Allteftersom konsumtionen av fisk ökar i världen, blir det vanligare med fiskodlingar. Även intresset för akvaponik – där fiskens avföring används som växtnäring – ökar. Samtidigt är det numera välkänt att fiskar är sociala varelser som kan känna smärta. Hur ser fiskens välfärd ut i de nya system för fiskodling som dyker upp? LFT har pratat med några experter.
Akvakultur, det vill säga odling av fisk, skaldjur, musslor eller alger, är idag den snabbast växande livsmedelssektorn, enligt Naturskyddsföreningen. Den allra största delen odlad fisk och skaldjur kommer från Asien, där industrin leder till svåra konsekvenser för miljön. Problematiskt är också att odlad rovfisk, som lax, ofta matas med foder som görs av viltfångad fisk som är viktiga för ekosystemen.
Nu har de landbaserade systemen letat sig till Sverige, där de ofta pekas ut som hållbara alternativ till havsfiske. Enligt nätverket AGFO (Agriculture/Food) finns det 17 kommersiella landbaserade fiskodlingar i Sverige idag.
En av dem ligger i Hamra, på södra Gotland i ett före detta grisstall. Där har några lantbrukare skapat ett cirkulerande så kallat RAS-system (recirkulerande akvatiska system), där vattnet renas och återanvänds, medan fiskens bajs går ut som växtnäring till böndernas åkrar.
– Vi gör av med väldigt lite vatten och ingenting rinner ut i Östersjön, säger Jan Larsson, en av ägarna.
När LFT pratar med honom i mitten av mars har fiskarna anlänt för bara två veckor sedan.
– Vi har omkring 500 fiskar som vi ska lära känna och se vad de trivs med. De var chockade i början, då de inte gillade transporten, men nu har de lugnat ned sig, säger han.
"Vi kan inte fortsätta fiska ur haven"
Idén kom för fyra år sedan, då mjölkpriserna var låga och bönderna hade det besvärligt och behövde någon binäring för att stötta upp lantbruket.
Projektet har mottagits positivt i bygden.
– Vi kan ju inte fortsätta att fiska ur våra hav i nuvarande takt. Ska vi ha fisk som föda måste vi ha hållbara system, då är det fiskodling på land och akvaponik som gäller. Till skillnad från fisken i havet vet vi också vad de fått i sig, säger Jan Larsson.
Det finns en marknad på Gotland för den regnbågsforell som de odlar, menar han, även om den kan variera beroende på säsong. Flera restauranger har redan visat intresse för fisken, som dock måste bli lite större innan den kan säljas.
– Just nu väger de största 250 gram. Jag tror vi får igång delar av försäljningen till hösten då de växt till sig.
Avlivningen kommer att ske genom bedövning, varpå buken öppnas upp och inälvorna tas ur – ett jobb som kommer att utföras av Jan Larsson själv och hans kollegor.
Som foder får fiskarna pellets som består ungefär till lika del av vegetariskt och fisk. Enligt Jan Larsson är fiskfodret skarpsill från Östersjön, vilket han menar bara är välgörande eftersom det är så gott om skarpsill där.
– När den tas upp minskar också fosfor och kvävehalten i havet.
Fiskarna lever i kar på fem kubikmeter vatten. Enligt rekommendationerna ska man inte ha mer än 50 kilo fisk per kubikmeter.
Tillgodoses fiskarnas hälsa och välmående?
– Det är svårt att säga men de har gott om utrymme just nu och vi har ingen stress med att fylla upp till maxkvoten. Först ska vi lära oss hur det fungerar, både för fiskens och vår skull.
Metoden användes av risodlare i Kina
Niklas Hjelm är en av de främsta experterna på akvaponik i Sverige. För sex år sedan startade han den ideella odlingsföreningen Hemmaodlat, med målet att få folk att börja odla mer av det de äter hemma.
Han har också varit med och drivit ett andelsjordbruk byggt på akvaponik som försörjde fem–sex familjer med grönsaker året runt. Just nu är han och en kollega på väg att flytta in i nya lokaler i Alnarp, Skåne där de ska fortsätta utveckla verksamheten med konsultation, utbildning och testbäddar för odling.
– Akvaponik är fortfarande relativt nytt i Sverige, även om det börjar poppa upp på olika håll. De som deltar på mina kurser är ofta unga entreprenörer som vill testa för att de tycker det är en häftig idé.
Egentligen har fenomenet funnits länge, menar han. Till exempel har man inom risodlingen i Kina släppt ut karpar som skapat näring.
Men modern akvaponik handlar om att låta vattnet cirkulera i slutna rum.
– Det är en väldigt smart idé från början, att vi kan ta det näringsrika vattnet från fiskarna för att täcka växternas näringsbehov.
Niklas Hjelm har provat lite olika typer av fisk. Ett tag odlade han tilapia, en klassisk varmvattenfisk inom akvaponik som tål smutsiga förhållanden och enligt Niklas ger ett gott, vitt kött om man låter den ligga i rent vatten en stund innan slakt.
"Blev för mycket blod på våra fingrar"
Efter att ha undersökt olika slaktmetoder bestämde han sig för det snabbaste och mest skonsamma sättet – att klubba ihjäl fisken. Men ganska snart gav han upp tilapian.
– Det blev för mycket blod på våra fingrar. Det kändes inte heller helt schysst att ta den från en miljö till en annan för att låta den ligga i kallt vatten så nu har vi gått över till guldfiskar. De är jättemysiga, sociala och trevliga och vi behöver inte äta upp dem, men får ändå näring.
Fisken matas med ett nästan helt och hållet vegetabiliskt mjöl – som i framtiden enligt Niklas kan övergå till att bli helt vegetabiliskt eller baserat på insekter.
Men att lyckas med akvaponik kräver en hel del, enligt Niklas. Det som är optimalt för fiskarna är ofta inte optimalt för växterna. En utmaning är att det oftast blir mer näring än odlaren kan ta hand om. Det är också svårt att reglera hur stark näringen blir, ofta blir det rikt på kväve och fattigt på fosfor, kalium, magnesium och järn – vilket kanske inte passar alla jordbruk.
– Man måste låta systemet etablera sig under ganska lång tid. Men när det väl har gjort det växer det väldigt bra. Du kan få allt från basilika, papaya, blomkål, fänkål och tomater. Det finns nästan inga begränsningar alls för vad du kan odla.
Vilka rekommendationer finns för att tillgodose fiskarnas välfärd?
– Tyvärr har fiskarna inte alltid det superbra. Regleringen på fisksidan är generellt sett dålig. Sen är det ju skillnad på att ha en grönsaksodling med fisk endast för rekreationssyfte, och en produktion som bygger på att skörda fisk. Den senare kräver en ganska stor mängd fisk för att bli lönsam.
Svårt att skapa en naturlig livsmiljö
Enligt Niklas Hjelm ska det helst inte vara mer än 20 kilo fisk per kubikmeter, vilket redan i sig är ganska mycket. Ändå har många långt mer än så för att maximera avkastningen.
– Visst går det att skapa miljöer där fiskarna har det utmärkt. Men det sker oftast inte eftersom det är svårt om man ska driva en kommersiell verksamhet. Som med all djurhållning blir det svårt att göra det naturligt utan kompromisser. Det är ganska komplicerat att skapa ett naturligt habitat som kan jämföras med en naturlig livsmiljö, säger han.
Helena Röcklinsberg, forskare på SLU i etik kring bland annat aquakultur och djuretik menar att fisk som odlas inomhus inte nödvändigtvis har det sämre än fisk som odlas i nät eller så kallade ”kassar” i havet. Även i utomhusodlingar finns problem med till exempel stress.
– Det svåra verkar vara att skapa system där fisken får leva med lämplig berikning, det vill säga i en miljö med sysselsättning som gör att de får utlopp för sina naturliga beteenden.
För vissa fiskarter är det till exempel viktigt att kunna gömma sig. Fiskar som lever i en kal bassäng kan bli stressade, men en felaktigt utformad berikning kan istället skapa konkurrens. För lax är skugga över bassängen en lösning, och en ström att simma mot en bra berikning, enligt Helena Röcklinsberg.
– Studier visar att de fiskarter som naturligt lever på stenig botten tycks uppfatta även en ”tapet” med bild på stenar i botten på ett akvarium som något positivt. Men det är fortfarande svårt att säga att de kan utföra sina naturliga beteenden i en sådan miljö. Dessutom är det svårt att tillgodose behovet att jaga föda i en bassäng eller kasse.
Betraktas som icke-kännande varelser
Grundfrågan, menar hon, är precis som med andra djur inom livsmedelsproduktionen, om man tycker det är okej att människan håller djuren under villkor som påverkar deras välfärd negativt.
– Bestämmer man sig för att det är etiskt okej, är nästa fråga vad som är en tillräckligt bra tillvaro för djuret, och vilka andra hänsyn som man behöver ta vad gäller miljö, klimat och ekonomi.
Att människor i allmänhet inte betraktar fiskars välfärd som viktig tror hon beror dels på att de lever i vatten, är kalla och slibbiga och att vi därför inte är vana vid att ha empati med dem. Men också att de flesta av oss har dålig kunskap om att de också är kännande individer.
En finsk studie som gjordes 2013 visade att många av de intervjuade inte betraktade fisk som djur, utan som ”semidjur”, en slags icke-kännande varelse.
– Men det finns numera mycket forskning på fiskars kapacitet som visar att de är kännande och kan anpassa sitt beteende till olika situationer. På sistone har även flera djurskyddsorganisationer börjat driva frågan om fiskvälfärd, vilket väckt visst engagemang. Så det anses i alla fall inte fullt så löjligt som för tio år sedan.
Viktigt att hålla diskussionen levande
Dilemmat mellan att välja något som är bra för miljön men inte optimalt för djuren blir tydligt med fiskodling, menar hon. Och hur bra välfärden är hos de olika djuren är alltid en bedömningsfråga.
– Vissa menar att vi aldrig kan hålla djur på ett tillräckligt bra sätt, medan andra framhåller att till exempel kor på naturbetesmark har ett väldigt bra liv. Ur ett djuretiskt perspektiv kan det vara bättre att många personer delar på en ko som levt på naturbete än att de äter många fiskar som levt i torftig miljö.
– Det finns många olika sätt att se på det, och många parametrar att beakta så det är viktigt att hålla diskussionen levande, och att den är saklig, säger Helena Röcklinsberg.
