolonisationspolitik för att människor skulle flytta in. Det hävdades att samer och nybyggare kunde leva vid sidan av varandra, för de ägnade sig åt olika saker. Det visade sig snart att det blev en del tvister.

Inflyttningen skedde på grund av utvinning av gruvor och skog och att Sverige ville positionera sig gentemot andra stater. Mark delades ut till enskilda och samtidigt bedrev samerna ändå sin renskötsel, jagade och fiskade och det blev parallella rättigheter till marken. Det har inte retts ut vad det betyder egentligen.

I slutet av 1800-talet fanns inte så mycket i fjällen, i trakterna ovanför odlingsgränsen, som var intressant för så många andra än samerna.
Successivt eftersom människor fick mer friluftsliv och efterfrågade att få vara i fjällen ökade antalet upplåtelser, samtidigt som det blev lättare att ta sig in i fjällvärlden med bland annat skotrar. Staten har haft olika syn på vad samiska markrättigheter är och den har ändrat sig över tid. Från början sågs de som rättigheter men ändrades i början av 1900-talet då det började betraktas som privilegier givna av staten. Det hade att göra med rasbiologi och en typ av politik vi i dag inte skulle acceptera. Därmed kunde staten också ta bort och förändra rättigheter. Bland annat kunde tvångsförflyttningarna av samerna genomföras.

I Skattefjällsmålet som avgjordes i Högsta domstolen 1981 slogs fast att samerna har använt den här marken så länge att de har exklusiva rättigheter som staten inte får hantera hur som helst. Där dyker uttrycket ”urminnes hävd” upp. Samiska rättigheter stärktes i lagstiftningen. Det som sedan ställer till det för samerna är ett litet uttalande i förarbetena till jaktvårdslagen 1987, där staten säger att det är staten som markägare som har jakt- och fiskerättigheterna i fjällområdena.

Girjasdomen har hittills ökat splittringen ytterligare men beslutet är i grunden bra, för den sätter ramarna och kan också användas för samarbete med samebyar kring naturvård. Postdoktor Malin Brännström verksam vid juridiska institutionen, Umeå universitet och gästforskare vid Silvermuseet/INSARC i Arjeplog, menar att det är för tidigt att säga vilken betydelse domen får på lokal nivå på sikt. Förhoppningsvis kan domen så småningom leda till en lokal förvaltning, där berörda grupper ingår, som utgår mer från vad renarna och naturen i övrigt tål.